Arbetarrörelsens historia: Vänsterfraktioner i försvaret av det proletära perspektivet

Utskriftsvänlig versionSend by email

I dessa tider då perspektivet av att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess barbari tycks ”utom räckhåll” för de flesta arbetare, måste revolutionärer mer än någonsin insistera på långsiktigheten i sitt arbete och inte enbart låta sig fixeras av den omedelbara situationens omständigheter. Revolutionärers arbete riktar sig alltid mot framtiden och inte enbart en kamp till försvar av proletariatets omedelbara intressen. Som historien har visat, kan bara en revolution bli framgångsrik om den revolutionära organisationen, om partiet, motsvarar de uppgifter som den måste fullgöra.

Men ett parti som kan fullgöra sina uppgifter uppstår varken som en enkel proklamation eller spontant, utan är resultatet av många års uppbyggande och kamp. I detta avseende är dagens revolutionärer redan involverade i att förbereda bildandet av det framtida partiet. Det vore fatalt om revolutionärer underskattade den historiska betydelsen av sitt arbete.

Även om dagens revolutionära organisationer uppstod i en annorlunda situation i förhållande till de tidigare revolutionära organisationerna, som vänsterfraktionerna, bidrar redan dagens revolutionärer till att bygga upp den nödvändiga bron till framtiden. Men de kan endast göra det genom att de visar sig kapabla att leva upp till sitt ansvar, för historien har visat oss att inte alla organisationer som klassen tidigare har skapat gjort detta, speciellt då de konfronterats med prövostenar som imperialistiska krig eller revolutionära perioder.

Många organisationer degenererade eller föll samman under det borgerliga samhällets tyngd och dess giftiga opportunism. Också idag är opportunismens påverkan mycket stark och därför måste revolutionära organisationer föra en ständig kamp mot denna påverkan.

Det mest kända exemplet på degenerering i historien är fallet med den tyska socialdemokratin, SPD, som växte fram som den största organiseringen av arbetarklassen på 1800-talet, bara för att se sitt ledarskikt bedra arbetarklassens intressen när borgarklassen gick in i första världskriget i augusti 1914. Ett annat känt exempel gäller Bolsjevikpartiet, som efter att ha varit en föregångare i den proletära revolutionen i oktober 1917, förvandlades till en fiende till arbetarklassen så snart det hade integrerats in i sovjetstaten.

Men alltid när en revolutionär organisation degenererade eller förrådde arbetarklassens intressen, var proletariatet förmöget att ge upphov till en fraktion som kämpade emot degenereringen och förräderiet.

”Den historiska kontinuiteten mellan det gamla klasspartiet och det nya kan bara säkras via fraktionen, vars historiska funktion är att dra upp en balansräkning över de gångna erfarenheterna, att utsätta felaktigheter och brister i gårdagens program för en flammande marxistisk kritik, att från denna erfarenhet dra de politiska principer som är nödvändiga för att komplettera det gamla programmet och vilka är förutsättningarna för att bestämma det nya programmet som kommer att vara avgörande för bildandet av det nya partiet. Fraktionen är både en plats for ideologisk jäsning, laboratoriet för det revolutionära programmet i en period av tillbakagång, och övningsfältet för dess mänskliga material, militanterna i det framtida partiet.”

(L’Etincelle, nr 10, januari, 1946 (1))

I den första delen av denna artikel kommer vi att påminna om de viktigaste lärdomarna från tidigare degenereringar och fraktionernas kamp. I den andra delen kommer vi att titta mer precist på hur fraktionerna organiserade sig själva för att kämpa emot en sådan degenerering.

Fraktionsproblemet i den andra internationalen

När den socialdemokratiska parlamentariska fraktionen i augusti 1914 enhälligt röstade för krigskrediter och därigenom helhjärtat stödde mobiliseringen av den tyska imperialismen för kriget, var det första gången i arbetarrörelsens historia som ett parti från arbetarklassen begick förräderi. För en borgerlig organisation kan det inte finnas något förräderi av dess klassintressen. Detta förblir sant även om det under vissa omständigheter vägrar att delta i imperialistiska krig. Men i konstrast till detta är förkastandet av internationalismens det värsta brottet med proletära principer som en organisation kan göra, och markerar dess övergång till det borgerliga lägret.

I verkligheten var detta förräderi av det proletära lägret av SPD:s ledarskikt en kulmination av en lång process av degenerering. Medan Rosa Luxemburg (2) var en av de första som i slutet av 1800-talet anade en process av opportunistisk fossilisering, var den fulla vidden av denna process inte förstådd förrän vid dess förräderi 1914. Den omfattning i vilken de flesta revolutionärer var omedvetna om omfattningen av denna degenerering kan illustreras av Lenins förvåning då han hörde om SPD:s parlamentariska röst i favör till krigskrediter i augusti 1914 – han var övertygad om att kopian av Vorwärts (SPD tidning) som han fick i Schweiz var svart propaganda (2a) uppdiktat av den tyska regeringen.

Hur gick degenereringen av SPD till?

För att en degenereringsprocess skall starta måste det finnas materiella villkor som sätter igång en sådan dynamik och arbetarklassens måste vara politiskt försvagad. I början av 1900-talet började arbetarklassen påverkas av illusioner om möjligheten av en fredlig övergång från kapitalism till socialism. År av oavbruten tillväxt (trots upp- och nedgångar som ett resultat av den ekonomiska konjunkturen) hade lagt den materiella grundvalen för att sådana illusioner skulle kunna växa. Bernstein (3) uttryckte dessa illusioner i deras mest extrema form, när han slog fast att kapitalismens kunde upphävas genom en serie av reformer och att ”rörelsen är allt och målet intet”.

Rosa Luxemburg kände av den stora förvirringen som orsakats av uppkomsten av opportunismen i SPD, när hon i mars 1899 skrev i ett brev till Leo Jogiches (4):

”Bebel (5) själv har redan blivit senil och låter saker passera; han känner sig lättad om andra kämpar, men han känner varken energin eller modet att ta initiativet själv.

Hela partiet är i ett dåligt tillstånd, ett verkligt bezholowie. Ingen styr någonting, ingen känner sig ansvarig.” (3:e mars 1899)

En kort tid senare i ett annan brev till Jogiches nämner hon intriger, rädslan och oviljan mot henne, som uppträdde så fort hon började att kämpa emot denna process.

Jag har ingen avsikt att begränsa mig till kritik. Tvärtom har jag som syfte att sträva till att positivt ’mana på’, inte individer utan rörelsen som helhet (…) visa på nya vägar, (…) att kämpa mot den allmänna låtgå-andan etc., i korthet vara en ständig drivkraft i rörelsen …… och naturligtvis den talade och skrivna agitationen som har förstelnats i sina gamla former och upphör att ha en verkan, behöver riktas in på ett annat spår, rent allmänt vill jag blåsa nytt liv i pressen, pamfletterna och partimötena.”

(1:a Maj 1899)

Och när Rosa Luxemburg skrev Social reform eller revolution i april 1899, visade hon inte bara sin bestämdhet i att kämpa mot de opportunistiska glidningarna, utan också att hon hade begripit att denna kamp måste ses i sin hela programmatiska-teoretiska dimension. Hon underströk:

Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, dvs. att skilja ’teorin’ från praktiken och göra dem oberoende av varandra. … Det är självklart, att denna riktning i sina försök att hävda sig mot våra principer så småningom måste våga sig på själva teorin och angripa principerna, i stället för att ignorera dem.”

(Rosa Luxemburg, Sociala Reformer eller revolution? Sid 77-78, från Rosa Luxemburg, Reformpolitik och socialism - Politiska skrifter i Urval 1894-1913, Arkiv Klassikerserie)

En degenerering uttrycker sig sålunda alltid genom ett ifrågasättande av det politiska programmet, men det stöter på ett motstånd från en del av partiet, som förblir trogna partiets principer.

Vänsterflygels kamp i den Andra internationalen var därför från allra första början en politisk kamp till försvar av marxismen mot dess belackare, men det var också ett försök att dra nya lärdomar utifrån de nya villkoren under kapitalismens förfall. Både Rosa Luxemburg i Masstrejk, parti och fackföreningar och Anton Pannekoek (6) i Olika riktningar i arbetarrörelsen, uppfattade dessa nya villkor och försökte placera dem i ett nytt sammanhang. De försökte att förstå de djupare historiskt grundande omständigheterna för opportunismen och dess oförmåga att begripa de nya villkoren för kamp under kapitalismens förfall.

Men socialdemokratins vänsterflygel förblev en minoritet därför att majoriteten av partiet hade stora svårigheter i bekämpandet av dessa revisionistiska idéer, eftersom parlamentarismen och den tilltagande integrationen av fackföreningsapparaten in i staten tillät dessa illusioner att spridas och skapade en apparat som var lojal till staten och separerad från och främmande för arbetarklassen.

En degenerering tar sig alltid en konkret form i en specifik del av organisationen, som genom att identifiera sig med den härskande klassens intressen, steg för steg kastar överbord partiets grundläggande principer och till slut agerar som lojala försvarare av staten och det nationella kapitalet. Denna degenererande del av organisationen kommer med nödvändighet att motsätta sig varje debatt och är till sin natur monolitisk och syftar till att tysta varje kritisk röst. Socialdemokratin som vid tiden för de anti-socialistiska lagarna (1878-1890) hade blivit ett centrum för proletärt politiskt liv och för många kontroversiella debatter hade sålunda alltmer blivit en röstningsklubb som kvävde varje debatt i partiet. Många artiklar från vänsterflygeln underkastades partiledningens censur, andra opponenter tystades ned. Partiledningen försökte utesluta vänstern från tidningsredaktionerna och delegaters röster i parlamentet underkastades partiklickens disciplin.

Rosa Luxemburg såg och fördömde dessa tendenser klart och tydligt. Hon bestämde sig för att inte lämna partiet utan att kämpa för att återställa det – därför att kommunisters principer är inte att ”rädda sitt eget skinn” utan att kämpa för organisationen.

I ett brev till Clara Zetkin (7) den 16:e december 1906 insisterade hon på:

”Jag är mycket medveten om all tvekan och småaktighet som finns i vårt parti och jag känner en stor smärta om det.

Men jag blir inte så upprörd över dessa saker, därför att jag redan har förstått med en skrämmande klarhet att vi inte kan ändra dessa saker och människorna så länge som omständigheterna inte har förändrats. Och även då – jag har tänkt på det lugnt och sansat och förberett mig för det – vi kommer att tvingas konfrontera det oundvikliga motståndet från dessa människor om vi skall kunna leda massorna framåt. Som situationen är nu har August Bebel och alla de andra valt parlamentarismen och de är helt och hållet inställda på det. Om det finns någon möjlighet som går bortom parlamentarismens gränser misslyckas de totalt och försöker till och med att föra tillbaka allt till ett parlamentariskt ramverk, de kommer att kraftfullt motsätta sig allting och alla som vill gå utanför detta som ’fiender till folket’.”

(Rosa Luxemburg, Correspondence, sidan 213)

Jag känner att massorna, och än mer ett stort antal av våra kamrater har brutit med parlamentarismen. De skulle jubla om det kom en frisk vind, en ny kurs i taktiken; men de gamla auktoriteterna hänger fortfarande på deras axlar som en börda och än mer de övre lagren av de opportunistiska redaktörerna, parlamentsledamöterna och fackföreningsledarna. Vår uppgift är att ställa vår skarpa protest mot dessa auktoriteter som håller på att falla sönder. … Om vi startar en offensiv mot opportunismen kommer de gamla skikten alla att vara emot oss… Dessa uppgifter kan bara genomföras under flera år.”

(Som ovan)

Även när vänsterflygeln mötte ett ökat motstånd inom partiet, tänkte ingen av dem på att bilda en separat grupp, för att inte nämna att lämna partiet till opportunisterna. Den 19:e april 1912 uttryckte Rosa Luxemburg sin syn i ett brev till Franz Mehring (8):

Du kommer säkert känna att vi alltmer närmar oss tider då massorna i partiet kommer att behöva ett energiskt, orubbligt och generöst ledarskap, och att våra ledande auktoriteter – exekutiva och centrala organ, den parlamentariska fraktionen – även fortsättningsvis kommer bli än mer miserabla, fegt parlamentariska kretiner. Helt klart är att vi kommer att behöva svara upp till denna attraktiva framtid och vi måste inneha och hålla alla de positioner som gör det möjligt att ilsket bemöta det officiella ’ledarskapet’ genom att utöva rätten att kritisera …”

”Detta gör det till vår plikt att härda ut och inte göra de officiella partibossarna en tjänst genom att packa våra väskor. Vi måste vara förberedda för fortsatta strider och slitningar, speciellt då någon attackerar det allra heligaste, den parlamentariska kretinismen … Men trots allt detta – att inte vika en tum verkar vara det rätta slagordet.”

Som Marchlewski (9) underströk (16:e december 1913):

”Vi är av den uppfattningen att partiet genomgår en inre kris som är mycket större än den då revisionismen först uppträdde. Dessa ord kan tyckas hårda, men det är min övertygelse att partiet hotas att falla ned i en fullständig stagnation om saker och ting fortsätter på detta sätt. I en sådan situation finns det bara en slogan för ett revolutionärt parti: den kraftigaste och mest skoningslösa självkritik.” (Från Nettl, Rosa Luxemburg, sidan 467)

Sålunda gav degenereringen av SPD upphov till en vänsterströmning inom andra internationalen, som dock mötte olika situationer i varje land. Det tyska SPD var en av de partier som var mest penetrerad av opportunism men det vara bara då partiledningen hade förrått den proletära internationalismen som en vänsterströmning tog en organiserad form.

I Nederländerna uteslöts vänsterflygeln ur SDAP (Sociaal Democratische Arbeiders Partei – Socialdemokratiska arbetarpartiet) och bildade SDP (Socialdemokratiska partiet – kända som Tribunisterna efter namnet på deras tidning) 1909. Men denna splittring skedde för tidigt – som vi understrukit i vår analys av den holländska vänstern. (10)

I Ryssland var det socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) djupt splittrat mellan Bolsjeviker och Mensjeviker sedan 1903.

Efter majoritetsbesluten på kongressen 1903, erkände inte Mensjevikerna kongressbesluten och försökte genom en rad manövrer att kasta ut bolsjevikerna från partiet. Bolsjevikerna försvarade partiets principer, som alltmer underminerades av mensjevikerna, som i sin tur började infekteras av opportunism. I det ryska socialdemokratin, uttryckte sig penetrationen av opportunism först av allt i de organisatoriska frågorna, men den kom snart att påverka dess taktik. Under den ryska revolutionen 1905 antog de flesta mensjeviker ståndpunkten att ge ett stöd till den liberala borgarklassen, medan bolsjevikerna argumenterade för en oberoende politik från arbetarklassen. Mycket av denna opportunistiska flygel i partiet – grupperad under mensjevikernas banér – gick över till det borgerliga lägret 1914 när de också förrådde den proletära internationalismen. Men bolsjevikerna kämpade under nästan 10 år inom samma parti med mensjevikerna innan den faktiska splittringen uppträdde 1912. Men organiserad som en separat fraktion inom RSDAP behövde inte bolsjevikerna, trots deras djupa skillnader med mensjevikerna, möta en liknade process av degenerering som uppträdde i SPD. Men genom att organisera sig som en separat strömning och som resolut kämpade mot opportunismen och förblev trogen partiets marxistiska program, la de grundvalen för det senare bildandet av bolsjevikpartiet och kommunistpartiet 1917/18.

Således bidrog bolsjevikerna innan 1914, även om de arbetade under andra förhållanden, också på ett avgörande sätt till erfarenheter för en fraktions arbete.

Ett kännetecken för vänsterströmningar innan 1914 som är värt att nämna är deras misslyckande i att organisera sig på en internationell nivå eller, med undantag av bolsjevikerna, ta sig en organisatorisk form. Som BILAN anmärkte:

”Fraktionens problem – som vi ser det, med andra ord som ett moment i rekonstruktionen av partiet – var eller kunde inte bli synlig inom första eller andra internationalen. De som vid denna tid kallade sig själva ’fraktion’, eller mer vanligt ’högerflygel’ eller ’vänsterflygel’, eller återigen de ’oförsonliga’, ’revolutionära’, eller ’reformistiska’ strömningarna var i de flesta fall inget annat än en tillfällig överenskommelse alldeles innan eller under en kongress, med syftet att föra fram en speciell fråga, men utan någon som helst organisatorisk kontinuitet. Bolsjevikerna var undantaget …”

(”La fraction dans les partis socialistes de seconde Internationale” Bilan nr 24, Oktober 1935).

Även om det fanns tillfällen av att förena sina krafter och presentera gemensamma motioner eller ändringsförslag vid kongresser (som t.ex. vid Stuttgart 1907 och Basel 1912 om faran av kriget), fanns det inget verkligt gemensamt angreppssätt för vänstern.

Flera element förklarar denna relativa fragmentisering.

En är de olika materiella förhållandena i andra internationalens medlemsländer.

Exempelvis hade de ryska arbetarna, på grund av kapitalismens efterblivenhet i Ryssland, inte lyckats att rycka åt sig samma eftergifter från kapitalet, fackföreningarnas betydelse var svagare, den parlamentariska närvaron av det ryska socialdemokratiska partiet var mycket svagare än det för SPD och de demokratiska illusionerna och den parlamentariska kretinismen jämförelsevis mindre.

Ett annat element var den federalistiska strukturen på andra internationalen – vilket gjorde det svårt för revolutionärer att ha en djupare kunskap om respektive situation i de olika länderna. På grund av denna federalistiska struktur fanns det ingen verklig centralisering och uppfattningen om en gemensam centraliserad kamp för de olika vänsterflyglarna existerade fortfarande inte.

”Lenins fraktionsarbete skedde helt och hållet inom det ryska partiet. Han försökte inte att lyfta upp det på en internationell nivå. Vi behöver bara läsa hans ingripande vid de olika kongresserna för att se att hans arbete förblev fullständigt okänt utanför de ryska cirklarna.” (Bilan nr 24, op.cit, 1935. Denna artikel har redan återpublicerats i International Review nr 64)

Andra internationalen var i ett visst avseende fortfarande ett uttryck för kapitalismens uppgångsperiod, där olika medlemspartier kunde existera på en federal nivå – ”sida vid sida” istället för att för att vara en organisation.

Revolutionärer och krigets utmaningar

Första världskrigets utbrott i augusti 1914, SPD:s förräderi och den andra internationalens död konfronterade revolutionärerna med en nya situation.

Första världskriget betydde att kapitalismen hade blivit ett system i förfall i världsskala, och ställde revolutionärer inför samma uppgifter överallt. Detta krävde ett ingripande av revolutionärer som inte längre var på en ’federal’ nivå, utan på en högre centraliserad nivå – med samma program och behov för ett internationellt förenande av de revolutionära krafterna.

Skulle revolutionärerna ha lämnat partiet efter det socialdemokratiska ledarskapets förräderi och omedelbart sätta upp sina egna organisationer?

Den tyska vänsterströmningen runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht (11) begrep omedelbart den nya situationen. De:

-          försvarade en proletär internationalism och motsatte sig vapenvilan som undertecknats av fackföreningarna tillsammans med borgarklassen, de uppmanade arbetarna att engagera sig i en skoningslös klasskamp,

-          organiserade sig separat under namnet av Spartakusförbundet, med målet att återerövra partiet och kasta ut det chauvinistiska, patriotiska ledarskapet, hindra partiet att strypas av de borgerliga krafterna, samtidigt som de lade grunden för ett nytt parti som skulle bildas senare,

-          etablerade internationella kontakter med andra internationalistiska krafter.

De startade detta arbete utan tvekan, de väntade inte på arbetarnas reaktioner mot kriget. Under de 52 månader som kriget varade blev de flesta av deras ledare kastade i fängelse – från vilket de fortsatta att arbeta som en fraktion. Spartakisterna och de andra vänsterkrafterna ställdes nu inför en mycket svår situation: de var tvungna att konfrontera en alltmer repressiv statsapparat, medan partiet fördömde internationalistiska röster lika öppet som någon polisagent. Många partimedlemmar som försvarade internationalismen på partimöten, fördömdes och arresterades kort därefter av polisen. Under de svåraste illegala förhållandena fortsatte Spartakisterna kampen för att återerövra partiet från det chauvinistiska ledarskapet, men förberedde samtidigt villkoren för bildandet av ett nytt parti. Deras försvar av ett revolutionärt program betydde att de ständigt måste bekämpa centristiska attityder inom SPD. Denna ståndaktiga kamp av Spartakisterna för att förhindra att partiet togs över av borgarklassen skulle senare tjäna som en referenspunkt för kamrater i den italienska vänstern som motsatte sig Kominterns ledarskap under flera år.

Den andra viktiga kraften, som var förmögen att åstadkomma ett verkligt arbete som en fraktion efter 1914 var bolsjevikerna. Med många av sina ledare utomlands i exil, engagerade de sig också i en outtröttlig kamp för att upprätthålla den proletära internationalismen. Lenin och andra bolsjeviker var de första att deklarera att andra internationalen var död och formerade sig för en organisering av de internationalistiska krafterna. De tog en aktiv del Zimmerwaldkonferensen 1915, där de tillsammans med militanter från den holländska vänstern i synnerhet bildade en vänsterflygel.

I exil eller inom Ryssland agerade de som den viktigaste drivkraften för att driva på arbetarklassens motstånd mot kriget. Helt klart var det deras kapacitet att hålla den internationella fanan högt, att föra fram perspektivet av en internationell kamp (förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig), som tillät arbetarklasen i Ryssland att resa sig mot kriget och starta den revolutionära processen.

Spartakisterna och bolsjevikerna, i ledningen för en större internationalistisk revolutionär rörelse under kriget, var oumbärliga stödjepunkter för att få ett slut på kriget och driva på kampen för en internationell spridning och kapitalismens avskaffande.

De gav en tydlig illustration att ingen fraktion kan fullgöra sina militanta åtaganden om den inte kämpar på två fronter: ingrip i klasskampen och försvara och bygg samtidigt en revolutionär organisation. Det vore otänkbart för dem att dra sig tillbaka från någon av dessa två fronter.

Fraktionsfrågan i den Kommunistiska internationalen

I fallet socialdemokratin såg vi partier som degenererade till den grad att de förrådde arbetarklassens intressens i en situation av krig. Vi skall nu titta på ett annat viktigt exempel på en degenerering - närmare bestämt bolsjevikpartiet. Från att ha varit arbetarklassens spjutspets och varit den avgörande kraften som gjorde det möjligt för arbetarråden att gripa makten i oktober 1917, blev bolsjevikpartiet gradvis absorberat av den ryska staten, så snart den internationella spridningen avstannade. Återigen, tvärtemot anarkisternas synpunkt som hävdar att varje parti är dömt att förråda, finns det en objektiv materiell bakgrund som förklarar hur bolsjevikpartiet uppslukades av den ryska staten.

Som vi förklarat i vår presentation av vänsterfraktionernas historia (The Communist Left and the continuity of Marxism – en artikel publicerad i Proletarian Tribune in Ryssland (11a)

”tillbakagången i den revolutionära vågen och isoleringen av ryska revolutionen gav upphov till en process av degenerering inom både den kommunistiska internationalen och sovjetmakten i Ryssland. Bolsjevikpartiet hade alltmer förts samman med en byråkratisk statsapparat som växte i omvänd proportion i förhållande till proletariatets egna maktorgan och deltagande – sovjeterna, fabrikskommittéerna och de röda garderna. Inom Internationalen, gynnade försöken att vinna en massiv anslutning i en period av minskande aktivitet bland massorna opportunistiska ’lösningar’ – en ökad betoning av att arbeta inom parlamentet och fackföreningarna, till att appellera till ’folket i öst’ att resa sig upp mot imperialismen, och framförallt, politiken med enhetsfronterna som kastade ut all den hårt tillkämpade klarheten om den kapitalistiska naturen hos socialpatrioterna.”

Denna opportunistiska vändning, som utlöstes av den internationella försvagningen av arbetarklassen och isoleringen av revolutionen i Ryssland, blev gradvis förvandlad till en fullfjädrad degenereringsprocess, som efter ett halvt dussin år nådde sin höjdpunkt i proklamerandet av ”socialismen i ett land” vid KI:s 6:e kongress i augusti 1928.

På samma sätt som degenereringen av SPD innan första världskriget var också denna process kännetecknad av en gradvis undandröjning av partilivet. Det krafter i partiet som var tätare kopplad till och integrerad i statsapparaten rykte än en gång i trådarna bakom scenen.

Efter väldigt tidiga protester mot strypningen av partilivet, som kritiserade den växande byråkratiseringen av partiet (se t.ex. artiklar i International Review nr 89 om ”Degeneration of the Russian Revolution and the work of  the Commnist Left in Russia”) vidtogs en rad åtgärder för att tysta de opponerande krafterna:

-          under våren 1921 förbjöds fraktioner,

-          lokala partisektioner kunde bara uttrycka sin enighet med eller förkasta partibeslut. Initiativ från lokala sektioner eliminerades gradvis.

-          delegater till partikonferenser berörde bara de övre skikten istället för att få ett mandat och vara ansvariga inför de lokala sektionerna.

-          kontrollkommissioner infördes som blev alltmer självständiga och härskade över partiet med en militaristisk järnhand.

-          makten blev alltmer koncentrerad i händerna på organisationsbyrån och generalsekreteraren Stalin.

-          oppositionens tidningar förbjöds.

-          oppositionella blev offer för ondskefulla kampanjer.

Som i den Andra internationalen var degenerationsprocessen inte begränsad till bolsjevikpartiet; denna process pågick i alla medlemspartier i Komintern. Steg för steg följde de det ryska partiets tragiska kurs – utan att nödvändigtvis ha blivit integrerad i respektive stater i de länder som de existerade, de valde alla att offra det internationella proletariatets intressen för den ryska statens.

Återigen reagerade proletariatet genom bildandet av ”antikroppar” genom att skapa en kommunistisk vänster:

”Det är uppenbart att nödvändigheten av fraktionen också är ett uttryck för proletariatets svaghet, som antingen brutit samman eller vunnits över av opportunismen.” (”Föreslagen resolution om vänsterfraktionens problem” Bilan nr 17, April 1935, sidan 571)

Precis som tillväxten av opportunism i Andra internationalen provocerade fram ett proletärt svar i form av vänsterströmningar, på samma sätt motsatte sig strömningar i den kommunistiska vänstern opportunismens flodvåg i Tredje internationalen – många av dess språkrör som Pannekoek och Bordiga (12) hade redan visat sig vara de främsta försvararna av marxismen i den gamla internationalen.

Bildandet av den kommunistiska vänstern

Den kommunistiska vänstern var först och främst en internationell strömning med avtryck i många olika länder, från Bulgarien till Storbritannien och från USA till Sydafrika. Men dess viktigaste representanter fanns i just de länder där den marxistiska traditionen var som starkast: Tyskland, Italien och Ryssland.

I Tyskland, där den djupa marxistiska traditionen knuten till den våldsamma kraften i den faktiska rörelsen i de proletära massorna, hade redan på höjdpunkten av den revolutionära vågen frambringat några av de mest avancerade ståndpunkterna i fråga om parlamentarismen och fackföreningarna. Men vänsterkommunismen som sådan uppstod som ett svar på de första opportunistiska signalerna i det tyska kommunistiska partiet (KPD) och Internationalen, och vars spjutspets var KAPD (Tysklands kommunistiska arbetarparti), bildat i 1920 när vänsteroppositionen inom KPD uteslöts genom en regelvidrig manöver. Även om den kritiserades av KI:s ledarskap som ”infantil” och ”anarkosyndikalistisk”, byggde KAPD:s förkastande av den gamla parlamentariska och fackföreningstaktiken på en djup marxistisk analys av kapitalismens förfall, som gjorde denna taktik förlegad och krävde nya former av klassorganisationer - fabrikskommittéer och arbetarråd. Samma sak kan säjas om deras klara förkastande av den gamla socialdemokratiska synen på ”masspartiet” till förmån för ett parti som en programmatisk klar kärna – ett synsätt som ärvts direkt från bolsjevismen. KAPD:s orubbliga försvar av dessa landvinningar mot en återgång till den gamla socialdemokratiska taktiken gjorde den till kärnan i en internationell strömning som uttryckte sig i ett antal länder, speciellt Holland, vars revolutionära rörelse var nära knuten till Tyskland genom Pannekoeks och Gorter (13). Detta betyder inte att vänsterkommunismen i Tyskland i det tidiga 1920-talet inte hade viktiga svagheter.

I Italien å andra sidan var den kommunistiska vänstern – som till en början innehade en majoritetsställning i Italiens kommunistiska parti – speciellt klar på organisationsfrågan och det gjorde att den inte bara kunde föra en modig kamp mot opportunismen inom den degenererande Internationalen, utan också frambringa en kommunistisk fraktion som var förmögen att överleva den revolutionära rörelsens skeppsbrott och utveckla den marxistiska teorin under kontrarevolutionens mörker. Men under det tidiga 1920-talet, var dess argument för abstentionism (13a) i förhållande till det borgerliga parlamentet, mot sammanslagningen med större centristiska partier för att skapa en illusion av ett ”massinflytande”, mot slagorden om en enhetsfront och ”arbetarregeringar” byggde också på en djup förståelse av den marxistiska metoden. Samma sak gäller för dess analys av det nya fenomenet fascismen och dess konsekventa förkastande av anti-fascistiska fronter med partier från den ”demokratiska” borgarklassen. Namnet Bordiga är oåterkalleligen förknippat med denna fas i den italienska kommunistiska vänsterns historia, men trots det enorma bidraget från denna militant, är inte heller den italienska vänstern enkelt reducerbar till Bordiga precis som Bolsjevismen inte heller kan reduceras till Lenin: båda var organiska produkter av den proletära politiska rörelsen.

Isoleringen av revolutionen i Ryssland hade, som vi har sagt, resulterat i en växande klyfta mellan arbetarklassen och en alltmer byråkratisk statsmaskin – det mest tragiska uttrycket för denna skilsmässa är krossandet i mars 1921 av Kronstads arbetar- och soldatrevolt av proletariatets eget bolsjevikparti, som hade blivit alltmer insnärjd i staten. Men just därför att det var ett verkligt proletärt parti, kunde bolsjevismen skapa många interna reaktioner mot dess egen degenerering. Lenin själv – som 1917 var det mest talföra språkröret för vänstern inom partiet – gjorde en högst träffande kritik av partiets glidning in i byråkratisering, speciellt i slutet av sitt liv. Samtidigt blev Trotskij huvudrepresentanten för en vänsteropposition som försökte återställa den proletära demokratin i partiet, och som fortsatte med att bekämpa de mest ökända uttrycken för den stalinistiska kontrarevolutionen, speciellt teorin om ”socialismen i ett land”. Men i stor utsträckning, på grund av att bolsjevismen hade underminerat sin egen roll som ett proletärt avantgarde genom att sammansmälta med staten, blev de viktigaste vänsterströmningarna inom partiet ledda av mindre kända figurer som var förmögna att vara närmare klassen än statsmaskinen. Redan 1919 hade Demokratiska centralistgruppen, som leddes av Ossinski, Smirnov och Sapranov, börjat att varna om ”bortvittrandet” av sovjeterna och det ökande gapet till principerna från Pariskomunen. Liknande kritik gjordes 1921 av Arbetaroppositionen ledd av Kollontaj och Shliapnikov, även om den senare gruppen skulle visa sig mindre rigorös och beständig än ”Decisterna”, som skulle fortsätta att spela en viktig roll genom hela 20-talet och som skulle utveckla liknande angreppssätt som den Italienska vänstern. 1923 gav Arbetargruppen ledd av Miasnikov ut sitt manifest och gjorde ett viktigt ingripande i arbetarnas strejker detta år. Dess ståndpunkter och analyser vara nära KAPD:s. Alla dessa grupper kom inte bara från bolsjevikpartiet; de fortsatte kampen inom partiet för en återgång till revolutionens ursprungliga principer. Men allt eftersom den borgerliga kontrarevolutionens krafter vann terräng inom partiet blev nyckelfrågan för dessa olika oppositioner deras förmåga att se den verkliga naturen hos denna kontrarevolution och bryta med varje sentimental lojalitet för dess organisatoriska uttryck. Detta kom att bli den fundamentala skiljelinjen mellan Trotskij och den ryska kommunistiska vänstern. Medan den förstnämnde i hela sitt liv höll fast vid ståndpunkten av sovjetunionens försvar och även om den proletära klassnaturen hos dess stalinistiska partier, såg vänsterkommunisterna att stalinismens triumf – inklusive dess ”vänster”-vridningar, som förvirrade många av Trotskijs följeslagare – innebar klassfiendens triumf och som konsekvens nödvändigheten av en ny revolution. Men många av de bästa elementen i den trotskistiska oppositionen – de så kallade ”oförsonliga” – gick själva över till vänsterkommunisternas ståndpunkter i slutet av 20-talet och det tidiga 30-talet. Den stalinistiska terrorn hade med säkerhet eliminerat dessa grupper i slutet av årtiondet.

I kontrast till denna väg, definierade den Italienska vänsterfraktionen runt tidskriften Bilan korrekt uppgiften för dagen. Först och främst handlade det om att inte förråda de elementära principerna av internationalism inför marschen mot krig, och för det andra att dra en ”balansräkning” över den revolutionära vågens misslyckande och av ryska revolutionen i synnerhet, och att utveckla de nödvändiga lärdomarna så att de kunde tjäna som en teoretisk grundval för de nya partier som skulle komma fram som ett resultat av den framtida återkomsten av klasskampen.

Kriget i Spanien var ett speciellt svårt test för den tidens revolutionärer, många av dem kapitulerade för de anti-fascistiska locktonerna och misslyckades med att se att kriget var imperialistiskt på båda sidorna, en generalrepetition för det kommande världskriget. Bilan stod dock fast, och uppmanade till klasskamp mot både den fascistiska och republikanska fraktionen av borgarklassen, precis som Lenin hade fördömt båda lägren i första världskriget. Samtidigt var de teoretiska bidragen som gjordes av denna strömning – som senare kom att innefatta fraktioner i Belgien, Frankrike och Mexico – omfattande och verkligen oersättliga. In sin analys av ryska revolutionens degenerering – vilket inte ledde till att man satte ifråga dess proletära karaktär 1917; i sin undersökning av problemen med den framtida övergångsperioden; i sitt arbete om den ekonomiska krisen och grundvalen för kapitalismens förfall; i dess förkastande av Kommunistiska internationalens ståndpunkt om ett stöd till ”nationell befrielsekamp”; i sin utveckling av teorin om partiet och fraktionen; i dess oupphörliga men kamratliga polemik med andra proletära strömningar; i dessa och många andra områden, fullföljde tveklöst den Italienska vänsterfraktionen sina uppgifter av att lägga den programmatiska grundvalen för framtidens proletära organisationer.

Fragmentiseringen av grupperna i den kommunistiska vänstern i Tyskland slutfördes med den nazistiska terrorn, även om en viss underjordisk revolutionär verksamhet fortsatta under hitlerregimen. Under 1930ätalet, försvarades de revolutionära ståndpunkterna från den tyska vänstern i stor utsträckning i Holland, speciellt genom Gruppen Internationella Kommunisters (GIK) arbete, men också i Amerika med gruppen som leddes av Paul Mattick.  Liksom Bilan, förblev den holländska vänstern trogen internationalismen inför alla de lokala imperialistiska krigen som förberedde marken för den imperialistiska slakten, de motstod frestelsen av att ”försvara demokratin”. De fortsatte att fördjupa sin förståelse i fackföreningsfrågan, av de nya formerna för arbetarklassens organisering under det kapitalistiska förfallets epok, av de materiella rötterna för den kapitalistiska krisen, av tendensen mot statskapitalism. Det upprätthöll också ett viktigt ingripande i klasskampen, speciellt gentemot arbetslöshetsrörelsen. Men den holländska vänstern, svårt chockad av den ryska revolutionens nederlag, gled mer och mer in i ett rådistiskt förnekande av politiska organisationer – och därmed av en tydlig roll för sig själva. Kopplat till detta var ett totalt förkastande av bolsjevismen och den ryska revolutionen, som avvisades som borgerlig från början. Dessa teoretiseringar var grogrunden för deras senare försvinnande. Även om vänsterkommunismen i Holland fortsatte att existera även efter den nazistiska ockupationen och gav upphov till en viktig organisation efter kriget – Spartacusbund, som till en början gick tillbaka till KAPD:s ståndpunkt för partiet – gjorde den holländska vänsterns eftergifter till anarkismen i organisationsfrågan det allt svårare för det att upprätthålla någon form av organiserad kontinuitet under senare år.

Den italienska vänstern å andra sidan upprätthöll på ett vis en organisatorisk kontinuitet, men inte utan att kontrarevolutionen krävde sin tribut. Alldeles innan kriget, försattes den italienska fraktionen i ett i kaos genom ”teorin om krigsekonomin” som förnekade den överhängande faran av ett världskrig, men dess arbete fortsatte, speciellt med uppträdandet av en fransk fraktion mitt under den imperialistiska konflikten. Mot slutet av kriget, skapade utbrottet av större klasstrider i Italien fortsatta konfrontationer inom fraktionens led, med en majoritet som återvände till Italien för att bilda, tillsammans med Bordiga som hade varit politiskt inaktiv sedan slutet av 1920-talet, Italiens Internationalistiska Kommunistiska Parti (IKP). Även om det motsatte sig det imperialistiska kriget bildades de på en oklar programmatisk grundval och med en felaktig analys av perioden, som de bedömde var en period av växande klasskamp.

Denna politiska orientering motsatte sig majoriteten av den franskafraktionen som snabbare såg att perioden fortsatt var en segrande kontrarevolution och i konsekvens därmed att fraktionens uppgift inte var slutförd. Gauche Communiste de Franc (GCF) fortsatte därför att arbeta i Bilans anda, samtidigt som den inte försummade sitt ansvar att ingripa i den omedelbara klasskampen , fokuserade de dock sina energier på arbetet med politisk och teoretiskt klargörande, och bidrog till ett antal viktiga frågor som statskapitalism, övergångsperioden, fackföreningsfrågan och partiet. Samtidigt som de upprätthöll en rigorös marxistisk metod som var så typiskt för den italienska vänstern, var den också förmögen att integrera några av de främsta bidragen från den tysk-holländska vänstern in i dess övergripande programmatiska arsenal.

Medan den tyska och holländska vänstern var oförmögen att utföra ett verkligt arbete som en fraktion, lyckades kamraterna i den italienska vänstern inte bara att undvika att bli utkastade ur Komintern vid ett tidigt stadium, men lyckades också med att under mycket svåra omständigheter arbeta illegalt i Italien och mot den alltmer militaristiska disciplinen i Komintern lyckades de med att driva en heroisk kamp mot opportunismen och stalinifieringen.

Ända fram till strax innan andra världskrigets utbrott utmärkte Bilan sig genom sin klarhet i utvärderingen av styrkeförhållandena mellan klasserna, om den historiska kursen mot krig – och gruppen var beredd att förkasta anti-fascismen även till priset av en fruktansvärd isolering. Dess förkastande av ett stöd till den borgerliga demokratin var en förutsättning för vara trogen en proletär internationalism under kriget i Spanien och under andra världskriget. Detta stod i stark kontrast till trotskisterna som under 30-talet gick in i socialdemokratiska partier som ett sätt att kämpa mot den växande fascismen, och som vid utbrottet av kriget i Spanien trodde att tidpunkten för en ny våg av revolutionär kamp hade kommit. I kontrast till den opportunistiska och kortsiktiga attityden hos Trotskij och hans lärjungar, erbjöd Bilan en historisk och politisk klarhet för att tjäna som referenspunkt inte bara för den tidens internationalister, utan också för de politiska grupper som skulle att uppstå vid slutet av kontrarevolutionen 1968.

Fraktioner – ett nödvändigt vapen för försvaret av arbetarklassen

Efter att återknutit till de viktigaste fallen av degenerering av proletära partier, och proletariatets reaktion mot denna genom att skapa ”anti-kroppar” – fraktionerna – kommer vi nu att ta upp några aspekter av deras kamp.

Funktionen och villkoren för bildandet av en fraktion definieras av Bilan på följande sätt:

Liksom partiet, föds fraktionen vid ett visst tillfälle i klassen, inte från individers vilja. Det framstår som en nödvändighet när partiet funderar på borgerliga ideologier utan att ännu uttrycka dem, och när dess ställning i klassystemet redan gör det till ett nervcentrum i det dominerade borgerliga systemet. Fraktioner lever och utvecklas med utvecklingen av opportunismen, till att vara den enda historiska plats där proletariatet organiseras som en klass …

Tvärtemot så framstår fraktionen som historisk nödvändighet för att upprätthålla klassperspektivet, och som en tendens som orienterar sig mot en utveckling av dessa idéer vars frånvaro, som ett resultat av proletariatets omogenhet, gjorde fiendens triumf möjlig. I den andra internationalen, föddes fraktioner som en reaktion mot den reformistiska tendensen att gradvis inkorporera proletariatets i kapitalismens statsapparat.

I den andra internationalen, växte fraktionerna och etablerade sina posteringar under opportunismens utveckling och utvecklingen av nya programmatiska utgångspunkter, medan opportunismen försökte att stänga in de senare inom de korrumperade masspartierna för att bryta deras historiska arbete. I tredje internationalen skedde den kapitalistiska omringningsmanövern runt Ryssland och centrismen försökte förmå kommunistpartierna att sammanstråla i ett försvar av den proletära statens ekonomiska intressen, genom att ge dem uppgiften att avleda klasskampen inom varje stat.”

(Bilan, nr 17, april, 1935)

Bildandet av en fraktion måste följa en metod. Det är därför inte tillräckligt att bara proklamera så högt som möjligt att en organisation ’degenererar’, så fort en debatt med de mest motsatta ståndpunkter har börjat. Att föra fram uppfattningen att en organisation degenererar kan aldrig vara en förolämpning, utan en politisk värdering som behöver visas på ett materialistiskt sätt.

Som Bilan insisterade på blir bildandet av en fraktion nödvändigt då allt måste göras för att förhindra en organisation att falla i händerna på klassfienden. Uppfattningen av en degenerering medför därför att ta upp en långdragen, hårdnackad kamp; det kräver ett accepterande att arbeta för framtiden, förkasta ett förhastat angreppssätt. Den är därför helt och hållet emot otålighet och en sådan värdering kan aldrig bygga på en ”känsla för stunden” eller ”dåligt humör”, i korthet kan inte anklagelsen att en organisation degenererar ges på lättvindigt, oansvarigt sätt utan måste bygg på en materialistisk analys.

Exempelvis kvalificerade KAPD:s delegation vid Kominterns kongress i Moskva i 1921, bolsjevikpartiet som en degenererande kropp vilken höll på att uppslukas av borgarklassen. Vid det tillfället var diagnosen förhastad. Som vi visat i vår serie av artiklar om den tyska revolutionen gjorde KAPD genom att slå fast en sådan diagnos ett ödesdigert misstag, med konsekvensen att de blev oförmögna att engagera sig i en verklig kamp som en fraktion inom Komintern.

En fraktion kan bara bildas efter en lång debatt, en intensiv kamp inom organisationen, där skillnaderna inte längre begränsas till en eller två punkter utan medför en helt annorlunda orientering – där en sida rör sig mot att överge klasståndpunkter och den andra sidan motsätter sig det.

Endast efter att en sådan lång kamp har skett, när alla tidigare steg har visat stig otillräckliga för att förhindra att organisationen rör sig mot en degenerering, är en fraktion ett nödvändigt behov. I sådana fall, när en organisation håller på att glida mot borgerliga ståndpunkter vore det till och med oansvarigt att inte bilda en fraktion.

Förstå en ny historisk situation

Sålunda är en fraktion alltid kännetecknad av dess försvar av programmet, dess lojalitet till klasståndpunkter, som ifrågasätts av vissa delar av organisationen. I opposition till de opportunistiska omedelbara frestelserna i organisationen att överge programmet i namn av någon eftergift till den borgerliga ideologin, genomför fraktionen en teoretisk, politisk och programmatisk kamp, som leder till etablerandet av ett antal motsatta ståndpunkter – som är en del av ett bredare teoretiskt ramverk.

De vänsterströmningar som motsatte sig de opportunistiska trenderna innan första världskriget begränsade sig aldrig till enbart ett försvar av det existerande programmet, utan de betonade de djupare historiska och politiska rötterna för de frågor som stod på spel och erbjöd ett teoretiskt och programmatisk ramverk för att förstå den nya situationen. I detta avseende, är en fraktion mer än bara lojal till det gamla programmet, en fraktion erbjuder framförallt ett nytt teoretiskt ramverk för att förstå de nya förhållandena, eftersom marxismen inte på något sätt är ’invariant’ utan alltid erbjuder en analys som är förmögen att integrera nya element i en situation.

Detta kan tjäna som bevis på att fraktionen endast kan leva, träna sina kadrer, och i sanning representera proletariatets slutgiltiga mål, på villkor att den framträder som en högre fas i den marxistiska analysen av situationen, av en förståelse av de sociala krafterna som är i rörelse inom kapitalismen, proletariatets ståndpunkter i revolutionens problem, och inte bara som en organism som baserar sig på Kominterns fyra första kongresser – vilket hur som helst ännu inte innehöll lösningen för problem som ännu inte mognat.”

(Bilan, som ovan, sidan 577)

Utan kritiken av opportunismen innan första världskriget, utan det teoretiskt analytiska arbetet av internationalisterna under första världskriget kunde revolutionärerna aldrig ha lyckats med att greppa den nya situationen. Exempelvis var Rosa Luxemburgs Juniuspamflet (Socialdemokratins kris), eller Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Pannekoeks Imperialismen och proletariatets uppgifter, viktiga teoretiska bidrag som gjordes under denna period.

Och när Komintern inledde sin opportunistiska väg efter 1920, då de återigen propagerade för de gamla kampmetoderna, visade vänsterfraktionerna att kapitalismens nya villkor inte tillät en återgång till det förgångna. De var de enda som hade börjat greppa den nya epokens implikationer (även om det bara var på ett fragmenterat, partiellt och fortfarande på ett mycket förvirrat sätt).

Den försvarsmekanism som en fraktion reflekterar är därför alltid bestämd av behovet av att förstå en ny historisk situation. En fraktion är tvingad att presentera en ny teoretisk koherens, som lyfter upp organisationen på en högre nivå av förståelse.

”Den gör sig gällande som en progressiv organism vars centrala mål är att skjuta den kommunistiska rörelsen upp till en högre nivå i sin doktrinära utveckling, genom att erbjuda sina egna bidrag till den internationella lösningen av nya problem som ställs av den ryska revolutionens erfarenheter och kapitalismens förfallsperiod.” (Bilan, nr 41, 1937)

Eftersom en fraktions kamp aldrig är begränsad till att motsätta sig ett alternativt synsätt i en enskild fråga utan måste innefatta en mycket bredare ram, kritiserade Bilan Trotskij, som i huvudsak ville agera som ”oppositionsströmning” gentemot stalinismens uppkomst, att han aldrig egentligen förstod den utmaning som revolutionärerna måste svara upp till:

”Det var Trotskij som kvävde möjligheten att bilda en enad fraktion i Ryssland, genom att koppla loss det från världsscenen och hindra bildandet av fraktioner i olika länder, och deklarerade behovet av en opposition för att ’återställa’ de kommunistiska partierna. Han reducerade därmed en gigantisk kamp av den marxistiska kärnan mot det block av kapitalistiska krafter som införlivats  i den proletära staten (centrism) för bevarandet av sina intressen, till en kamp som endast utsatte det för påtryckningar för att förhindra en oproportionerlig industrialisering under baneret ’socialism i ett land’ och de Kommunistiska partiernas ’fel’ som leder till nederlag.” (Biland, nr 17, 1935, sidan 576)

Engagera sig i en lång kamp

Det behöver knappast påpekas att berika marxismen och fördjupa de frågor som står på spel kan inte åstadkommas i en ”kort kamp”. På samma sätt som konstruktionen av organisationen är allt annat än ett hastigt försök att bygga ett korthus, utan kräver den mest bestämda ansträngning, är det samma sak med att bekämpa farorna med kortsiktighet, otålighet, individualism, m.m., en fraktion måste förkasta varje hastverk.

Degeneration är alltid en lång process. En organisation kollapsar aldrig helt plötsligt, den går igenom en dödskamp. Det är inte som en boxningsmatch som slutar efter 15 ronder, utan en kamp på liv och död, som slutar med en sidans seger över den andra, därför att de två ståndpunkterna är oförenliga. En sida, den opportunistiska, degenererande delen rör sig till borgerliga ståndpunkter och förräderi, medan den andra sidan försvarar internationalismen. Detta är en kamp under vilken en styrkebalans utvecklar sig, som i fallet av en degenerering och förräderi betyder att allt proletärt liv har försvunnit från partiet.

I fallet med SPD och andra degenererande partier i andra internationalen tog denna process i stora drag ett dussintal år.

Men även då SPD:s ledarskikt förrådde den proletära internationalismen i augusti 1914, deserterade inte internationalisterna utan kämpade för partiet under 3 år, innan varje proletärt liv hade försvunnit från SPD och partiet definitivt hade förlorats för proletariatet.

I fallet med Komintern dess degenerering tog omkring ett halvt dussin år – med en våldsam opposition inifrån. Processen i dess anslutande partier pågick flera år, beroende på förmågan i de olika partierna att motsätta det ryska partiets dominans, i förhållande till vänsterkommunisternas betydelse inom dem.

De italienska vänsterkommunisterna, som var de mest koherenta och ståndaktiga försvararna av organisationen lyckades att föra kampen ända till 1926, innan de blev uteslutna ur Komintern. Även Trotskij uteslöts inte förrän 1927 från partikommittén och deporterades fysiskt till Sibirien 1928.

I opposition till varje småborgerlig otålighet och underskattning av behovet av en revolutionär organisation, förbereder sig fraktionen på en långsiktig kamp. I detta avseende var Spartakisterna under första världskriget en oersättlig referenspunkt för den italienska fraktionens arbete under 1920-talet.

Historien har visat att de som överger kampen för att försvara organisationen för tidigt, leder till katastrof.

Exempelvis Hamburg-Internationalisterna rund Borchert och tidningen Lichtstrahlen och Otto Rühle från Dresden i Tyskland beslöt snabbt att överge SPD: de antog rådistiska ståndpunkter och förkastade politiska partier helt och hållet i slutet av kriget och mitt i den revolutionära kampvågen.

Fallet med KPD och KAPD visar även det detta. Efter att splittrats upp över nyckelfrågor som parlamentariska val och arbete i fackföreningarna, kastade det katastrofala ledarskapet i KPD under P Levi ut majoriteten ur organisationen och tvingade dem att bilda KAPD i april 1920. Istället för att klargöra dessa grundläggande frågor inom KPD, ströps debatten på grund av ett monolitiskt inställning. KPD bröts up efter 10 månaders existens!

Komintern uteslöt KAPD efter ett ultimatum sommaren 1921, och gjorde det omöjligt för dem att arbeta som en fraktion inom Komintern.

Och det var en verklig historisk tragedi att KAPD-strömningen som hade uteslutits ur KPD och från Komintern, omedelbart blev påverkad av splittringens smitta, för att så fort djupare motsättningar uppstod inom dess led splittrades partiet, i en situation av en ebb i klasskampen, i två delar: Essen och Berlin tendensen (1922).

Försvaret av programmet kan därför inte särskiljas från en lång och hårdnackad kamp för försvaret av organisationen.

Att sätta upp en ny organisation innan kampen för försvaret av organisationen har slutat i seger eller nederlag betyder att desertera eller leda till ett fiasko.

Att ge upp kampen som en fraktion genom att skynda sig att skapa en ny organisation innebär en risk att skapa en organisation med en medfödd benägenhet till självdestruktion, med risken att bli strypta av opportunism och kortsiktighet. Äventyret att bilda en Kommunistisk Arbetarinternational (KAI) 1921 i Tyskland av KAPD var ett verkligt fiasko.

Och när den italienska vänstern, som hade varit förmögen att försvara traditionen att arbeta som en fraktion mot opportunistiska och kortsiktiga glidningar hos några av dess medlemmar i förhållande till kriget i Spanien 1937, och i relation till Vercesis teorier, 1943 röstade för det förhastade och principlösa bildandet av PCInt, gick den in på en farlig väg – med opportunismens frö implanterad i dess kropp.

Och slutligen, som vi har sett, är degenerationsprocessen aldrig begränsad till ett land utan är en internationell process. Som historien har visat uppträder olika röster som uttrycker en mycket heterogen bild – men som alla motsätter sig en opportunistisk och degenererande trend.

Samtidigt måste också fraktionens kamp vara internationell och kan inte begränsa sig till ett lands gränser, som exemplen från andra och tredje internationalen visar.

På samma sätt som de olika vänsterströmningarna inom andra internationalen misslyckades med att samla sig som en fraktion och arbeta på ett centraliserat sätt, var olyckligtvis även vänsterfraktionerna som uteslöts från Komintern oförmögna att arbeta på ett internationellt centraliserat sätt.

Bildandet av en fraktion kräver klarhet och stränghet. Detta är sant på den programmatiska planet som vi redan sett, men också avseende dess organisatoriska metoder, vilka uttrycker dess proletära natur lika mycket som dess programmatiska ståndpunkter.

Medan det är en vanlig praktik i borgerliga organisationer att hålla hemliga möten för att utveckla intriger och koka ihop komplotter, är det en elementär princip i en proletär organisation att förbjuda hemliga möten. Kamrater i minoritet eller i en fraktion måste mötas öppet och göra det möjligt för alla kamrater i organisationen att följa dessa möten.

Att motsätta sig alla hemliga eller parallella organisationer var en viktig kamp i första internationalen som avslöjade Bakunins hemliga allians vilken arbetade inom dess led.

Det är ingen slump att Bodiga insisterade:

”men jag måste säga helt öppet att denna hälsosamma, nyttiga och nödvändiga reaktion kan inte och får inte ske maskerad som en manöver eller en intrig, i form av ryktesspridning bakom scenen.”

(Bordiga, 6:e plenum av Kommunistiska Internationalen, februari-mars 1926).

Vi kommer att gå djupare in på denna fråga i en andra del av denna artikel, då vi kommer att titta på behovet att skydda en fraktion från ett degenererande ledarskikt, som i fallet med SPD var beredda att skicka Liebknecht till skyttegravarna. Detta skulle innebära att skicka honom in i döden och de fördömde varje internationalistisk röst inom dess led, eller som var fallet med det stalinifierade bolsjevikpartiet, som började att tysta partimedlemmar med repression.

D.A. (från International Review nr 108, den andra artikeln finns publicerad i nr 110)
Noter
1. L’Etincelle: tidning publicerad av Gauche Communiste de France, IKS politiska anfäder, i slutet av andra världskriget. Se vår bok The Italian Communist Left, och vår pamflett La Gauche Communiste de France

2. Rosa Luxemburg (1870-1919): en av de mest framstående personerna i den internationella arbetarrörelsen. Född i Polen, kom till Tyskland för att arbeta som militant i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) (hon förblev en militant i det polska socialdemokratiska partiet). Hon uppfattades snabbt som en av SPD:s främsta teoretiker innan hon blev en ledade figur i vänsterflygeln. Hon sattes i fängelse under kriget för sin internationalistiska aktivitet, hon frigavs som ett resultat av den tyska revolutionen i november 1918. Hon spelade en aktiv roll i bildandet av det tyska kommunistpartiet (KPD) och tog fram dess program i slutet av 1918, Två veckor senare blev hon mördad av frikårshuliganer i regeringens sold som leddes av tidigare ”kamrater” i SPD, nu förvandlat till ett bålverk för den kapitalistiska ordningen.

2a. Svart propaganda är en form av psykologisk krigföring. I s.k. svart propaganda är avsändaren en annan än den angivna. T.ex. kan man göra falska tidningar, eller falska radiostationer, mm.

3. Eduard Bernstein (1850-1932): en nära medarbetare till Engels fram till den senares död 1895. 1896 började hand publicera en serie av artiklar som uppmanade till en ”revision” av marxismen, vilket gjorde honom till huvudteoretikern för den opportunistiska strömningen inom SPD.

4. Leo Jogiches (1867-1919): en av de främsta ledarna av det socialdemokratiska partiet i Polen och Litauen (SDKPiL), och under 15 år Rosa Luxemburgs partner. Han deltog i bildandet av KPD och valdes in i dess ledning. Fängslad några dagar senare. I mars 1919 blev han mördad i sin fängelsecell.

5. August Bebel (1840-1913): en av grundarna och ledande figur intill sin död av det tyska socialdemokratiska partiet och andra internationalen.

6. Anton Pannekoek (1873-1960): den främsta teoretikern i den holländska socialdemokratins vänsterflygel och samtidigt militant i förkrigstidens tyska socialdemokratiska parti. Deltog i bildandet av holländska kommunistiska partiet och förblev en ledare för dess vänsterflygel och senare kom att bilda den ”rådskommunistiska” strömningen.

7. Clara Zetkin (1873-1960): en medlem av SPD:s vänsterflygel, tillsammans med sin vän Rosa Luxemburg. Hon var spartakist under kriget, och var med och bildade KPD.

8. Franz Mehring (1846-1919): en ledare och teoretiker för vänsterflygeln i det tyska socialdemokratiska partiet. Spartakist under kriget och en av grundarna, tillsammans med Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra av KPD.

9. Julian Marchlewski (1866-1925): en av ledarna av SDKPiL tillsammans med Leo Jogiches och Rosa Luxemburg. Som tillika en militant i Tyskland tog han aktiv del i kompen mot kriget och i de första stegen för att bilda den Kommunistiska internationalen.

10. ”Kampen mot sekterismen inom SDP ställdes från allra första början. I maj 1909 deklarerade Mannoury – en av ledarna för partiet och en känd matematiker – att SDP var det enda socialistiska partiet, eftersom SDAP hade blivit ett borgerligt parti. Gorter, den som hade kämpat mest hårdnackat mot Troelstra, motsatte sig kraftigt denna uppfattning. Till en början i minoritet, visade han att även om revisionismen ledde till det borgerliga lägret, var SDAP framförallt ett opportunistiskt parti inom det proletära lägret. Denna ståndpunkt hade omedelbara konsekvenser på propagandan och agitationen i arbetarklassen. Det var faktiskt möjligt att kämpa jämsides med SDAP, så långe det senare försvarade klasståndpunkter, utan att göra den minsta teoretiska eftergift till det.” (Den holländska och tyska kommunistiska vänstern, sidan 46 – engelska utgåvan).

11. Karl Liebknecht (1871-1919): medlem av SPD:s parlamentariska del, och en av de enda parlamentsledamöterna som var emot krigskrediter 1914. Den mest välkända personen i Spartakistförbundet och en var med och bildade KPD. Mördad samtidigt som Rosa Luxemburg av frikårsstyrkor i SPD ledningens sold.

11a. Finns tillgänglig på vår internetsite: www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm.

12. Amadeo Bordiga (1889-1970): Anslöt sig till Italienska socialistpartiet (PSI) och dess vänster. Som en bestämd motståndare till kriget och reformismen antog han 1917en anti-parlamentarisk ståndpunkt och deltog i skapandet av en ”oförsonlig socialistisk fraktion” inom PSI. Han blev vald till ledningen i den nya italienska sektionen av Kommunistiska internationalen efter splittringen från PSI 1921. Efter uteslutningen från PCI (Italienska kommunistpartiet) 1930 deltog han inte organisatorisk aktivitet förrän 1949, då han gick med i det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt). Efter splittringen 1952 deltog han i bildandet av Internationella Kommunistiska Partiet, och förblev dess huvudsakliga teoretiker fram till sin död.

Teser om parlamentarismen (Kommunistiska Abstentionistiska Fraktionen i Italienska Socialistpartiet) som presenterades av Bordiga på Kommunistiska Internationalens (KI) andra kongress 1920, finns översatt av IKS till svenska: www.internationalism.org/swedish , klicka på Andra texter.

13. Herman Gorter (1864-1927): Var tillsammans med Pannekoek en av de viktigaste teoretikerna i den holländska vänstern. Han var grundare av vänsterns tidning De Tribune och var med och bildade det holländska SDP. Försvarade vänsterkommunistiska ståndpunkter i fråga om fackföreningarna och deltagande i parlamentet i sitt Öppet brev till kamrat Lenin. Två texter av Gorter (Öppet brev till kamrat Lenin (publicerad av Förbundet Arbetarmakt 1975) samt Världsrevolutionen - Frams förlag 1918) på svenska finns på IKS internet-site: www.internationalism.org/swedish , klicka på Andra texter.

13a. Abstention betyder att avstå.