Arbetarrörelsens historia: Vänsterfraktioner i försvaret av det proletära perspektivet

Utskriftsvänlig versionSend by email

I dessa tider då
perspektivet av att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess barbari
tycks ”utom räckhåll” för de flesta arbetare, måste revolutionärer mer än någonsin
insistera på långsiktigheten i sitt arbete och inte enbart låta sig fixeras av
den omedelbara situationens omständigheter. Revolutionärers arbete riktar sig
alltid mot framtiden och inte enbart en kamp till försvar av proletariatets
omedelbara intressen. Som historien har visat, kan bara en revolution bli
framgångsrik om den revolutionära organisationen, om partiet, motsvarar de
uppgifter som den måste fullgöra.

Men ett parti som kan
fullgöra sina uppgifter uppstår varken som en enkel proklamation eller
spontant, utan är resultatet av många års uppbyggande och kamp. I detta
avseende är dagens revolutionärer redan involverade i att förbereda bildandet
av det framtida partiet. Det vore fatalt om revolutionärer underskattade den
historiska betydelsen av sitt arbete.

Även om dagens
revolutionära organisationer uppstod i en annorlunda situation i förhållande
till de tidigare revolutionära organisationerna, som vänsterfraktionerna,
bidrar redan dagens revolutionärer till att bygga upp den nödvändiga bron till framtiden.
Men de kan endast göra det genom att de visar sig kapabla att leva upp till
sitt ansvar, för historien har visat oss att inte alla organisationer som
klassen tidigare har skapat gjort detta, speciellt då de konfronterats med
prövostenar som imperialistiska krig eller revolutionära perioder.

Många organisationer
degenererade eller föll samman under det borgerliga samhällets tyngd och dess
giftiga opportunism. Också idag är opportunismens påverkan mycket stark och
därför måste revolutionära organisationer föra en ständig kamp mot denna
påverkan.

Det mest kända exemplet
på degenerering i historien är fallet med den tyska socialdemokratin, SPD, som
växte fram som den största organiseringen av arbetarklassen på 1800-talet, bara
för att se sitt ledarskikt bedra arbetarklassens intressen när borgarklassen
gick in i första världskriget i augusti 1914. Ett annat känt exempel gäller
Bolsjevikpartiet, som efter att ha varit en föregångare i den proletära
revolutionen i oktober 1917, förvandlades till en fiende till arbetarklassen så
snart det hade integrerats in i sovjetstaten.

Men alltid när en
revolutionär organisation degenererade eller förrådde arbetarklassens
intressen, var proletariatet förmöget att ge upphov till en fraktion som
kämpade emot degenereringen och förräderiet.

”Den historiska kontinuiteten mellan det gamla klasspartiet och
det nya kan bara säkras via fraktionen, vars historiska funktion är att dra upp
en balansräkning över de gångna erfarenheterna, att utsätta felaktigheter och
brister i gårdagens program för en flammande marxistisk kritik, att från denna
erfarenhet dra de politiska principer som är nödvändiga för att komplettera det
gamla programmet och vilka är förutsättningarna för att bestämma det nya
programmet som kommer att vara avgörande för bildandet av det nya partiet.
Fraktionen är både en plats for ideologisk jäsning, laboratoriet för det
revolutionära programmet i en period av tillbakagång, och övningsfältet för
dess mänskliga material, militanterna i det framtida partiet.”

(L’Etincelle, nr
10, januari, 1946 (1))

I den första delen av
denna artikel kommer vi att påminna om de viktigaste lärdomarna från tidigare
degenereringar och fraktionernas kamp. I den andra delen kommer vi att titta
mer precist på hur fraktionerna organiserade sig själva för att kämpa emot en
sådan degenerering.

Fraktionsproblemet i den andra internationalen

När den
socialdemokratiska parlamentariska fraktionen i augusti 1914 enhälligt röstade
för krigskrediter och därigenom helhjärtat stödde mobiliseringen av den tyska
imperialismen för kriget, var det första gången i arbetarrörelsens historia som
ett parti från arbetarklassen begick förräderi. För en borgerlig organisation
kan det inte finnas något förräderi av dess klassintressen. Detta förblir sant
även om det under vissa omständigheter vägrar att delta i imperialistiska krig.
Men i konstrast till detta är förkastandet av internationalismens det värsta
brottet med proletära principer som en organisation kan göra, och markerar dess
övergång till det borgerliga lägret.

I verkligheten var detta
förräderi av det proletära lägret av SPD:s ledarskikt en kulmination av en lång
process av degenerering. Medan Rosa Luxemburg (2) var en av de första som i
slutet av 1800-talet anade en process av opportunistisk fossilisering, var den
fulla vidden av denna process inte förstådd förrän vid dess förräderi 1914. Den
omfattning i vilken de flesta revolutionärer var omedvetna om omfattningen av
denna degenerering kan illustreras av Lenins förvåning då han hörde om SPD:s
parlamentariska röst i favör till krigskrediter i augusti 1914 – han var
övertygad om att kopian av Vorwärts (SPD tidning) som han fick i Schweiz
var svart propaganda (2a) uppdiktat av den tyska regeringen.

Hur gick degenereringen
av SPD till?

För att en degenereringsprocess
skall starta måste det finnas materiella villkor som sätter igång en sådan
dynamik och arbetarklassens måste vara politiskt försvagad. I början av
1900-talet började arbetarklassen påverkas av illusioner om möjligheten av en
fredlig övergång från kapitalism till socialism. År av oavbruten tillväxt
(trots upp- och nedgångar som ett resultat av den ekonomiska konjunkturen) hade
lagt den materiella grundvalen för att sådana illusioner skulle kunna växa.
Bernstein (3) uttryckte dessa illusioner i deras mest extrema form, när han
slog fast att kapitalismens kunde upphävas genom en serie av reformer och att
”rörelsen är allt och målet intet”.

Rosa Luxemburg kände av
den stora förvirringen som orsakats av uppkomsten av opportunismen i SPD, när
hon i mars 1899 skrev i ett brev till Leo Jogiches (4):

”Bebel (5) själv har redan blivit senil och låter saker passera;
han känner sig lättad om andra kämpar, men han känner varken energin eller
modet att ta initiativet själv.

Hela partiet är i ett dåligt tillstånd, ett verkligt bezholowie.
Ingen styr någonting, ingen känner sig ansvarig.” (3:e mars 1899)

En kort tid senare i ett
annan brev till Jogiches nämner hon intriger, rädslan och oviljan mot henne,
som uppträdde så fort hon började att kämpa emot denna process.

Jag har ingen avsikt att begränsa mig till kritik. Tvärtom har
jag som syfte att sträva till att positivt ’mana på’, inte individer utan
rörelsen som helhet (…) visa på nya vägar, (…) att kämpa mot den allmänna
låtgå-andan etc., i korthet vara en ständig drivkraft i rörelsen …… och
naturligtvis den talade och skrivna agitationen som har förstelnats i sina
gamla former och upphör att ha en verkan, behöver riktas in på ett annat spår,
rent allmänt vill jag blåsa nytt liv i pressen, pamfletterna och partimötena.”

(1:a Maj 1899)

Och när Rosa Luxemburg
skrev Social reform eller revolution i april 1899, visade hon inte bara
sin bestämdhet i att kämpa mot de opportunistiska glidningarna, utan också att
hon hade begripit att denna kamp måste ses i sin hela programmatiska-teoretiska
dimension. Hon underströk:

Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska
resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, dvs. att skilja
’teorin’ från praktiken och göra dem oberoende av varandra. … Det är självklart,
att denna riktning i sina försök att hävda sig mot våra principer så småningom
måste våga sig på själva teorin och angripa principerna, i stället för att
ignorera dem.”

(Rosa Luxemburg, Sociala Reformer eller revolution? Sid
77-78, från Rosa Luxemburg, Reformpolitik och socialism - Politiska skrifter i
Urval 1894-1913, Arkiv Klassikerserie)

En degenerering uttrycker
sig sålunda alltid genom ett ifrågasättande av det politiska programmet, men
det stöter på ett motstånd från en del av partiet, som förblir trogna partiets
principer.

Vänsterflygels kamp i den
Andra internationalen var därför från allra första början en politisk kamp till
försvar av marxismen mot dess belackare, men det var också ett försök att dra
nya lärdomar utifrån de nya villkoren under kapitalismens förfall. Både Rosa
Luxemburg i Masstrejk, parti och fackföreningar och Anton Pannekoek (6)
i Olika riktningar i arbetarrörelsen, uppfattade dessa nya villkor och
försökte placera dem i ett nytt sammanhang. De försökte att förstå de djupare
historiskt grundande omständigheterna för opportunismen och dess oförmåga att
begripa de nya villkoren för kamp under kapitalismens förfall.

Men socialdemokratins
vänsterflygel förblev en minoritet därför att majoriteten av partiet hade stora
svårigheter i bekämpandet av dessa revisionistiska idéer, eftersom
parlamentarismen och den tilltagande integrationen av fackföreningsapparaten in
i staten tillät dessa illusioner att spridas och skapade en apparat som var
lojal till staten och separerad från och främmande för arbetarklassen.

En degenerering tar sig
alltid en konkret form i en specifik del av organisationen, som genom att
identifiera sig med den härskande klassens intressen, steg för steg kastar
överbord partiets grundläggande principer och till slut agerar som lojala
försvarare av staten och det nationella kapitalet. Denna degenererande del av
organisationen kommer med nödvändighet att motsätta sig varje debatt och är
till sin natur monolitisk och syftar till att tysta varje kritisk röst.
Socialdemokratin som vid tiden för de anti-socialistiska lagarna (1878-1890)
hade blivit ett centrum för proletärt politiskt liv och för många
kontroversiella debatter hade sålunda alltmer blivit en röstningsklubb som
kvävde varje debatt i partiet. Många artiklar från vänsterflygeln underkastades
partiledningens censur, andra opponenter tystades ned. Partiledningen försökte
utesluta vänstern från tidningsredaktionerna och delegaters röster i
parlamentet underkastades partiklickens disciplin.

Rosa Luxemburg såg och fördömde
dessa tendenser klart och tydligt. Hon bestämde sig för att inte lämna partiet
utan att kämpa för att återställa det – därför att kommunisters principer är
inte att ”rädda sitt eget skinn” utan att kämpa för organisationen.

I ett brev till Clara Zetkin
(7) den 16:e december 1906 insisterade hon på:

”Jag är mycket medveten om all tvekan och småaktighet som finns i
vårt parti och jag känner en stor smärta om det.

Men jag blir inte så upprörd över dessa saker, därför att jag
redan har förstått med en skrämmande klarhet att vi inte kan ändra dessa saker
och människorna så länge som omständigheterna inte har förändrats. Och även då
– jag har tänkt på det lugnt och sansat och förberett mig för det – vi kommer
att tvingas konfrontera det oundvikliga motståndet från dessa människor om vi
skall kunna leda massorna framåt. Som situationen är nu har August Bebel och
alla de andra valt parlamentarismen och de är helt och hållet inställda på det.
Om det finns någon möjlighet som går bortom parlamentarismens gränser
misslyckas de totalt och försöker till och med att föra tillbaka allt till ett
parlamentariskt ramverk, de kommer att kraftfullt motsätta sig allting och alla
som vill gå utanför detta som ’fiender till folket’.”

(Rosa Luxemburg, Correspondence, sidan
213)

Jag känner att massorna, och än mer ett stort antal av våra
kamrater har brutit med parlamentarismen. De skulle jubla om det kom en frisk
vind, en ny kurs i taktiken; men de gamla auktoriteterna hänger fortfarande på
deras axlar som en börda och än mer de övre lagren av de opportunistiska
redaktörerna, parlamentsledamöterna och fackföreningsledarna. Vår uppgift är
att ställa vår skarpa protest mot dessa auktoriteter som håller på att falla
sönder. … Om vi startar en offensiv mot opportunismen kommer de gamla skikten
alla att vara emot oss… Dessa uppgifter kan bara genomföras under flera år.”

(Som ovan)

Även när vänsterflygeln
mötte ett ökat motstånd inom partiet, tänkte ingen av dem på att bilda en
separat grupp, för att inte nämna att lämna partiet till opportunisterna. Den
19:e april 1912 uttryckte Rosa Luxemburg sin syn i ett brev till Franz Mehring
(8):

Du kommer säkert känna att vi alltmer närmar oss tider då
massorna i partiet kommer att behöva ett energiskt, orubbligt och generöst
ledarskap, och att våra ledande auktoriteter – exekutiva och centrala organ,
den parlamentariska fraktionen – även fortsättningsvis kommer bli än mer
miserabla, fegt parlamentariska kretiner. Helt klart är att vi kommer att
behöva svara upp till denna attraktiva framtid och vi måste inneha och hålla
alla de positioner som gör det möjligt att ilsket bemöta det officiella
’ledarskapet’ genom att utöva rätten att kritisera …”

”Detta gör det till vår plikt att härda ut och inte göra de
officiella partibossarna en tjänst genom att packa våra väskor. Vi måste vara
förberedda för fortsatta strider och slitningar, speciellt då någon attackerar
det allra heligaste, den parlamentariska kretinismen … Men trots allt detta –
att inte vika en tum verkar vara det rätta slagordet.”

Som Marchlewski (9)
underströk (16:e december 1913):

”Vi är av den uppfattningen att partiet genomgår en inre kris som
är mycket större än den då revisionismen först uppträdde. Dessa ord kan tyckas
hårda, men det är min övertygelse att partiet hotas att falla ned i en
fullständig stagnation om saker och ting fortsätter på detta sätt. I en sådan
situation finns det bara en slogan för ett revolutionärt parti: den kraftigaste
och mest skoningslösa självkritik.” (Från Nettl, Rosa Luxemburg, sidan
467)

Sålunda gav degenereringen
av SPD upphov till en vänsterströmning inom andra internationalen, som dock
mötte olika situationer i varje land. Det tyska SPD var en av de partier som
var mest penetrerad av opportunism men det vara bara då partiledningen hade
förrått den proletära internationalismen som en vänsterströmning tog en
organiserad form.

I Nederländerna uteslöts
vänsterflygeln ur SDAP (Sociaal Democratische Arbeiders Partei –
Socialdemokratiska arbetarpartiet) och bildade SDP (Socialdemokratiska partiet
– kända som Tribunisterna efter namnet på deras tidning) 1909. Men denna
splittring skedde för tidigt – som vi understrukit i vår analys av den
holländska vänstern. (10)

I Ryssland var det
socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) djupt splittrat mellan Bolsjeviker
och Mensjeviker sedan 1903.

Efter majoritetsbesluten
på kongressen 1903, erkände inte Mensjevikerna kongressbesluten och försökte
genom en rad manövrer att kasta ut bolsjevikerna från partiet. Bolsjevikerna
försvarade partiets principer, som alltmer underminerades av mensjevikerna, som
i sin tur började infekteras av opportunism. I det ryska socialdemokratin,
uttryckte sig penetrationen av opportunism först av allt i de organisatoriska
frågorna, men den kom snart att påverka dess taktik. Under den ryska revolutionen
1905 antog de flesta mensjeviker ståndpunkten att ge ett stöd till den liberala
borgarklassen, medan bolsjevikerna argumenterade för en oberoende politik från
arbetarklassen. Mycket av denna opportunistiska flygel i partiet – grupperad
under mensjevikernas banér – gick över till det borgerliga lägret 1914 när de
också förrådde den proletära internationalismen. Men bolsjevikerna kämpade
under nästan 10 år inom samma parti med mensjevikerna innan den faktiska
splittringen uppträdde 1912. Men organiserad som en separat fraktion inom RSDAP
behövde inte bolsjevikerna, trots deras djupa skillnader med mensjevikerna,
möta en liknade process av degenerering som uppträdde i SPD. Men genom att
organisera sig som en separat strömning och som resolut kämpade mot opportunismen
och förblev trogen partiets marxistiska program, la de grundvalen för det
senare bildandet av bolsjevikpartiet och kommunistpartiet 1917/18.

Således bidrog
bolsjevikerna innan 1914, även om de arbetade under andra förhållanden, också
på ett avgörande sätt till erfarenheter för en fraktions arbete.

Ett kännetecken för
vänsterströmningar innan 1914 som är värt att nämna är deras misslyckande i att
organisera sig på en internationell nivå eller, med undantag av bolsjevikerna,
ta sig en organisatorisk form. Som BILAN anmärkte:

”Fraktionens problem – som vi ser det, med andra ord som ett
moment i rekonstruktionen av partiet – var eller kunde inte bli synlig inom
första eller andra internationalen. De som vid denna tid kallade sig själva
’fraktion’, eller mer vanligt ’högerflygel’ eller ’vänsterflygel’, eller
återigen de ’oförsonliga’, ’revolutionära’, eller ’reformistiska’ strömningarna
var i de flesta fall inget annat än en tillfällig överenskommelse alldeles
innan eller under en kongress, med syftet att föra fram en speciell fråga, men
utan någon som helst organisatorisk kontinuitet. Bolsjevikerna var undantaget
…”

(”La fraction dans les partis socialistes de seconde Internationale” Bilan
nr 24, Oktober 1935).

Även om det fanns
tillfällen av att förena sina krafter och presentera gemensamma motioner eller
ändringsförslag vid kongresser (som t.ex. vid Stuttgart 1907 och Basel 1912 om
faran av kriget), fanns det inget verkligt gemensamt angreppssätt för vänstern.

Flera element förklarar
denna relativa fragmentisering.

En är de olika materiella
förhållandena i andra internationalens medlemsländer.

Exempelvis hade de ryska
arbetarna, på grund av kapitalismens efterblivenhet i Ryssland, inte lyckats
att rycka åt sig samma eftergifter från kapitalet, fackföreningarnas betydelse
var svagare, den parlamentariska närvaron av det ryska socialdemokratiska
partiet var mycket svagare än det för SPD och de demokratiska illusionerna och
den parlamentariska kretinismen jämförelsevis mindre.

Ett annat element var den
federalistiska strukturen på andra internationalen – vilket gjorde det svårt
för revolutionärer att ha en djupare kunskap om respektive situation i de olika
länderna. På grund av denna federalistiska struktur fanns det ingen verklig
centralisering och uppfattningen om en gemensam centraliserad kamp för de olika
vänsterflyglarna existerade fortfarande inte.

”Lenins fraktionsarbete skedde helt och hållet inom det ryska
partiet. Han försökte inte att lyfta upp det på en internationell nivå. Vi
behöver bara läsa hans ingripande vid de olika kongresserna för att se att hans
arbete förblev fullständigt okänt utanför de ryska cirklarna.” (Bilan nr
24, op.cit, 1935. Denna artikel har redan återpublicerats i International
Review
nr 64)

Andra internationalen var
i ett visst avseende fortfarande ett uttryck för kapitalismens uppgångsperiod,
där olika medlemspartier kunde existera på en federal nivå – ”sida vid sida”
istället för att för att vara en organisation.

Revolutionärer och krigets utmaningar

Första världskrigets utbrott
i augusti 1914, SPD:s förräderi och den andra internationalens död
konfronterade revolutionärerna med en nya situation.

Första världskriget
betydde att kapitalismen hade blivit ett system i förfall i världsskala, och
ställde revolutionärer inför samma uppgifter överallt. Detta krävde ett
ingripande av revolutionärer som inte längre var på en ’federal’ nivå, utan på
en högre centraliserad nivå – med samma program och behov för ett
internationellt förenande av de revolutionära krafterna.

Skulle revolutionärerna
ha lämnat partiet efter det socialdemokratiska ledarskapets förräderi och
omedelbart sätta upp sina egna organisationer?

Den tyska
vänsterströmningen runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht (11) begrep
omedelbart den nya situationen. De:

-         

försvarade en
proletär internationalism och motsatte sig vapenvilan som undertecknats av
fackföreningarna tillsammans med borgarklassen, de uppmanade arbetarna att
engagera sig i en skoningslös klasskamp,

-         

organiserade
sig separat under namnet av Spartakusförbundet, med målet att återerövra
partiet och kasta ut det chauvinistiska, patriotiska ledarskapet, hindra
partiet att strypas av de borgerliga krafterna, samtidigt som de lade grunden
för ett nytt parti som skulle bildas senare,

-         

etablerade
internationella kontakter med andra internationalistiska krafter.

De startade detta arbete
utan tvekan, de väntade inte på arbetarnas reaktioner mot kriget. Under de 52
månader som kriget varade blev de flesta av deras ledare kastade i fängelse –
från vilket de fortsatta att arbeta som en fraktion. Spartakisterna och de
andra vänsterkrafterna ställdes nu inför en mycket svår situation: de var
tvungna att konfrontera en alltmer repressiv statsapparat, medan partiet
fördömde internationalistiska röster lika öppet som någon polisagent. Många
partimedlemmar som försvarade internationalismen på partimöten, fördömdes och
arresterades kort därefter av polisen. Under de svåraste illegala förhållandena
fortsatte Spartakisterna kampen för att återerövra partiet från det
chauvinistiska ledarskapet, men förberedde samtidigt villkoren för bildandet av
ett nytt parti. Deras försvar av ett revolutionärt program betydde att de
ständigt måste bekämpa centristiska attityder inom SPD. Denna ståndaktiga kamp
av Spartakisterna för att förhindra att partiet togs över av borgarklassen
skulle senare tjäna som en referenspunkt för kamrater i den italienska vänstern
som motsatte sig Kominterns ledarskap under flera år.

Den andra viktiga
kraften, som var förmögen att åstadkomma ett verkligt arbete som en fraktion
efter 1914 var bolsjevikerna. Med många av sina ledare utomlands i exil,
engagerade de sig också i en outtröttlig kamp för att upprätthålla den
proletära internationalismen. Lenin och andra bolsjeviker var de första att
deklarera att andra internationalen var död och formerade sig för en
organisering av de internationalistiska krafterna. De tog en aktiv del
Zimmerwaldkonferensen 1915, där de tillsammans med militanter från den
holländska vänstern i synnerhet bildade en vänsterflygel.

I exil eller inom
Ryssland agerade de som den viktigaste drivkraften för att driva på
arbetarklassens motstånd mot kriget. Helt klart var det deras kapacitet att
hålla den internationella fanan högt, att föra fram perspektivet av en
internationell kamp (förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig),
som tillät arbetarklasen i Ryssland att resa sig mot kriget och starta den
revolutionära processen.

Spartakisterna och
bolsjevikerna, i ledningen för en större internationalistisk revolutionär
rörelse under kriget, var oumbärliga stödjepunkter för att få ett slut på
kriget och driva på kampen för en internationell spridning och kapitalismens
avskaffande.

De gav en tydlig
illustration att ingen fraktion kan fullgöra sina militanta åtaganden om den
inte kämpar på två fronter: ingrip i klasskampen och försvara och bygg
samtidigt en revolutionär organisation. Det vore otänkbart för dem att dra sig
tillbaka från någon av dessa två fronter.

Fraktionsfrågan i den Kommunistiska internationalen

I fallet socialdemokratin
såg vi partier som degenererade till den grad att de förrådde arbetarklassens
intressens i en situation av krig. Vi skall nu titta på ett annat viktigt
exempel på en degenerering - närmare bestämt bolsjevikpartiet. Från att ha
varit arbetarklassens spjutspets och varit den avgörande kraften som gjorde det
möjligt för arbetarråden att gripa makten i oktober 1917, blev bolsjevikpartiet
gradvis absorberat av den ryska staten, så snart den internationella
spridningen avstannade. Återigen, tvärtemot anarkisternas synpunkt som hävdar
att varje parti är dömt att förråda, finns det en objektiv materiell bakgrund
som förklarar hur bolsjevikpartiet uppslukades av den ryska staten.

Som vi förklarat i vår
presentation av vänsterfraktionernas historia (The Communist Left and the
continuity of Marxism
– en artikel publicerad i Proletarian Tribune
in Ryssland (11a)

”tillbakagången i den revolutionära vågen och isoleringen av ryska
revolutionen gav upphov till en process av degenerering inom både den
kommunistiska internationalen och sovjetmakten i Ryssland. Bolsjevikpartiet
hade alltmer förts samman med en byråkratisk statsapparat som växte i omvänd
proportion i förhållande till proletariatets egna maktorgan och deltagande –
sovjeterna, fabrikskommittéerna och de röda garderna. Inom Internationalen,
gynnade försöken att vinna en massiv anslutning i en period av minskande
aktivitet bland massorna opportunistiska ’lösningar’ – en ökad betoning av att
arbeta inom parlamentet och fackföreningarna, till att appellera till ’folket i
öst’ att resa sig upp mot imperialismen, och framförallt, politiken med
enhetsfronterna som kastade ut all den hårt tillkämpade klarheten om den
kapitalistiska naturen hos socialpatrioterna.”

Denna opportunistiska
vändning, som utlöstes av den internationella försvagningen av arbetarklassen
och isoleringen av revolutionen i Ryssland, blev gradvis förvandlad till en
fullfjädrad degenereringsprocess, som efter ett halvt dussin år nådde sin
höjdpunkt i proklamerandet av ”socialismen i ett land” vid KI:s 6:e kongress i
augusti 1928.

På samma sätt som
degenereringen av SPD innan första världskriget var också denna process
kännetecknad av en gradvis undandröjning av partilivet. Det krafter i partiet
som var tätare kopplad till och integrerad i statsapparaten rykte än en gång i
trådarna bakom scenen.

Efter väldigt tidiga
protester mot strypningen av partilivet, som kritiserade den växande
byråkratiseringen av partiet (se t.ex. artiklar i International Review
nr 89 om ”Degeneration of the Russian Revolution and the work of  the Commnist Left in Russia”) vidtogs en
rad åtgärder för att tysta de opponerande krafterna:

-         

under våren
1921 förbjöds fraktioner,

-         

lokala
partisektioner kunde bara uttrycka sin enighet med eller förkasta partibeslut.
Initiativ från lokala sektioner eliminerades gradvis.

-         

delegater
till partikonferenser berörde bara de övre skikten istället för att få ett
mandat och vara ansvariga inför de lokala sektionerna.

-         

kontrollkommissioner
infördes som blev alltmer självständiga och härskade över partiet med en militaristisk
järnhand.

-         

makten blev
alltmer koncentrerad i händerna på organisationsbyrån och generalsekreteraren
Stalin.

-         

oppositionens
tidningar förbjöds.

-         

oppositionella
blev offer för ondskefulla kampanjer.

Som i den Andra
internationalen var degenerationsprocessen inte begränsad till
bolsjevikpartiet; denna process pågick i alla medlemspartier i Komintern. Steg
för steg följde de det ryska partiets tragiska kurs – utan att nödvändigtvis ha
blivit integrerad i respektive stater i de länder som de existerade, de valde
alla att offra det internationella proletariatets intressen för den ryska
statens.

Återigen reagerade
proletariatet genom bildandet av ”antikroppar” genom att skapa en kommunistisk
vänster:

”Det är uppenbart att nödvändigheten av fraktionen också är ett
uttryck för proletariatets svaghet, som antingen brutit samman eller vunnits
över av opportunismen.” (”Föreslagen resolution om vänsterfraktionens problem”
Bilan nr 17, April 1935, sidan 571)

Precis som tillväxten av
opportunism i Andra internationalen provocerade fram ett proletärt svar i form
av vänsterströmningar, på samma sätt motsatte sig strömningar i den
kommunistiska vänstern opportunismens flodvåg i Tredje internationalen – många
av dess språkrör som Pannekoek och Bordiga (12) hade redan visat sig vara de
främsta försvararna av marxismen i den gamla internationalen.

Bildandet av den kommunistiska vänstern

Den kommunistiska
vänstern var först och främst en internationell strömning med avtryck i många
olika länder, från Bulgarien till Storbritannien och från USA till Sydafrika.
Men dess viktigaste representanter fanns i just de länder där den marxistiska
traditionen var som starkast: Tyskland, Italien och Ryssland.

I Tyskland, där den djupa
marxistiska traditionen knuten till den våldsamma kraften i den faktiska
rörelsen i de proletära massorna, hade redan på höjdpunkten av den
revolutionära vågen frambringat några av de mest avancerade ståndpunkterna i
fråga om parlamentarismen och fackföreningarna. Men vänsterkommunismen som
sådan uppstod som ett svar på de första opportunistiska signalerna i det tyska
kommunistiska partiet (KPD) och Internationalen, och vars spjutspets var KAPD
(Tysklands kommunistiska arbetarparti), bildat i 1920 när vänsteroppositionen
inom KPD uteslöts genom en regelvidrig manöver. Även om den kritiserades av
KI:s ledarskap som ”infantil” och ”anarkosyndikalistisk”, byggde KAPD:s
förkastande av den gamla parlamentariska och fackföreningstaktiken på en djup
marxistisk analys av kapitalismens förfall, som gjorde denna taktik förlegad
och krävde nya former av klassorganisationer - fabrikskommittéer och
arbetarråd. Samma sak kan säjas om deras klara förkastande av den gamla
socialdemokratiska synen på ”masspartiet” till förmån för ett parti som en
programmatisk klar kärna – ett synsätt som ärvts direkt från bolsjevismen.
KAPD:s orubbliga försvar av dessa landvinningar mot en återgång till den gamla
socialdemokratiska taktiken gjorde den till kärnan i en internationell
strömning som uttryckte sig i ett antal länder, speciellt Holland, vars
revolutionära rörelse var nära knuten till Tyskland genom Pannekoeks och Gorter
(13). Detta betyder inte att vänsterkommunismen i Tyskland i det tidiga
1920-talet inte hade viktiga svagheter.

I Italien å andra sidan
var den kommunistiska vänstern – som till en början innehade en
majoritetsställning i Italiens kommunistiska parti – speciellt klar på
organisationsfrågan och det gjorde att den inte bara kunde föra en modig kamp
mot opportunismen inom den degenererande Internationalen, utan också frambringa
en kommunistisk fraktion som var förmögen att överleva den revolutionära
rörelsens skeppsbrott och utveckla den marxistiska teorin under
kontrarevolutionens mörker. Men under det tidiga 1920-talet, var dess argument
för abstentionism (13a) i förhållande till det borgerliga parlamentet, mot
sammanslagningen med större centristiska partier för att skapa en illusion av
ett ”massinflytande”, mot slagorden om en enhetsfront och ”arbetarregeringar”
byggde också på en djup förståelse av den marxistiska metoden. Samma sak gäller
för dess analys av det nya fenomenet fascismen och dess konsekventa förkastande
av anti-fascistiska fronter med partier från den ”demokratiska” borgarklassen.
Namnet Bordiga är oåterkalleligen förknippat med denna fas i den italienska kommunistiska
vänsterns historia, men trots det enorma bidraget från denna militant, är inte
heller den italienska vänstern enkelt reducerbar till Bordiga precis som
Bolsjevismen inte heller kan reduceras till Lenin: båda var organiska produkter
av den proletära politiska rörelsen.

Isoleringen av
revolutionen i Ryssland hade, som vi har sagt, resulterat i en växande klyfta
mellan arbetarklassen och en alltmer byråkratisk statsmaskin – det mest
tragiska uttrycket för denna skilsmässa är krossandet i mars 1921 av Kronstads
arbetar- och soldatrevolt av proletariatets eget bolsjevikparti, som hade
blivit alltmer insnärjd i staten. Men just därför att det var ett verkligt
proletärt parti, kunde bolsjevismen skapa många interna reaktioner mot dess
egen degenerering. Lenin själv – som 1917 var det mest talföra språkröret för
vänstern inom partiet – gjorde en högst träffande kritik av partiets glidning
in i byråkratisering, speciellt i slutet av sitt liv. Samtidigt blev Trotskij
huvudrepresentanten för en vänsteropposition som försökte återställa den
proletära demokratin i partiet, och som fortsatte med att bekämpa de mest
ökända uttrycken för den stalinistiska kontrarevolutionen, speciellt teorin om
”socialismen i ett land”. Men i stor utsträckning, på grund av att bolsjevismen
hade underminerat sin egen roll som ett proletärt avantgarde genom att
sammansmälta med staten, blev de viktigaste vänsterströmningarna inom partiet
ledda av mindre kända figurer som var förmögna att vara närmare klassen än
statsmaskinen. Redan 1919 hade Demokratiska centralistgruppen, som leddes av
Ossinski, Smirnov och Sapranov, börjat att varna om ”bortvittrandet” av
sovjeterna och det ökande gapet till principerna från Pariskomunen. Liknande
kritik gjordes 1921 av Arbetaroppositionen ledd av Kollontaj och Shliapnikov,
även om den senare gruppen skulle visa sig mindre rigorös och beständig än
”Decisterna”, som skulle fortsätta att spela en viktig roll genom hela 20-talet
och som skulle utveckla liknande angreppssätt som den Italienska vänstern. 1923
gav Arbetargruppen ledd av Miasnikov ut sitt manifest och gjorde ett viktigt
ingripande i arbetarnas strejker detta år. Dess ståndpunkter och analyser vara
nära KAPD:s. Alla dessa grupper kom inte bara från bolsjevikpartiet; de
fortsatte kampen inom partiet för en återgång till revolutionens ursprungliga
principer. Men allt eftersom den borgerliga kontrarevolutionens krafter vann
terräng inom partiet blev nyckelfrågan för dessa olika oppositioner deras
förmåga att se den verkliga naturen hos denna kontrarevolution och bryta med
varje sentimental lojalitet för dess organisatoriska uttryck. Detta kom att bli
den fundamentala skiljelinjen mellan Trotskij och den ryska kommunistiska
vänstern. Medan den förstnämnde i hela sitt liv höll fast vid ståndpunkten av
sovjetunionens försvar och även om den proletära klassnaturen hos dess
stalinistiska partier, såg vänsterkommunisterna att stalinismens triumf –
inklusive dess ”vänster”-vridningar, som förvirrade många av Trotskijs
följeslagare – innebar klassfiendens triumf och som konsekvens nödvändigheten
av en ny revolution. Men många av de bästa elementen i den trotskistiska
oppositionen – de så kallade ”oförsonliga” – gick själva över till
vänsterkommunisternas ståndpunkter i slutet av 20-talet och det tidiga 30-talet.
Den stalinistiska terrorn hade med säkerhet eliminerat dessa grupper i slutet
av årtiondet.

I kontrast till denna
väg, definierade den Italienska vänsterfraktionen runt tidskriften Bilan korrekt
uppgiften för dagen. Först och främst handlade det om att inte förråda de
elementära principerna av internationalism inför marschen mot krig, och för det
andra att dra en ”balansräkning” över den revolutionära vågens misslyckande och
av ryska revolutionen i synnerhet, och att utveckla de nödvändiga lärdomarna så
att de kunde tjäna som en teoretisk grundval för de nya partier som skulle
komma fram som ett resultat av den framtida återkomsten av klasskampen.

Kriget i Spanien var ett
speciellt svårt test för den tidens revolutionärer, många av dem kapitulerade
för de anti-fascistiska locktonerna och misslyckades med att se att kriget var
imperialistiskt på båda sidorna, en generalrepetition för det kommande
världskriget. Bilan stod dock fast, och uppmanade till klasskamp mot
både den fascistiska och republikanska fraktionen av borgarklassen, precis som
Lenin hade fördömt båda lägren i första världskriget. Samtidigt var de
teoretiska bidragen som gjordes av denna strömning – som senare kom att
innefatta fraktioner i Belgien, Frankrike och Mexico – omfattande och verkligen
oersättliga. In sin analys av ryska revolutionens degenerering – vilket inte
ledde till att man satte ifråga dess proletära karaktär 1917; i sin
undersökning av problemen med den framtida övergångsperioden; i sitt arbete om
den ekonomiska krisen och grundvalen för kapitalismens förfall; i dess
förkastande av Kommunistiska internationalens ståndpunkt om ett stöd till
”nationell befrielsekamp”; i sin utveckling av teorin om partiet och
fraktionen; i dess oupphörliga men kamratliga polemik med andra proletära
strömningar; i dessa och många andra områden, fullföljde tveklöst den
Italienska vänsterfraktionen sina uppgifter av att lägga den programmatiska
grundvalen för framtidens proletära organisationer.

Fragmentiseringen av
grupperna i den kommunistiska vänstern i Tyskland slutfördes med den nazistiska
terrorn, även om en viss underjordisk revolutionär verksamhet fortsatta under
hitlerregimen. Under 1930ätalet, försvarades de revolutionära ståndpunkterna
från den tyska vänstern i stor utsträckning i Holland, speciellt genom Gruppen
Internationella Kommunisters (GIK) arbete, men också i Amerika med gruppen som
leddes av Paul Mattick.  Liksom Bilan,
förblev den holländska vänstern trogen internationalismen inför alla de lokala
imperialistiska krigen som förberedde marken för den imperialistiska slakten,
de motstod frestelsen av att ”försvara demokratin”. De fortsatte att fördjupa
sin förståelse i fackföreningsfrågan, av de nya formerna för arbetarklassens
organisering under det kapitalistiska förfallets epok, av de materiella
rötterna för den kapitalistiska krisen, av tendensen mot statskapitalism. Det
upprätthöll också ett viktigt ingripande i klasskampen, speciellt gentemot
arbetslöshetsrörelsen. Men den holländska vänstern, svårt chockad av den ryska
revolutionens nederlag, gled mer och mer in i ett rådistiskt förnekande av
politiska organisationer – och därmed av en tydlig roll för sig själva. Kopplat
till detta var ett totalt förkastande av bolsjevismen och den ryska
revolutionen, som avvisades som borgerlig från början. Dessa teoretiseringar
var grogrunden för deras senare försvinnande. Även om vänsterkommunismen i
Holland fortsatte att existera även efter den nazistiska ockupationen och gav
upphov till en viktig organisation efter kriget – Spartacusbund, som till en
början gick tillbaka till KAPD:s ståndpunkt för partiet – gjorde den holländska
vänsterns eftergifter till anarkismen i organisationsfrågan det allt svårare
för det att upprätthålla någon form av organiserad kontinuitet under senare år.

Den italienska vänstern å
andra sidan upprätthöll på ett vis en organisatorisk kontinuitet, men inte utan
att kontrarevolutionen krävde sin tribut. Alldeles innan kriget, försattes den
italienska fraktionen i ett i kaos genom ”teorin om krigsekonomin” som förnekade
den överhängande faran av ett världskrig, men dess arbete fortsatte, speciellt
med uppträdandet av en fransk fraktion mitt under den imperialistiska
konflikten. Mot slutet av kriget, skapade utbrottet av större klasstrider i
Italien fortsatta konfrontationer inom fraktionens led, med en majoritet som
återvände till Italien för att bilda, tillsammans med Bordiga som hade varit
politiskt inaktiv sedan slutet av 1920-talet, Italiens Internationalistiska
Kommunistiska Parti (IKP). Även om det motsatte sig det imperialistiska kriget
bildades de på en oklar programmatisk grundval och med en felaktig analys av
perioden, som de bedömde var en period av växande klasskamp.

Denna politiska
orientering motsatte sig majoriteten av den franskafraktionen som snabbare såg
att perioden fortsatt var en segrande kontrarevolution och i konsekvens därmed
att fraktionens uppgift inte var slutförd. Gauche Communiste de Franc
(GCF) fortsatte därför att arbeta i Bilans anda, samtidigt som den inte
försummade sitt ansvar att ingripa i den omedelbara klasskampen , fokuserade de
dock sina energier på arbetet med politisk och teoretiskt klargörande, och
bidrog till ett antal viktiga frågor som statskapitalism, övergångsperioden,
fackföreningsfrågan och partiet. Samtidigt som de upprätthöll en rigorös
marxistisk metod som var så typiskt för den italienska vänstern, var den också
förmögen att integrera några av de främsta bidragen från den tysk-holländska
vänstern in i dess övergripande programmatiska arsenal.

Medan den tyska och
holländska vänstern var oförmögen att utföra ett verkligt arbete som en
fraktion, lyckades kamraterna i den italienska vänstern inte bara att undvika
att bli utkastade ur Komintern vid ett tidigt stadium, men lyckades också med
att under mycket svåra omständigheter arbeta illegalt i Italien och mot den
alltmer militaristiska disciplinen i Komintern lyckades de med att driva en
heroisk kamp mot opportunismen och stalinifieringen.

Ända fram till strax
innan andra världskrigets utbrott utmärkte Bilan sig genom sin klarhet i
utvärderingen av styrkeförhållandena mellan klasserna, om den historiska kursen
mot krig – och gruppen var beredd att förkasta anti-fascismen även till priset
av en fruktansvärd isolering. Dess förkastande av ett stöd till den borgerliga
demokratin var en förutsättning för vara trogen en proletär internationalism
under kriget i Spanien och under andra världskriget. Detta stod i stark
kontrast till trotskisterna som under 30-talet gick in i socialdemokratiska
partier som ett sätt att kämpa mot den växande fascismen, och som vid utbrottet
av kriget i Spanien trodde att tidpunkten för en ny våg av revolutionär kamp
hade kommit. I kontrast till den opportunistiska och kortsiktiga attityden hos
Trotskij och hans lärjungar, erbjöd Bilan en historisk och politisk
klarhet för att tjäna som referenspunkt inte bara för den tidens
internationalister, utan också för de politiska grupper som skulle att uppstå
vid slutet av kontrarevolutionen 1968.

Fraktioner – ett
nödvändigt vapen för försvaret av arbetarklassen

Efter att återknutit till
de viktigaste fallen av degenerering av proletära partier, och proletariatets
reaktion mot denna genom att skapa ”anti-kroppar” – fraktionerna – kommer vi nu
att ta upp några aspekter av deras kamp.

Funktionen och villkoren
för bildandet av en fraktion definieras av Bilan på följande sätt:

Liksom partiet, föds fraktionen vid ett visst tillfälle i
klassen, inte från individers vilja. Det framstår som en nödvändighet när
partiet funderar på borgerliga ideologier utan att ännu uttrycka dem, och när
dess ställning i klassystemet redan gör det till ett nervcentrum i det
dominerade borgerliga systemet. Fraktioner lever och utvecklas med utvecklingen
av opportunismen, till att vara den enda historiska plats där proletariatet
organiseras som en klass …

Tvärtemot så framstår fraktionen som historisk nödvändighet för
att upprätthålla klassperspektivet, och som en tendens som orienterar sig mot
en utveckling av dessa idéer vars frånvaro, som ett resultat av proletariatets
omogenhet, gjorde fiendens triumf möjlig. I den andra internationalen, föddes
fraktioner som en reaktion mot den reformistiska tendensen att gradvis
inkorporera proletariatets i kapitalismens statsapparat.

I den andra internationalen, växte fraktionerna och etablerade
sina posteringar under opportunismens utveckling och utvecklingen av nya
programmatiska utgångspunkter, medan opportunismen försökte att stänga in de
senare inom de korrumperade masspartierna för att bryta deras historiska
arbete. I tredje internationalen skedde den kapitalistiska omringningsmanövern
runt Ryssland och centrismen försökte förmå kommunistpartierna att sammanstråla
i ett försvar av den proletära statens ekonomiska intressen, genom att ge dem
uppgiften att avleda klasskampen inom varje stat.”

(Bilan, nr 17, april, 1935)

Bildandet av en fraktion
måste följa en metod. Det är därför inte tillräckligt att bara proklamera så
högt som möjligt att en organisation ’degenererar’, så fort en debatt med de
mest motsatta ståndpunkter har börjat. Att föra fram uppfattningen att en
organisation degenererar kan aldrig vara en förolämpning, utan en politisk
värdering som behöver visas på ett materialistiskt sätt.

Som Bilan insisterade på
blir bildandet av en fraktion nödvändigt då allt måste göras för att förhindra
en organisation att falla i händerna på klassfienden. Uppfattningen av en
degenerering medför därför att ta upp en långdragen, hårdnackad kamp; det
kräver ett accepterande att arbeta för framtiden, förkasta ett förhastat
angreppssätt. Den är därför helt och hållet emot otålighet och en sådan
värdering kan aldrig bygga på en ”känsla för stunden” eller ”dåligt humör”, i
korthet kan inte anklagelsen att en organisation degenererar ges på
lättvindigt, oansvarigt sätt utan måste bygg på en materialistisk analys.

Exempelvis kvalificerade
KAPD:s delegation vid Kominterns kongress i Moskva i 1921, bolsjevikpartiet som
en degenererande kropp vilken höll på att uppslukas av borgarklassen. Vid det
tillfället var diagnosen förhastad. Som vi visat i vår serie av artiklar om den
tyska revolutionen gjorde KAPD genom att slå fast en sådan diagnos ett
ödesdigert misstag, med konsekvensen att de blev oförmögna att engagera sig i
en verklig kamp som en fraktion inom Komintern.

En fraktion kan bara
bildas efter en lång debatt, en intensiv kamp inom organisationen, där
skillnaderna inte längre begränsas till en eller två punkter utan medför en
helt annorlunda orientering – där en sida rör sig mot att överge
klasståndpunkter och den andra sidan motsätter sig det.

Endast efter att en sådan
lång kamp har skett, när alla tidigare steg har visat stig otillräckliga för
att förhindra att organisationen rör sig mot en degenerering, är en fraktion
ett nödvändigt behov. I sådana fall, när en organisation håller på att glida
mot borgerliga ståndpunkter vore det till och med oansvarigt att inte bilda en
fraktion.

Förstå en ny historisk situation

Sålunda är en fraktion
alltid kännetecknad av dess försvar av programmet, dess lojalitet till
klasståndpunkter, som ifrågasätts av vissa delar av organisationen. I
opposition till de opportunistiska omedelbara frestelserna i organisationen att
överge programmet i namn av någon eftergift till den borgerliga ideologin,
genomför fraktionen en teoretisk, politisk och programmatisk kamp, som leder
till etablerandet av ett antal motsatta ståndpunkter – som är en del av ett
bredare teoretiskt ramverk.

De vänsterströmningar som
motsatte sig de opportunistiska trenderna innan första världskriget begränsade
sig aldrig till enbart ett försvar av det existerande programmet, utan de
betonade de djupare historiska och politiska rötterna för de frågor som stod på
spel och erbjöd ett teoretiskt och programmatisk ramverk för att förstå den nya
situationen. I detta avseende, är en fraktion mer än bara lojal till det gamla
programmet, en fraktion erbjuder framförallt ett nytt teoretiskt ramverk för
att förstå de nya förhållandena, eftersom marxismen inte på något sätt är
’invariant’ utan alltid erbjuder en analys som är förmögen att integrera nya
element i en situation.

Detta kan tjäna som bevis på att fraktionen endast kan leva,
träna sina kadrer, och i sanning representera proletariatets slutgiltiga mål,
på villkor att den framträder som en högre fas i den marxistiska analysen av
situationen, av en förståelse av de sociala krafterna som är i rörelse inom
kapitalismen, proletariatets ståndpunkter i revolutionens problem, och inte
bara som en organism som baserar sig på Kominterns fyra första kongresser –
vilket hur som helst ännu inte innehöll lösningen för problem som ännu inte mognat.”

(Bilan, som ovan, sidan 577)

Utan kritiken av
opportunismen innan första världskriget, utan det teoretiskt analytiska arbetet
av internationalisterna under första världskriget kunde revolutionärerna aldrig
ha lyckats med att greppa den nya situationen. Exempelvis var Rosa Luxemburgs Juniuspamflet
(Socialdemokratins kris), eller Lenins Imperialismen som kapitalismens
högsta stadium,
Pannekoeks Imperialismen och proletariatets uppgifter,
viktiga teoretiska bidrag som gjordes under denna period.

Och när Komintern inledde
sin opportunistiska väg efter 1920, då de återigen propagerade för de gamla
kampmetoderna, visade vänsterfraktionerna att kapitalismens nya villkor inte
tillät en återgång till det förgångna. De var de enda som hade börjat greppa
den nya epokens implikationer (även om det bara var på ett fragmenterat,
partiellt och fortfarande på ett mycket förvirrat sätt).

Den försvarsmekanism som
en fraktion reflekterar är därför alltid bestämd av behovet av att förstå en ny
historisk situation. En fraktion är tvingad att presentera en ny teoretisk
koherens, som lyfter upp organisationen på en högre nivå av förståelse.

”Den gör sig gällande som en progressiv organism vars centrala mål
är att skjuta den kommunistiska rörelsen upp till en högre nivå i sin doktrinära
utveckling, genom att erbjuda sina egna bidrag till den internationella
lösningen av nya problem som ställs av den ryska revolutionens erfarenheter och
kapitalismens förfallsperiod.” (Bilan, nr 41, 1937)

Eftersom en fraktions
kamp aldrig är begränsad till att motsätta sig ett alternativt synsätt i en
enskild fråga utan måste innefatta en mycket bredare ram, kritiserade Bilan
Trotskij, som i huvudsak ville agera som ”oppositionsströmning” gentemot
stalinismens uppkomst, att han aldrig egentligen förstod den utmaning som
revolutionärerna måste svara upp till:

”Det var Trotskij som kvävde möjligheten att bilda en enad
fraktion i Ryssland, genom att koppla loss det från världsscenen och hindra
bildandet av fraktioner i olika länder, och deklarerade behovet av en
opposition för att ’återställa’ de kommunistiska partierna. Han reducerade
därmed en gigantisk kamp av den marxistiska kärnan mot det block av
kapitalistiska krafter som införlivats  i
den proletära staten (centrism) för bevarandet av sina intressen, till en kamp
som endast utsatte det för påtryckningar för att förhindra en oproportionerlig
industrialisering under baneret ’socialism i ett land’ och de Kommunistiska
partiernas ’fel’ som leder till nederlag.” (Biland, nr 17, 1935, sidan 576)

Engagera sig i en lång kamp

Det behöver knappast
påpekas att berika marxismen och fördjupa de frågor som står på spel kan inte
åstadkommas i en ”kort kamp”. På samma sätt som konstruktionen av
organisationen är allt annat än ett hastigt försök att bygga ett korthus, utan
kräver den mest bestämda ansträngning, är det samma sak med att bekämpa farorna
med kortsiktighet, otålighet, individualism, m.m., en fraktion måste förkasta
varje hastverk.

Degeneration är alltid en
lång process. En organisation kollapsar aldrig helt plötsligt, den går igenom
en dödskamp. Det är inte som en boxningsmatch som slutar efter 15 ronder, utan
en kamp på liv och död, som slutar med en sidans seger över den andra, därför
att de två ståndpunkterna är oförenliga. En sida, den opportunistiska,
degenererande delen rör sig till borgerliga ståndpunkter och förräderi, medan
den andra sidan försvarar internationalismen. Detta är en kamp under vilken en
styrkebalans utvecklar sig, som i fallet av en degenerering och förräderi
betyder att allt proletärt liv har försvunnit från partiet.

I fallet med SPD och
andra degenererande partier i andra internationalen tog denna process i stora
drag ett dussintal år.

Men även då SPD:s
ledarskikt förrådde den proletära internationalismen i augusti 1914, deserterade
inte internationalisterna utan kämpade för partiet under 3 år, innan varje
proletärt liv hade försvunnit från SPD och partiet definitivt hade förlorats
för proletariatet.

I fallet med Komintern
dess degenerering tog omkring ett halvt dussin år – med en våldsam opposition
inifrån. Processen i dess anslutande partier pågick flera år, beroende på
förmågan i de olika partierna att motsätta det ryska partiets dominans, i
förhållande till vänsterkommunisternas betydelse inom dem.

De italienska
vänsterkommunisterna, som var de mest koherenta och ståndaktiga försvararna av
organisationen lyckades att föra kampen ända till 1926, innan de blev uteslutna
ur Komintern. Även Trotskij uteslöts inte förrän 1927 från partikommittén och
deporterades fysiskt till Sibirien 1928.

I opposition till varje
småborgerlig otålighet och underskattning av behovet av en revolutionär
organisation, förbereder sig fraktionen på en långsiktig kamp. I detta avseende
var Spartakisterna under första världskriget en oersättlig referenspunkt för
den italienska fraktionens arbete under 1920-talet.

Historien har visat att
de som överger kampen för att försvara organisationen för tidigt, leder till
katastrof.

Exempelvis
Hamburg-Internationalisterna rund Borchert och tidningen Lichtstrahlen
och Otto Rühle från Dresden i Tyskland beslöt snabbt att överge SPD: de antog
rådistiska ståndpunkter och förkastade politiska partier helt och hållet i
slutet av kriget och mitt i den revolutionära kampvågen.

Fallet med KPD och KAPD
visar även det detta. Efter att splittrats upp över nyckelfrågor som
parlamentariska val och arbete i fackföreningarna, kastade det katastrofala
ledarskapet i KPD under P Levi ut majoriteten ur organisationen och tvingade
dem att bilda KAPD i april 1920. Istället för att klargöra dessa grundläggande
frågor inom KPD, ströps debatten på grund av ett monolitiskt inställning. KPD
bröts up efter 10 månaders existens!

Komintern uteslöt KAPD
efter ett ultimatum sommaren 1921, och gjorde det omöjligt för dem att arbeta
som en fraktion inom Komintern.

Och det var en verklig
historisk tragedi att KAPD-strömningen som hade uteslutits ur KPD och från
Komintern, omedelbart blev påverkad av splittringens smitta, för att så fort
djupare motsättningar uppstod inom dess led splittrades partiet, i en situation
av en ebb i klasskampen, i två delar: Essen och Berlin tendensen (1922).

Försvaret av programmet
kan därför inte särskiljas från en lång och hårdnackad kamp för försvaret av
organisationen.

Att sätta upp en ny
organisation innan kampen för försvaret av organisationen har slutat i seger
eller nederlag betyder att desertera eller leda till ett fiasko.

Att ge upp kampen som en
fraktion genom att skynda sig att skapa en ny organisation innebär en risk att
skapa en organisation med en medfödd benägenhet till självdestruktion, med
risken att bli strypta av opportunism och kortsiktighet. Äventyret att bilda en
Kommunistisk Arbetarinternational (KAI) 1921 i Tyskland av KAPD var ett
verkligt fiasko.

Och när den italienska
vänstern, som hade varit förmögen att försvara traditionen att arbeta som en
fraktion mot opportunistiska och kortsiktiga glidningar hos några av dess
medlemmar i förhållande till kriget i Spanien 1937, och i relation till
Vercesis teorier, 1943 röstade för det förhastade och principlösa bildandet av
PCInt, gick den in på en farlig väg – med opportunismens frö implanterad i dess
kropp.

Och slutligen, som vi har
sett, är degenerationsprocessen aldrig begränsad till ett land utan är en
internationell process. Som historien har visat uppträder olika röster som
uttrycker en mycket heterogen bild – men som alla motsätter sig en
opportunistisk och degenererande trend.

Samtidigt måste också
fraktionens kamp vara internationell och kan inte begränsa sig till ett lands
gränser, som exemplen från andra och tredje internationalen visar.

På samma sätt som de
olika vänsterströmningarna inom andra internationalen misslyckades med att
samla sig som en fraktion och arbeta på ett centraliserat sätt, var
olyckligtvis även vänsterfraktionerna som uteslöts från Komintern oförmögna att
arbeta på ett internationellt centraliserat sätt.

Bildandet av en fraktion
kräver klarhet och stränghet. Detta är sant på den programmatiska planet som vi
redan sett, men också avseende dess organisatoriska metoder, vilka uttrycker dess
proletära natur lika mycket som dess programmatiska ståndpunkter.

Medan det är en vanlig
praktik i borgerliga organisationer att hålla hemliga möten för att utveckla
intriger och koka ihop komplotter, är det en elementär princip i en proletär
organisation att förbjuda hemliga möten. Kamrater i minoritet eller i en
fraktion måste mötas öppet och göra det möjligt för alla kamrater i
organisationen att följa dessa möten.

Att motsätta sig alla
hemliga eller parallella organisationer var en viktig kamp i första
internationalen som avslöjade Bakunins hemliga allians vilken arbetade inom
dess led.

Det är ingen slump att
Bodiga insisterade:

”men jag måste säga helt öppet att denna hälsosamma, nyttiga och
nödvändiga reaktion kan inte och får inte ske maskerad som en manöver eller en
intrig, i form av ryktesspridning bakom scenen.”

(Bordiga, 6:e plenum av
Kommunistiska Internationalen, februari-mars 1926).

Vi kommer att gå djupare
in på denna fråga i en andra del av denna artikel, då vi kommer att titta på
behovet att skydda en fraktion från ett degenererande ledarskikt, som i fallet
med SPD var beredda att skicka Liebknecht till skyttegravarna. Detta skulle
innebära att skicka honom in i döden och de fördömde varje internationalistisk
röst inom dess led, eller som var fallet med det stalinifierade
bolsjevikpartiet, som började att tysta partimedlemmar med repression.

D.A. (från International
Review
nr 108, den andra artikeln finns publicerad i nr 110)
Noter
1. L’Etincelle: tidning
publicerad av Gauche Communiste de France, IKS politiska anfäder, i
slutet av andra världskriget. Se vår bok The Italian Communist Left, och
vår pamflett La Gauche Communiste de France

2. Rosa Luxemburg
(1870-1919): en av de mest framstående personerna i den internationella
arbetarrörelsen. Född i Polen, kom till Tyskland för att arbeta som militant i
det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) (hon förblev en militant i det
polska socialdemokratiska partiet). Hon uppfattades snabbt som en av SPD:s
främsta teoretiker innan hon blev en ledade figur i vänsterflygeln. Hon sattes
i fängelse under kriget för sin internationalistiska aktivitet, hon frigavs som
ett resultat av den tyska revolutionen i november 1918. Hon spelade en aktiv
roll i bildandet av det tyska kommunistpartiet (KPD) och tog fram dess program
i slutet av 1918, Två veckor senare blev hon mördad av frikårshuliganer i
regeringens sold som leddes av tidigare ”kamrater” i SPD, nu förvandlat till
ett bålverk för den kapitalistiska ordningen.

2a. Svart propaganda är
en form av psykologisk krigföring. I s.k. svart propaganda är avsändaren en
annan än den angivna. T.ex. kan man göra falska tidningar, eller falska
radiostationer, mm.

3. Eduard Bernstein
(1850-1932): en nära medarbetare till Engels fram till den senares död 1895.
1896 började hand publicera en serie av artiklar som uppmanade till en
”revision” av marxismen, vilket gjorde honom till huvudteoretikern för den
opportunistiska strömningen inom SPD.

4. Leo Jogiches
(1867-1919): en av de främsta ledarna av det socialdemokratiska partiet i Polen
och Litauen (SDKPiL), och under 15 år Rosa Luxemburgs partner. Han deltog i
bildandet av KPD och valdes in i dess ledning. Fängslad några dagar senare. I
mars 1919 blev han mördad i sin fängelsecell.

5. August Bebel
(1840-1913): en av grundarna och ledande figur intill sin död av det tyska
socialdemokratiska partiet och andra internationalen.

6. Anton Pannekoek
(1873-1960): den främsta teoretikern i den holländska socialdemokratins
vänsterflygel och samtidigt militant i förkrigstidens tyska socialdemokratiska
parti. Deltog i bildandet av holländska kommunistiska partiet och förblev en
ledare för dess vänsterflygel och senare kom att bilda den ”rådskommunistiska”
strömningen.

7. Clara Zetkin
(1873-1960): en medlem av SPD:s vänsterflygel, tillsammans med sin vän Rosa
Luxemburg. Hon var spartakist under kriget, och var med och bildade KPD.

8. Franz Mehring
(1846-1919): en ledare och teoretiker för vänsterflygeln i det tyska
socialdemokratiska partiet. Spartakist under kriget och en av grundarna, tillsammans
med Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra av KPD.

9. Julian Marchlewski
(1866-1925): en av ledarna av SDKPiL tillsammans med Leo Jogiches och Rosa
Luxemburg. Som tillika en militant i Tyskland tog han aktiv del i kompen mot
kriget och i de första stegen för att bilda den Kommunistiska internationalen.

10. ”Kampen mot
sekterismen inom SDP ställdes från allra första början. I maj 1909 deklarerade
Mannoury – en av ledarna för partiet och en känd matematiker – att SDP var det
enda socialistiska partiet, eftersom SDAP hade blivit ett borgerligt parti.
Gorter, den som hade kämpat mest hårdnackat mot Troelstra, motsatte sig
kraftigt denna uppfattning. Till en början i minoritet, visade han att även om
revisionismen ledde till det borgerliga lägret, var SDAP framförallt ett
opportunistiskt parti inom det proletära lägret. Denna ståndpunkt hade
omedelbara konsekvenser på propagandan och agitationen i arbetarklassen. Det
var faktiskt möjligt att kämpa jämsides med SDAP, så långe det senare
försvarade klasståndpunkter, utan att göra den minsta teoretiska eftergift till
det.”
(Den holländska och tyska kommunistiska vänstern, sidan 46 – engelska
utgåvan).

11. Karl Liebknecht
(1871-1919): medlem av SPD:s parlamentariska del, och en av de enda
parlamentsledamöterna som var emot krigskrediter 1914. Den mest välkända
personen i Spartakistförbundet och en var med och bildade KPD. Mördad samtidigt
som Rosa Luxemburg av frikårsstyrkor i SPD ledningens sold.

11a. Finns tillgänglig på
vår internetsite: www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm.

12. Amadeo Bordiga
(1889-1970): Anslöt sig till Italienska socialistpartiet (PSI) och dess
vänster. Som en bestämd motståndare till kriget och reformismen antog han
1917en anti-parlamentarisk ståndpunkt och deltog i skapandet av en ”oförsonlig
socialistisk fraktion” inom PSI. Han blev vald till ledningen i den nya
italienska sektionen av Kommunistiska internationalen efter splittringen från
PSI 1921. Efter uteslutningen från PCI (Italienska kommunistpartiet) 1930
deltog han inte organisatorisk aktivitet förrän 1949, då han gick med i det
Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt). Efter splittringen 1952
deltog han i bildandet av Internationella Kommunistiska Partiet, och förblev
dess huvudsakliga teoretiker fram till sin död.

Teser om parlamentarismen
(Kommunistiska Abstentionistiska Fraktionen i Italienska Socialistpartiet) som
presenterades av Bordiga på Kommunistiska
Internationalens (KI) andra kongress 1920, finns översatt av IKS till svenska:
www.internationalism.org/swedish , klicka på Andra texter.

13. Herman Gorter
(1864-1927): Var tillsammans med Pannekoek en av de viktigaste teoretikerna i
den holländska vänstern. Han var grundare av vänsterns tidning De Tribune
och var med och bildade det holländska SDP. Försvarade vänsterkommunistiska
ståndpunkter i fråga om fackföreningarna och deltagande i parlamentet i sitt Öppet
brev till kamrat Lenin.
Två texter av Gorter (Öppet brev till kamrat
Lenin
(publicerad av Förbundet Arbetarmakt 1975) samt Världsrevolutionen
-
Frams förlag 1918) på svenska finns på IKS internet-site:
www.internationalism.org/swedish , klicka på Andra texter.

13a. Abstention betyder
att avstå.

Politiska strömningar och länkar: 

Utveckling av proletärt medvetande och organisation: 

Allmänna teoretiska frågor: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: