Massakern i Beslan, mer kaos i Irak: Ännu ett steg i kapitalismens sönderfall

Utskriftsvänlig version

Den senaste händelseutvecklingen på den internationella scenen har gjort att världen har sjunkit än djupare ner i en ”ändlös fruktan”, en vansinnig serie av terrorist attacker, bombdåd, kidnappningar, gisslantaganden och mord. I Irak har detta nått proportioner som man knappast skulle kunna tro för bara några år sedan. Det grymma dödandet i den ryska staden Beslan i Nord-Ossetien vittnar om faktumet att resten av världen, särskilt i dess mest strategiska områden, inte heller kommer att sparas från detta. Situationen är så alvarlig att inte talet om kaos längre är ett ord som används av några få ”katastrof-teoretiker” utan blir mer och mer subjektet i medierna och den politiska världen.

Beslan massakern visar på djupet i det barbari som det kapitalistiska samhället sjunker ned i, barn tas som gisslan och torteras (1) av Tjetjenska terrorister vilkas förakt för andra människor är närmast ofattbar. Terroristernas uppträdande är ett uttryck för hat, men inte längre mot institutioner och regeringar, utan för andra människor vilkas olycka består i att tillhöra en annan nationalistisk klick. Å andra sidan, den ryska staten har inte tvekat ett ögonblick att massakrera civila för att försvara sin auktoritet. Resultatet är bara allt för tydligt: destabiliseringen av hela det ryska Kaukasus, en hel rad etniska och religiösa sammandrabbningar. Organiserandet i de olika republikerna av gäng vars uttalade syfte är att förfölja rivaliserande etniska grupper.

Irak slits itu i ett krig alla mot alla. Medierna och vissa vänstergrupper talar om en ”nationell motståndsrörelse”. (2) Detta är verkligen inte fallet. Det finns ingen någon ”nationell befrielserörelse mot den amerikanska invasionen”. Tvärtom. Det finns dock en uppsjö av alla möjliga sorters grupper som är grundade på lokala klaner, eller stamlojaliteter, av etniska eller religiösa grupper, som kämpar dels inbördes men också mot ockupationsstyrkorna. Alla religiösa grupper är uppdelade i oppositionella klickar. Attackerna som nyligen skedde mot journalister, eller mot folk från länder som inte är inblandade i kriget, understryker ytterligare den blinda och anarkiska naturen hos detta krig. Hela befolkningen, som är totalt förvirrad, är tagen som gisslan, de har inget dricksvatten eller elektricitet, de blir offer som utsätts för angrepp från alla håll, underställda en terror som är ännu grymmare än under Saddams dagar. 

Den här situationen kan inte förstås från en omedelbar synvinkel eller utifrån lokala, partiella aspekter. Endast en världsomfattande, historisk ram kan göra det möjligt för oss att förstå dess rötter och dess perspektiv. Vi har regelbundet givit bidrag till denna ram, och vi kommer att återge några av dess viktigaste element i denna artikel.

Terrorismen blir en avgörande faktor i utvecklingen av imperialismen

Omedelbart efter kollapsen av Östblocket 1989, och i motsättning till de grandiosa löftena om en ”ny världsordning” som utlovades av George Bush senior, deklarerade vi att perspektivet var det motsatta, en värld utav kaos. I en orienteringstext som publicerades 1990 (3), förutsåg vi att slutet på uppdelningen av världen i block skulle ”öppna dörren till en ännu grymmare, abnorm och kaotisk imperialism”, kännetecknad av ”mer våldsamma och regelbundna konflikter, i synnerhet i områden där proletariatet är försvagat”. Denna tendens har hela tiden bekräftats under de senaste 15 åren. Detta är inte ett mekaniskt resultat av upplösningen av blocken, men ett resultat av kapitalismens inträde i sin sista fas under dess förfallsperiod, som kännetecknas av ett generaliserat sönderfall. Det uttrycks å ena sidan av en våldsam ökning av konflikter där imperialistiska spänningar har lett öppet krig (5), och genom en ökning av ett flertal, imperialistiska motsättningar inom varje konflikt zon, och å andra sidan, genom en ökande instabilitet hos de imperialistiska allianserna, vilket gör det omöjligt för stormakterna att stabilisera situationen, ens temporärt.(6)

Utifrån denna analytiska ram, deklarerade vi vid tidpunkten för det första kriget i Persiska viken att: ”bara militär styrka kan göra det möjligt aatt bibehålla ett minimum av stabilitet i en värld som hotas av ett ökande kaos” (ibid) och att, i denna värld av ”mördande kaos, kommer den amerikanske polisen försöka att bibehålla ett minimum av ordning genom en allt ökande användning av dess militära makt” (ibid).

Men under de nuvarande villkoren, innebär brukandet av militär styrka bara till att man sprider konflikterna och gör att de blir ännu svårare att kontrollera. Vi kan se detta i USA:s misslyckande i kriget i Irak, där de har fastnat i ett gungfly som de inte kan ta sig ut ur. Svårigheten som konfronterar världens ledande supermakt  skadar dess auktoritet som världspolis, och uppmuntrar agerandet hos alla de imperialistiska makter som är rivaler till USA, inklusive sådana som  Al-Qaida eller de i Irak eller Tjetjenien, som inte ens aspirerar på att kontrollera en stat.

De internationella relationerna har blivit en arena för skoningslösa konflikter och har inneburit en mardröm för befolkningen i stora delar av världen.

Detta kaos och den allmänna upplösningen av sociala relationer, förklarar ökningen av terrorismen idag som ett vapen i kriget mellan imperialistiska rivaler (7). Under 1980-talet, var terrorismen ”den fattiges vätebomb” som användes av svagare stater (som Syrien, Iran, Libyen, etc) för att för att stärka sina positioner på den imperialistiska arenan. Under 90-talet, blir den ett vapen i den imperialistiska konkurrensen mellan stormakterna, med deras underrättelsetjänster som använde – mer eller mindre direkt – aktiviteten hos grupper som IRA eller ETA. Med bombattackerna 1999 i Ryssland, och attacken på World Trade Center, kunde vi se att ”stormakterna använder urskillningslösa terroristattacker av kamikazefanatiker, som är riktade direkt mot civilbefolkningen för att rättfärdiga det imperialistiska barbariet” (ibid). I allt ökande utsträckning har tendensen varit för vissa av dessa grupper, särskilt olika tjetjenska och islamistiska grupper, att förklara sig självständiga från tidigare patroner, och spela sina egna kort i det imperialistiska spelet(8).

Detta är det mest belysande exemplet på det kaos som regerar i relationerna mellan olika imperialistiska stater, och av oförmågan hos stormakterna, som agerar i kulisserna, att kontrollera dessa. Även om de visar på ett storhetsvansinne så är dessa pretentioner hos de små krigsherrarna, att spela en oberoende roll, något som inte går att genomföra, eftersom de är infiltrerade av diverse säkerhetstjänster från andra länder som försöker använda dem för sina egna ändamål, vilket i slutändan bara förvärrar den allmänna och oförutsedda förvirringen på nivån av de imperialistiska motsättningarna.

 Mellanöstern, epicentrum för världens kaos.

Mellanöstern, som i öst begränsas av Afghanistan, i norr av Turkiet och Kaukasus, i söder av Saudiarabien och i väst av Medelhavets östkust (Syrien, Palestina etc) ligger strategiskt i centrum av jordklotet, både på grund av att det innehåller världens största energireserver, och på grund av att det ligger mitt i de sjö- och landvägar som de imperialistiska staterna behöver för sin expansion.

Staterna i denna region håller på att sprängas under trycket av ett inbördeskrig mellan olika borgerliga fraktioner. Epicentrum utgörs av Irak, vars chockvågor sprids i alla riktningar: ständiga terroristattacker i Saudiarabien, som bara är toppen av isberget i en dold maktkamp, öppet krig mellan Israel och Palestina, krigsherrar i Afghanistan, destabilisering av det ryska Kaukasus, terroristattacker och väpnad konflikt i Pakistan; bombattacker i Turkiet och en kritisk situation i Iran och Syrien(9). Vi har redan påvisat detta faktum i ledarartikeln i International Review nr 117, vad gäller situationen i Irak som fortsätter att degenerera, när vi skrev: ”kriget i Irak (…) har kommit in i en ny fas, ett slags internationellt inbördeskrig som sprids i hela Mellanöstern. I själva Irak ser vi hela tiden ökande konfrontationer, inte bara mellan ”motståndsrörelsen” och de amerikanska styrkorna, utan också mellan ”Saddamiterna”. Wahabitiska sunnimuslimer, den sekt som gav upphov till Bin Laden, shiiter, kurder, även turkmener. I Pakistan pågår ett diskret inbördeskrig, i och med bombattacken mot en shiitisk procession (40 döda) och en storskalig militär operation under uppbyggnad vid tidpunkten för denna artikel i Waziristan. I Afghanistan kan inte alla försäkringar och deklarationer om konsolideringen av regimen i Kabul inte dölja att denna uppbyggnad inte går framåt, och att det går mycket långsamt, eftersom inbördeskriget fortsätter att skörda offer i de södra delarna av landet. I Israel och Palestina är situationen värre än någonsin, där Hamas har börjat använda småbarn för att bära deras bomber”.

Vi har sett samma fenomen i många afrikanska stater (Kongo, Somalia, Liberia, m fl) som har kastats in i oräkneliga inbördeskrig, men när detta drabbar ett strategiskt centrum av jordklotet, så har det omedelbart allvarliga återverkningar, som kommer att dominera världssituationen.

På den strategiska nivån, så innebär det att den tyska imperialismens ”naturliga” behov av expansion in i Asien delvis är blockerat. Den brittiska imperialismens intressen hotas också av destabiliseringen av Mellanöstern. Detta kaos är som en bomb som briserar och träffas Ryssland (som vi kan se i Kaukasus, där tragedin i Beslan är ett exempel bland många), Turkiet, Indien och Pakistan, och som mycket väl kan komma att beröra regioner längre bort: Östeuropa, Kina och Nordafrika. Mellanöstern utgör världens största energireserv, och en destabilisering av detta område kommer att ha allvarliga konsekvenser för den ekonomiska situationen i de industrialiserade länderna, som ett resultat av de stigande oljepriserna. Men den mest tydliga faktorn i den aktuella situationen är oförmågan hos stormakterna att ens kortvarigt stoppa denna destabilisering. Detta gäller särskilt för USA, vars ”krig mot terrorismen” har visat sig vara ett kraftfullt sätt att sprida terrorismen och de militära konflikterna. Å andra sidan är de sockrade appellerna från de rivaliserande länderna (Frankrike och Tyskland) om att upprätta en ”multilateral” världsordning som baseras på ”internationell rätt” och ”internationellt samarbete” mystifikationer som syftar till att utså förvirring i arbetarklassen om borgarklassens verkliga avsikter. Dessa försök att få den amerikanska jätten på fall är också de enda sätt man kan opponera sig på för dessa länder, på grund av deras militära underlägsenhet.

USA, som vi har sett, konfronteras med ett ”svart hål” som inte bara hotar att svälja en stor del av trupperna(10), utan också hotar dess auktoritet och prestige.

Världskapitalismen står inför en oöverstiglig motsättning: militarismens råstyrka, när den används av världens ledande stormakt, är det enda sättet att försöka förhindra spridningen av kaos, samtidigt som en fortsatt användning inte bara gör det omöjligt att hindra kaoset, det är också en viktig faktor i spridandet av kaos.

Endast proletariatet kan visa vägen ut

Även om den amerikanska armén är den överlägset starkaste på hela jordklotet, så drabbas man av demoralisering bland trupperna, och nya trupper som ersätter dem blir allt mer begränsade. Världen är inte i samma situation som när det andra världskriget bröt ut, när proletariatet – som besegrats i den första revolutionära vågen och enrollerades under nationalismens fanor – utgjorde en enorm reserv av kanonmat.

Idag är proletariatet inte besegrat och inte ens världens mäktigaste stat har manöverutrymme nog för att inkalla miljoner arbetare. Styrkebalansen mellan klasserna är en nyckelfråga för samhällets utveckling.

Endast proletariatet kan få ett slut på kapitalismens utveckling mot barbari. Det utgör den enda kraften som kan erbjuda mänskligheten ett annat perspektiv. Utvecklingen av revolutionära minoriteter över hela världen är ett uttryck för en underjordisk process av mognande av klassmedvetandet inom arbetarklassen. Den utgör en synlig del av arbetarklassens försök att ge ett klassbaserat svar på situationen. Vägen dit är lång, och det saknas verkligen inte hinder i vägen. Ett av dessa hinder är alla illusioner om falska ”lösningar” som läggs fram av olika fraktioner av borgarklassen. Många arbetare misstror Bush’ hänsynslösa krigshets, och inser att ”kriget mot terrorismen” endast har uppmuntrat krig och terrorism. Men de har svårare att se igenom de pacifistiska mystifikationer som förs fram av Bush motståndare – Schröder, Chirac, Zapatero med flera – och än mer svårt är det att se igenom borgarklassens mest hängivna försvarare av dessa teman: vänsteristerna och antiglobalisterna. Vi kan inte ha några illusioner: alla dessa fraktioner av borgarklassen är kuggar i hjulen i ett dödligt maskineri som tvingar in hela samhället i en återvändsgränd.

Hela det förra århundradets historia bekräftar den analys som gjordes vid den Tredje Internationalens första kongress: ”Den mänskliga kulturen är förstörd och mänskligheten hotas av en total förintelse (…) Den gamla kapitalistiska ”ordningen” har upphört att fungera; dess vidare existens är omöjlig. Det kapitalistiska produktionssättets resultat är kaos. Detta kaos kan bara överkommas av den produktiva och numerärt sett starkaste klassen – arbetarklassen. Arbetarklassen måste etablera en verklig ordning, en kommunistisk ordning. Den måste bryta med kapitalets regim, göra krigen omöjliga, avskaffa alla gränser mellan stater, omvandla hela världen till ett samhälle där alla arbetar för det gemensamma bästa och förverkligar frihet och solidaritet mellan alla folk”(11).

Om proletariatet ska kunna lyfta sig till den nivå som krävs för denna gigantiska uppgift, så måste proletariatet tålmodigt och orubbligt utveckla sin klassolidaritet. Kapitalismen i sina dödsryckningar försöker få oss att vänja oss vid skräcken, och få oss att tro att det barbari som man är ansvarigt för är ”normalt”. Arbetarklassen kan bara reagera med indignation mot en sådan cynism, och utveckla solidaritet med offren för dessa ändlösa krig och massakrer som iscensätts av olika kapitalistiska rövarband. Avsky och förkastande av allt som den sönderfallande kapitalismen försöker påtvinga samhället, och en solidaritet mellan alla medlemmar av en klass som har gemensamma intressen, dessa är grundläggande faktorer i utvecklandet av ett medvetande om att ett annat perspektiv är möjligt, och att en förenad arbetarklass har styrkan att genomföra det.

Mir 040926

 Noter:

1.                    Det finns inget annat ord när man håller barn instängda under tre dagar utan vatten eller mat, under ett ständigt dödhot.

2.                    Det parasitära GCI har fräckheten att tala om ”klasskamp”!

3.                    ”Militarism och sönderfall” publicerad i IJ nr 6.

4.                    Se ”Teser om sönderfallet” se IJ nr 5 och även ”The marxist roots of the concept of decomposition” i International Review nr 117.

5.                    Enligt FN:s statistik pågår just nu 41 regionala krig runt omkring i världen.

6.                    En tydlig bekräftelse är den omöjliga uppgiften att genomföra en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina, där det enda perspektivet är ett förvärrande av konflikten.

7.                    Vi har analyserat denna utveckling i artikeln ”Terrorism: a weapon and justification for war” i International Review nr 112.

8.                    Det är värt att komma ihåg att dessa krigsherrar  under 1980-talet var lydiga tjänare till stormakterna: Bin Laden arbetade för amerikanerna i Afghanistan, medan Balajev, som sannolikt låg bakom massakern i Beslan, tidigare var officer i den sovjetiska armén.

9.                    Även Israel, den starkaste staten i regionen, har inte kommit undan denna tendens, även om man drabbats av den i försvagad form. De mest radikala högerfraktionerna uppmanar till desertering från polisen och armén som svar på Sharons planer att evakuera Gazaremsan.

”Armén har minskat från 18 divisioner 1991 (710.000 soldater) till 10 idag (486.000) även om dess uppgifter har ökat exponentiellt (…) Generalerna vågar inte fråga om förstärkningar eftersom de vet att det inte finns några. Att upprätthålla den nuvarande styrkan med 135.000 trupper i Irak är närmast omöjligt. Nio av arméns divisioner är för närvarande i Irak eller Afghanistan, eller är på väg därifrån. Den enda som kan komma ifråga för förstärkning är den Tredje Infanteridivisionen, som lämnade Irak för mindre än ett år sedan efter att ha lett invasionen av Bagdad (…) Vi måste även förlita oss på Nationalgardet och reservenheter som aldrig var tänkta att stanna kvar så länge i en annan del av världen. Att överanvända dessa kan leda till en kris för framtida rekrytering.” (Los Angeles Times den 29 april 2004, publicerad på Council for Foreign Relations hemsida. Se www.cfr.org.pub6985/max_boot

10.                 Den Kommunistiska Internationalens plattform. Se www.marxists.org/history/international/comintern/1st-congress/platform.htm

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: