1940 Mordet på Trotskij: Trotskij dog som en representant för arbetarklassen

Utskriftsvänlig versionSend by email

För sextio år sedan, den 20 augusti 1940 dog Leo Trotskij,
mördad av en av Stalins underhuggare. Det andra världskriget hade just börjat.
I denna artikel vill inte bara minnas en stor kämpe för proletariatets sak,
utan även delvis gå ifrån etiketten vid jubileum och ta tillfället i akt att
diskutera några av hans misstag och de politiska ståndpunkter han utvecklade i
början av kriget.

Efter ett helt liv av stridbar militant aktivitet, som helt
tillägnades arbetarklassens sak dog Trotskij som en revolutionär och kämpe.
Historien är full av exempel på revolutionärer som deserterat och även förrått
arbetarklassen, få är de som stod fast hela sitt liv och dog kämpande som Rosa
Luxemburg eller Karl Liebknecht, Trotskij var en av dem.

Under sina sista år försvarade Trotskij ett antal
opportunistiska ståndpunkter, som politiken med entrism in i socialdemokratin,
en arbetarnas enhetsfront osv. Den kommunistiska vänstern hade helt rätt när
den kritiserade detta.

Men Trotskij gick aldrig över till fiendens läger, till
borgar-klassens sida som trotskisterna gjorde efter hans död. I synnerhet
gäller det frågan om imperialistiska krig där han fram till sin död försvarade
samma position som den revolutionära rörelsen alltid försvarat, nämligen att
förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig.

Hela
världens borgarklass förenar sig mot Trotskij

Ju mer kriget närmade sig, desto viktigare blev Trotskijs
eliminering för den internationella borgarklassen.

För att konsolidera sin makt och utveckla den strategi som
hade gjort honom till kontrarevolutionens chefsarkitekt var Stalin först
tvungen att eliminera mängder av revolutionärer, gamla bolsjeviker och i
synnerhet Lenins gamla kamrater som skapat Oktoberrevolutionen.

Detta var inte nog. När de militära spänningarna ökade i
slutet på trettio talet, behövde han ha sina händer fria på hemmaplan för att
kunna utveckla sin imperialistiska strategi. Med inledningen av kriget i
Spanien skedde 1936 rättegångarna och avrättningarna av först Zinovjev, Kamenev
och Smirnov(1), för att sedan följas av Piatakov och Radek och slutligen av den
så kallade ”Rykov-Bukharin-Kretinskij” gruppen.

Trots att han var i exil fortsatte Trotskij att vara den
farligaste av alla bolsjevikerna för Stalin, som redan hade mördat Trotskijs
son Leon Sedov i Paris 1938. Nu var det Trotskijs tur.

I sin bok ’Jag var Stalins agent’(2) ställer general
Walter Krivitskij, som var chef för det ryska kontraspionaget i Europa under
trettiotalet, frågan:

”Var det nödvändigt för bolsjevikrevolutionen att döda
alla bolsjeviker?”

Även om han hävdar att han inte har något svar på frågan,
ger hans bok ett väldigt klart svar på denna fråga. Moskvarättegångarna och
likvideringen av de sista bolsjevikerna var ett pris måste betalas för marschen
mot krig:

”I hemlighet var Stalins syfte (ett närmande till
Tyskland) fortfarande det samma. I mars 1938 iscensatte Stalin den stora
tiodagars rättegången mot Rykov-Bukharin-Kretinskij gruppen, som hade varit
Lenins närmaste medarbetare och förgrundsfigurer under ryska revolutionen.
Dessa bolsjevikledare som avskyddes av Hitler avrättades på Stalins order den 3
mars. Den 12 mars annekterade Hitler Österrike (..) Den 12 januari inför den
samlade diplomatiska kåren i Berlin ägde en artig och demokratisk konversation
rum mellan den nya ryska ambassadören och Hitler.”

Detta följdes den 23 augusti av den tysksovjetiska pakten
mellan Hitler och Stalin.

Även om elimineringen av de gamla bolsjevikerna först och
främst var en intern angelägenhet för Stalin, så låg det även i den internationella
borgarklassens intressen. Efter detta var även Trotskijs öde avgjort. För hela
världens kapitalistklass stod det klart att Trotskij som den främsta symbolen
för Oktoberrevolutionen måste dö!

”Robert Coulondre,(3) fransk ambassadör i Tredje Riket,
vittnar om det i en beskrivning av sitt sista sammanträffande med Hitler före
andra världskrigets utbrott. Hitler talade om de fördelar han vunnit genom sin
beseglade pakt med Stalin och hade grandiosa perspektiv på sina framtida armésegrar.
Den franske ambassadören svarade med att vädja till hans ’förstånd’ och tala om
de sociala oroligheter och revolutioner som kunde följa på ett långt och
ödeläggande krig och fälla de stridande regeringarna. ’Ni ser er själv som
segrare’ sade ambassadören ’… men har ni tänkt på en annan möjlighet, att
segraren kan bli Trotskij?’ Orden fick Hitler att hastigt resa sig (som om han
fått ett slag i magen) och skrika att just den möjligheten, hotet om Trotskijs
seger var ännu ett skäl varför Frankrike och England inte borde förklara Tredje
Riket krig.”(4)

 Isaac Deutscher betonar helt korrekt Trotskijs kommentar när
han får höra talas om denna konversation.

”De hemsöks av revolutionens vålnad och ger den en mans
namn”(5)

Trotskij var dödsdömd och han insåg själv att hans dagar var
räknade. Elimineringen av honom hade större betydelse än morden på de andra
gamla bolsjevikerna och de ryska vänsterkommunisterna.

Mördandet av de gamla bolsjevikerna hade syftat till att
stärka Stalins absoluta makt. Avrättningen av Trotskij uttryckte ett behov hos
hela den internationella borgarklassen, inklusive den ryska borgarklassen, för
att den skulle ha sina händer fria att utlösa det andra världskriget. Det var
mycket lättare sedan den sista av de stora männen från den ryska revolutionen,
den mest kände av internationalisterna, eliminerats.

Stalin använde sig av hela effektiviteten hos säkerhetstjänst
GPU och flera mordförsök gjordes innan man slutligen lyckades mörda Trotskij.
För ingenting verkade kunna stoppa den stalinistiska mordmaskinen.

Den 24 maj 1939 strax före Trotskijs död attackerade en
kommandostyrka hans hem under natten. Stalins lakejer lyckades med att placera
en kulspruta i ett fönster mittemot Trotskijs sovrumsfönster. De sköt 200 –300
skott och kastade brandbomber. Tack vare att fönstren var placerade så högt
över golvet lyckades Trotskij hans hustru Natalja och barnbarnet Sjeva
mirakulöst klara sig genom att gömma sig under sängen. Men i det mordförsök som
följde lyckades Ramon Mercader med sin ishacka där de andra misslyckats.

Trotskijs
ståndpunkter före kriget

Men för borgarklassen var inte mordet på Trotskij nog. Som
Lenin så träffande konstaterar i ’Staten och revolutionen”

”Under sin livstid belönades de stora revolutionärerna av
förtryckarklasserna med ständiga förföljelser. Deras läror möttes med den
råaste illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och
förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa
ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära för att
’trösta’ de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, alltmedan
den revolutionära lärans innehåll kastreras, banaliseras och får sin
revolutionära skärpa avtrubbad. ... Man glömmer, åsidosätter eller förvränger
lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. Man skjuter i förgrunden
och förhärligar det som är eller förefaller vara godtagbart for bourgeoisin.”

(Lenin, Staten och Revolution, I.I. Staten -en produkt av
klassmotsättningarnas oförsonlighet
,sid 13, Raben & Sjögren Stockholm,
1970)

Vad det anbelangar Trotskij så gjordes detta smutsiga arbete
av de som påstods sig vara hans arvtagare: trotskisterna. De har använt hans
’opportunistiska’ ståndpunkter för att rättfärdiga alla nationella krig sedan
det senaste imperialistiska världskriget. På samma sätt som de använde sig av
dessa för sitt försvar av det imperialistiska Sovjetunionen.

När den Fjärde internationalen bildades 1938, baserade
Trotskij sina tankegångar på att ”kapitalismen var i sina dödsryckningar”. Den
italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (Bilangruppen) försvarade
samma synsätt. Vi är överens med Trotskijs bedömning av perioden, men inte med
hans slutsats av detta ”att produktivkrafterna slutat växa”(8).

Han hade helt rätt när konstaterade att kapitalismen i sina
dödsryckningar upphört att vara en progressiv social form och att dess
socialistiska omvandling stod på dagordningen historiskt sett. Trots detta
gjorde han ett misstag i att anta de sociala förhållandena var mogna för en
proletär revolution på trettiotalet.

Till skillnad från den italienska vänstern, så utropade han
inledningen av revolutionen med folkfrontens ankomst, först i Frankrike och
sedan i Spanien (9). Denna felaktiga förståelse av historiens
utvecklingstendens, gjorde att han trodde att den proletära revolutionen var
omedelbart förestående, när det var det andra världskriget som var på väg, är
nyckeln till att förstå de opportunistiska ståndpunkter som han utvecklade
under denna period.

För Trotskijs del så uttryckte sig detta konkret med tanken
bakom ”övergångsprogrammet”, som han förde fram vid Fjärde internationalens
bildande. Det var i själva verket en serie praktiskt taget ogenomförbara krav
som antogs höja arbetarklassens medvetande och skärpa klasskampen.

Detta var det centrala i hans politiska strategi. Trotskij
såg inte kraven i övergångsprogrammet som reformistiska , eftersom de aldrig
syftade till att genomföras, vilket förvisso inte var möjligt. Faktum var att
de utformades för att visa omöjligheten hos kapitalismen att erbjuda
arbetarklassen varaktiga reformer, och därigenom visa sin bankrutt och
därigenom driva på proletariatet att kämpa för kapitalismens krossande.

På samma grundvalar utvecklade Trotskij sitt berömda
”Proletära militära program” (PMP)(10) vilket i grund och botten var en
tillämpning av Övergångsprogrammet i en tid av allmänt krig och
militarism (11). Denna politik hoppades på att vinna över de miljoner arbetare
som var inkallade, till revolutionära idéer. Den byggdes upp runt kravet på en
obligatorisk militär träning för arbetarklassen, under överinseende av
speciellt utvalda officerare, på speciella träningsläger som drevs av staten
men som kontrollerades av arbetarklassens institutioner, som fackföreningarna.

Förvisso skulle ingen kapitalistisk stat göra sådana
eftergifter till arbetarklassen eftersom det skulle ifrågasätta dess existens
som stat. För Trotskij var perspektivet att arbetarna i uniform skulle krossa
kapitalismen, eftersom han antog att kriget skulle skapa gynnsamma förhållanden
för en proletär resning som under första världskriget.

”Vi har sagt det mer än en gång att det nuvarande kriget
bara är en fortsättning på det föregående. Men fortsättning betyder inte
upprepning (……) Vår politik, politiken hos det revolutionära proletariatet när
det gäller det andra imperialistiska världskriget, är en fortsättning på den
politik som utarbetades under det första imperialistiska världskriget
framförallt under Lenins ledarskap” (12)

Enligt Trotskij var vilkoren till och med mer gynnsamma än
det varit 1917, i den meningen att kapitalismen vid randen till det nya kriget
hade bevisat objektivt sätt att det var en historisk återvändsgränd, samtidigt
som arbetarklassen subjektivt tillägnat sig helt nya erfarenheter.

”Det är detta perspektiv [revolutionen] som måste
vara utgångspunkten för vår agitation. Det är inte bara en fråga om att ha en
position om kapitalistisk militarism och vägran att försvara den borgerliga
staten, utan av en direkt förberedelse för att ta över makten och försvara det
socialistiska fosterlandet”(13)

Trotskij hade helt klart förlorat fotfästet när han trodde
att den historiska utvecklingstendensen fortfarande gick mot den proletära
revolutionen. Han hade inte förstått situationen för arbetarklassen och
styrkeförhållandet mellan den och borgarklassen. På trettiotalet var det bara
den italienska kommunistiska vänstern som var kapabel att visa att
människligheten gick igenom en period av djupaste kontrarevolution och att
proletariatet var besegrat och att endast ett imperialistisk världskrig,
borgarklassens svar på historiens dilemma, därför var möjligt.

Icke desto mindre kan vi säga att trots hans
”militaristiska” fantasier som ledde honom mot opportunism, fortsatte Trotskij
att stå fast på en internationalistisk grund. Men genom att försöka vara
”konkret” (som han försökte vara i förhållande till arbetarnas kamp genom Övergångsprogrammet
och i förhållande till armén med sin militärpolitik) för att vinna över de
arbetande massorna till revolutionen, kom han att distansera sig från den
klassiska marxistiska uppfattningen och försvara en politik som var motsatt
till proletariatets intressen.

Denna politik som syftade till att vara väldigt ”taktisk”,
var defacto väldigt farlig eftersom den tenderade knyta arbetarklassen till den
borgerliga staten för tillfredställandet av deras ekonomiska krav och för att
få dem att tro att en bra borgerlig lösning var möjlig. Under kriget utvecklade
trotskisterna denna subtila taktik för att försvara det oförsvarbara, i
synnerhet genom deras uppslutning till det borgerliga lägret genom försvaret av
och deltagandet i motståndsrörelsen.

Men hur skall vi i grunden förstå den betydelse som Trotskij
lade i sin ”militär politik”? För honom var det perspektiv som människligheten
stod inför en fullständig militarisering av samhället, som skulle vara väldigt
märkt av en väpnad kamp mellan klasserna. Människlighetens framtid skulle
framförallt avgöras på en militär nivå. I linje med detta var proletariatets
främsta uppgift att förberedda sig för att omedelbart försöka ta makten från
kapitalistklassen. Han utvecklade denna vision speciellt i början på kriget,
när han sa:

”I de erövrade nationerna kommer massornas situation
omedelbart att försämras. Nationellt förtryck kommer att läggas ovanpå
klassförtrycket, och den huvudsakliga bördan kommer att bäras av arbetarna. Av
alla former av diktatur är den totalitära diktaturen från en erövrare svårast
att bära” (14) ”det är omöjligt att placera en beväpnad soldat bredvid varje
polsk, dansk, norsk, holländsk eller fransk arbetare”

(15) ”Vi kan säkerligen förvänta oss en förvandling av de
erövrade nationerna till krutdurkar. Faran är snarare att explosionerna kommer
att komma för tidigt, utan tillräkliga förberedelser och leda till isolerade
nederlag. I allmänhet är det dock omöjligt att tala om en europeisk och
internationell revolution utan att ta med tillfälliga nederlag i beräkningen.”
(16)

Hursomhelst ändrar inte detta det faktum att Trotskij var en
proletär revolutionär enda till det bittra slutet. Bevisen finns i Fjärde
internationalens manifest, känt som ”Larmklockan” (The Alarm), som han skrev
för att ta en klar ställning till den enda möjliga utgångspunkten för det
revolutionära proletariatet mot det generaliserade imperialistiska kriget. ”Samtidigt
som vi inte för en sekund glömmer att detta inte är vårt krig (..) Den Fjärde
internationalen baserar inte sin politik på de eventuella militära framgångarna
för de kapitalistiska staterna, utan på förvandlingen av det imperialistiska
kriget till ett krig av arbetarna mot kapitalisterna, för störtandet av den
härskande klassen i alla länder, på den internationella socialistiska
revolutionen (…) Vi förklarar för arbetarna att deras intressen och den
blodtörstiga kapitalismens intressen kan inte jämkas samman. Vi mobiliserar
arbetarna mot imperialismen. Vi propagerar för en enhet mellan arbetarna i alla
krigförande och neutrala länder.” (17)

Det är detta som trotskisterna glömt och förrått.

Som kontrast till detta, visade sig Trotskijs
”Övergångsprogram” och ”Proletära militärpolitik” utifrån en klasståndpunkt
vara ett fiasko. Inte bara därför att det inte blev någon proletär revolution i
slutet på andra världskriget, den ”proletära militärpolitiken” gjorde det
möjligt för den Fjärde internationalen att rättfärdiga sitt deltagande i varje
imperialistisk slakt genom att förvandla sina militanter till bra soldater för
”demokratin” och Stalinismen. Det var vid denna punkt som trotskismen
oåterkalleligen gick över till fiendelägret.

Analysen av
klassnaturen hos Sovjetunionen var Trotskijs svaga punkt

Helt klart är att Trotskijs största svaghet var att han inte
såg att den historiska utvecklingen gick mot en kontrarevolution, och därigenom
även mot världskrig, som den italienska kommunistiska vänstern tydligt visat.

Övertygad om att kursen fortfarande var mot revolution 1936,
proklamerade han att

”den franska revolutionen har börjat” (18), om
Spanien ”arbetarna över hela världen väntar ivrigt på den nya segern

för det spanska proletariatet” (19). Han gjorde
alltså ett stort misstag när han talade om för arbetarklassen att
händelseutvecklingen i Frankrike och i synnerhet i Spanien pekade mot
revolutionen, när världssituationen defacto gick åt andra hållet:

”Från det att han utvisades från Sovjet 1929 framtill
dess att hans mördades, tolkade Trotskij konstant världen upp och ner. Vid en
tidpunkt när uppgiften för dagen var att samla de revolutionära krafter som
undkommit nederlaget och först och främst göra ett politiskt bokslut
över den revolutionära vågen, insisterade Trotskij blint på att proletariatet
fortfarande gick framåt när det faktiskt hade besegrats. Alltså varit inte den
Fjärde internationalen som skapades för mer än 50 år sedan något mer än ett
tomt skal, där arbetarklassens politiska liv inte kunde utvecklas av den enkla
och tragiska anledningen att det ebbade ut till följd av den anstormande
kontrarevolutionen. På grund av detta misstag, var det enda som Trotskijs
agerande kunde leda till, var att bidra till splittringen av de alldeles för
fåtaliga revolutionära styrkorna under trettiotalet, och ännu värre dra in en
stor del av dem i det kapitalistiska träsket av ’kritiskt stöd’ för
folkfrontsregeringar och deltagande i imperialistiska krig" (20)

Trotskijs ståndpunkt när det gäller Sovjetunionen är bland
hans största misstag. Även om han attackerade stalinismen såg han Sovjet som
det ”socialistiska fosterlandet” och försvarade det åtminstone som en
”degenerad arbetarstat”.

Trots de dramatiska konsekvenser av dessa politiska misstag
så gjorde de inte Trotskij till en fiende till arbetarklassen, som hans
”efterföljare” blivit efter hans död. I ljuset av händelserna i början på
kriget, var han till och förmögen att erkänna möjligheten att han har tvungen
revidera sina politiska bedömningar, i synnerhet vad det gällde Sovjetunionen.

I en av sina sista texter daterad den 25 september 1939 med
titeln ”Sovjetunionen i krig” skrev han:

”Vi ändrade inte vår inriktning. Men anta att Hitler
riktar sina kanoner mot öster och invaderar de territorier som ockuperas av
Röda armén (…) Bolsjevikleninisterna kommer att kämpa mot Hitler med vapen i
hand, men samtidigt kommer de att bedriva revolutionär propaganda mot Stalin
för att förberedda hans störtande som nästa steg…”

Förvisso så försvarade han sin analys av Sovjetunionen men
han fäste sina förhoppningar till de prövningar som andra världskriget innebar
för den. I samma artikel skriver att om stalinismen går segerrik och stärkt ut
ur det andra världskriget (något som han inte föreställde sig att det skulle
hända) då skulle det vara nödvändigt att revidera uppfattningen om
Sovjetunionen och till och med den politiska situationen i allmänhet.

”Emellertid om vi antar att det nuvarande kriget kommer
att provocera fram inte revolutionen, men proletariatets nedgång, då finns det
bara ett möjligt alternativ: ett ökande sönderfall av det monopolistiska
kapitalet, dess sammansmältning med staten och ett ersättande av demokratin där
den fortfarande överlever med en totalitär regim. Under dessa förhållanden, med
proletariatets oförmåga att ta över ledarskapet över samhället, kan leda till
utvecklingen av en exploaterande klass ur den bonapartistiska eller fascistiska
borgarklassen. Det skulle säkerligen vara en regim av sönderfall som uttrycker
nedgången för civilisationen. Vi skulle nå ett liknande resultat om
proletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna tar makten och visar sig
vara oförmögen att behålla den, genom att överge den som i Sovjetunionen till
en privilegierad byråkrati. Vi skulle då tvingas inse att fallet tillbaka till
en ny byråkrati, inte berodde på ett lands efterblivenhet och dess
kapitalistiska omgivning, utan på proletariatets organiska oförmåga att
utvecklas till en härskande klass. Vi skulle tvingas att i efterhand slå fast
att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren
till en ny exploaterande regim på världskala.

Vi har hållit oss långt borta från den terminologiska
kontroversen angående sovjetstatens natur. Men våra kritiker skall inte
protestera: endast genom att utgå från ett nödvändigt historiskt perspektiv kan
vi formulera en korrekt bedömning i en sådan fråga som ersättandet av en social
regim med en annan. Slutsatsen är alltså att det historiska alternativet verkar
vara: antingen så är den stalinistiska regimen en avskyvärd tillbakagång i
processen av fövandlingen av det borgerliga samhället till ett socialistiskt
samhälle, eller så är den stalinistiska regimen det första steget mot ett nytt
exploaterande samhälle. Om den senare förutsägelsen är sann då kommer naturligtvis
byråkratin att bli en ny exploaterande klass.

Hur förskräckligt detta andra perspektiv än må verka,
skulle proletariatet inte visa sig vara kapabelt att utföra den uppgift som det
tilldelats av den historiska utveckling, då tvingas vi att inse att det socialistiska
programmet baserat på de interna motsättningarna inom det kapitalistiska
samhället, slut-ligen har visat sig vara en utopi. Detta behöver inte en sägas
att detta innebär att vi skulle behöva ett nytt ’minimiprogram’ för att
försvara slavarna till det totalitära byråkratiska samhället” (våra betoningar)

Om vi lämnar åt sidan det perspektiv han utvecklar här som
visar en besvikelse eller till och med en demoralisering, där han verkar
förlora allt förtroende för arbetarklassen och dess förmåga att uppfylla sitt
historiska revolutionära perspektiv, står det klart att Trotskij här börjar
ifrågasätta sin uppfattning om den ”socialistiska” naturen hos Sovjetunionen
och ”arbetarklassnaturen” hos byråkratin.

Trotskij mördades innan kriget var slut och Ryssland slutade
som en del av den segrande sidan tillsammans med ”demokratierna”.

De historiska vilkoren krävde av de som ansåg sig vara hans
trogna följeslagare att de genomförde, som han hade planerat, en översyn av
hans tidigare position för att som han sa,

”att i efterhand slå fast att i sina grundläggande
karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande
regim på världskala"

Den Fjärde internationalen inte bara misslyckades med detta,
utan den gick fullständigt över till det borgerliga lägret. Endast ett fåtal
element lyckades ta sig ur trotskismen och stanna kvar på en revolutionär
grund, som de som bildade den kinesiska gruppen The Internationalist
1941, medlemmarna i Fjärde internationalens spanska sektion som grupperade sig
runt Munis, Revolutionären Kommunisten Deutschlands, gruppen Socialisme
ou Barbarie
i Frankrike, Agis Stinas i Grekland och Natalja Trotskij (21).

Trogen andan hos sin livskamrat och kamrat i revolutionen
insisterade Natalja Trotskij i synnerhet på den kontrarevolutionära naturen hos
Sovjetunionen i ett brev till den Fjärde internationalens exekutiv kommitté som
skrevs den 9 maj 1951:

”Fixerade vid gamla utslitna formuleringar, fortsätter ni
att se den stalinistiska staten som en arbetarstat. Jag kan inte och kommer
inte att följa er på denna punkt (…) Det borde stå fullständigt klart för alla
att stalinismen fullständigt förstört revolutionen. Trots det så fortsätter ni
att säga att Ryssland under denna orättfärdiga regim fortfarande är en arbetarstat”

Natalja drog den logiska slutsatsen från denna klara
position och väldigt korrekt fortsatte med att säga:

”Det mest oacceptabla är den ståndpunkt om kriget som ni
förbundit er med. Det tredje världskriget som ho-tar människligheten ställer
den revolutionära rörelsen inför den svåraste och mest komplexa situationen, de
svåraste besluten (..) Men konfronterad med de senaste årens händelser
fortsätter ni att uppmana till försvar av den stalinistiska staten och förbinda
hela rörelsen till det. Nu stöder ni till och med de stalinistiska arméerna i
det krig som hemsöker det koreanska folket.”

Och hon fortsätter djärvt:

Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt
(..) Jag inser att jag måste tala om för er att jag inte finner någon annan
utväg än att säga öppet till er att våra meningsskiljaktigheter gör det
omöjligt för mig att stanna inom era led.”
(22)

Trotskisterna idag

Inte bara som Natalja Trotskij säger misslyckades Trotskijs
följeslagare med att följa hans exempel och ompröva sina politiska ståndpunkter
efter Sovjetunionens seger i Andra världskriget, men trotskisternas egna
diskussionerna och ifrågasättanden – i den mån det finns något sådant – handlar
om den ”proletära militära politiken” (23).

Dessa diskussioner fortsätter att upprätthålla en bedövande
tystnad om de grundläggande frågorna som klassnaturen hos Sovjetunionen eller
proletär internationalism och revolutionär defaitism i händelse av krig. Pierre
Broue inser detta och mitt i en massa pseudovetenskapligt svammel finner vi detta:

”Det råder ingen tvekan om att frånvaron av någon som
helst diskussion och ifrågasättande i denna fråga (den proletära militära
politiken) har haft omfattande konsekvenser i den Fjärde Internationalens
historia. En djupgående analys hade visat att detta är grunden till den kris
som började skaka internationalen på 50 talet” (24)

Det är ett faktum att de trotskistiska organisationerna byte
politiskt läger. Men trotskistiska historiker som Pierre Broue eller Sam Levy
försöker dränka frågan genom att göra det bara till en kris för den
trotskistiska rörelsen:

”Den fundamentala krisen för trotskismen kom från dess
oklarhet och oförmåga att förstå kriget och efterkrigstiden” (25)

Det stämmer förvisso att den trotskistiska rörelsen inte
lyckades förstå kriget eller efterkrigsperioden. Det är detta som är orsaken
till att trotskismen förrådde proletariatet och den proletära
internationalismen genom att stödja ett imperialistlistisk läger mot ett annat
under andra världskriget.

Det är även bakgrunden till varför trotskismen ända sedan
dess stött de mindre imperialisterna mot de större i de alltför ofta
förekommande såkallade ”nationella befrielserörelser” eller kampen av de
”förtryckta folken”. Pierre Broue eller Sam Levy kanske inte vet om det men,
trotskismen är död för arbetarklassen och det finns inget hopp om att den
skulle kunna återupprättas som ett verktyg för arbetarklassens frigörelse.

Det finns ingen mening med att de försöker att för egen
räkning tillägna sig de sanna internationalisterna, och då i synnerhet
aktiviteten hos den italienska kommunistiska vänstern under andra världskriget
som Cahiers Leon Trotsky försöker göra i nummer 39 av sin tidskrift.

Om vi får be om en viss anständighet, mina herrar! Blanda
inte ihop internationalisterna inom den italienska kommunistiska vänstern med
chauvinisterna inom den Fjärde internationalen som förrådde arbetarklassen. Vi
inom den kommunistiska vänstern har inget med den Fjärde Internationalen eller
dess utlöpare att göra idag. Tvärtom, rör inte Trotskij! Han tillhör
fortfarande arbetarklassen.

Rol

Fotnoter

1) se 16
Fusilles á Moscou av Victor Serge, Spartacus editions

2) J´etais
l´de Staline, Editions Champ libre
Paris 1979

3) Robert Coulondre (1885-1959) fransk ambassadör i Moskva
och sedan i Berlin

4) kolla i
Deutsher tredje delen

5) Från Manifesto
of the 4 th International on the imperialist war and the world proletarian
revolution

6) Som Jean Jaurés omedelbart före utbrottet av första
världskriget 1914, men med den skillnaden att Jaurés var pacifist men Trotskij
var alltid revolutionär och internationalist.

7) Staten och revolutionen, Lenin 8) För oss innebär
inte det faktum att systemet gått in i sitt förfall, att det inte längre kan
utvecklas. Istället innebär det för oss som för Trotskij att ett system i
förfall har förlorat sin dynamik och produktionsförhållandena har blivit en
hämsko på systemets fortsatta utveckling. Med andra ord systemet har sluta att
spela en historiskt progressiv roll och är moget att ersättas av ett annat.

9) Se vår bok The Italian Communist Left och vår
pamflett Le Trotskisme contre la classe ouvriere

10) Detta var ingen ny ståndpunkt för Trotskij eftersom den
redan uttryckts under kriget i Spanien ”..vi måste tydligt avskilja från
förräderi och förrädare, samtidigt som vi fortsätter att vara de bästa kämparna
vid fronten”.
Han jämförde idén med att vara den bästa arbetaren på
fabriken med att vara den bästa soldaten vid fronten. Denna formulering
användes också i kriget mellan Kina och Japan eftersom Kina var en ”angripen”
nation som ”kolonialiserades” av Japan.

11) ”Vårt militära övergångsprogram är

ett program för agitation” (Oeuvres nr 24) 12)
Trotsky, Fascism, Bonapartism, Bonapartism and war.

13) ibid

14) Trotskij, Our course does not change, skriven den
30 juni 1940

15) Ibid. Dessa nationer nämndes eftersom

de just hade besegrats när artikeln skrevs.

16) ibid

17)
Trotskij, Manifesto of the 4 th Inter

national, 29 Maj 1940

18) La Lutte Ouvriere. 9 juni 1936

19) Ibid

20) Se vår pamflett Le Trotskisme contre

la
classe ouvriere
.

21) Se
International Review nr 94 artikeln Trotsky belongs to the working class.

22) Les
enfants du prophete
, Cahiers

Spartacus Paris 1972

23) Se Cahiers Leon Trotsky nr 23, 39 och 43 och Revolutionary
History
nr 3 1988

24) Cahiers Leon Trotsky nr 39

25 En veteran inom den brittiska trotskist

ska rörelsen som citeras i Cahiers Leon Trotsky nr23

 

Politiska strömningar och länkar: 

Arbetarrörelsens historia: