1940 Mordet på Trotskij: Trotskij dog som en representant för arbetarklassen

Utskriftsvänlig versionSend by email

För sextio år sedan, den 20 augusti 1940 dog Leo Trotskij, mördad av en av Stalins underhuggare. Det andra världskriget hade just börjat. I denna artikel vill inte bara minnas en stor kämpe för proletariatets sak, utan även delvis gå ifrån etiketten vid jubileum och ta tillfället i akt att diskutera några av hans misstag och de politiska ståndpunkter han utvecklade i början av kriget.

Efter ett helt liv av stridbar militant aktivitet, som helt tillägnades arbetarklassens sak dog Trotskij som en revolutionär och kämpe. Historien är full av exempel på revolutionärer som deserterat och även förrått arbetarklassen, få är de som stod fast hela sitt liv och dog kämpande som Rosa Luxemburg eller Karl Liebknecht, Trotskij var en av dem.

Under sina sista år försvarade Trotskij ett antal opportunistiska ståndpunkter, som politiken med entrism in i socialdemokratin, en arbetarnas enhetsfront osv. Den kommunistiska vänstern hade helt rätt när den kritiserade detta.

Men Trotskij gick aldrig över till fiendens läger, till borgar-klassens sida som trotskisterna gjorde efter hans död. I synnerhet gäller det frågan om imperialistiska krig där han fram till sin död försvarade samma position som den revolutionära rörelsen alltid försvarat, nämligen att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig.

Hela världens borgarklass förenar sig mot Trotskij

Ju mer kriget närmade sig, desto viktigare blev Trotskijs eliminering för den internationella borgarklassen.

För att konsolidera sin makt och utveckla den strategi som hade gjort honom till kontrarevolutionens chefsarkitekt var Stalin först tvungen att eliminera mängder av revolutionärer, gamla bolsjeviker och i synnerhet Lenins gamla kamrater som skapat Oktoberrevolutionen.

Detta var inte nog. När de militära spänningarna ökade i slutet på trettio talet, behövde han ha sina händer fria på hemmaplan för att kunna utveckla sin imperialistiska strategi. Med inledningen av kriget i Spanien skedde 1936 rättegångarna och avrättningarna av först Zinovjev, Kamenev och Smirnov(1), för att sedan följas av Piatakov och Radek och slutligen av den så kallade ”Rykov-Bukharin-Kretinskij” gruppen.

Trots att han var i exil fortsatte Trotskij att vara den farligaste av alla bolsjevikerna för Stalin, som redan hade mördat Trotskijs son Leon Sedov i Paris 1938. Nu var det Trotskijs tur.

I sin bok ’Jag var Stalins agent’(2) ställer general Walter Krivitskij, som var chef för det ryska kontraspionaget i Europa under trettiotalet, frågan:

”Var det nödvändigt för bolsjevikrevolutionen att döda alla bolsjeviker?”

Även om han hävdar att han inte har något svar på frågan, ger hans bok ett väldigt klart svar på denna fråga. Moskvarättegångarna och likvideringen av de sista bolsjevikerna var ett pris måste betalas för marschen mot krig:

”I hemlighet var Stalins syfte (ett närmande till Tyskland) fortfarande det samma. I mars 1938 iscensatte Stalin den stora tiodagars rättegången mot Rykov-Bukharin-Kretinskij gruppen, som hade varit Lenins närmaste medarbetare och förgrundsfigurer under ryska revolutionen. Dessa bolsjevikledare som avskyddes av Hitler avrättades på Stalins order den 3 mars. Den 12 mars annekterade Hitler Österrike (..) Den 12 januari inför den samlade diplomatiska kåren i Berlin ägde en artig och demokratisk konversation rum mellan den nya ryska ambassadören och Hitler.”

Detta följdes den 23 augusti av den tysksovjetiska pakten mellan Hitler och Stalin.

Även om elimineringen av de gamla bolsjevikerna först och främst var en intern angelägenhet för Stalin, så låg det även i den internationella borgarklassens intressen. Efter detta var även Trotskijs öde avgjort. För hela världens kapitalistklass stod det klart att Trotskij som den främsta symbolen för Oktoberrevolutionen måste dö!

”Robert Coulondre,(3) fransk ambassadör i Tredje Riket, vittnar om det i en beskrivning av sitt sista sammanträffande med Hitler före andra världskrigets utbrott. Hitler talade om de fördelar han vunnit genom sin beseglade pakt med Stalin och hade grandiosa perspektiv på sina framtida armésegrar. Den franske ambassadören svarade med att vädja till hans ’förstånd’ och tala om de sociala oroligheter och revolutioner som kunde följa på ett långt och ödeläggande krig och fälla de stridande regeringarna. ’Ni ser er själv som segrare’ sade ambassadören ’… men har ni tänkt på en annan möjlighet, att segraren kan bli Trotskij?’ Orden fick Hitler att hastigt resa sig (som om han fått ett slag i magen) och skrika att just den möjligheten, hotet om Trotskijs seger var ännu ett skäl varför Frankrike och England inte borde förklara Tredje Riket krig.”(4)

 Isaac Deutscher betonar helt korrekt Trotskijs kommentar när han får höra talas om denna konversation.

”De hemsöks av revolutionens vålnad och ger den en mans namn”(5)

Trotskij var dödsdömd och han insåg själv att hans dagar var räknade. Elimineringen av honom hade större betydelse än morden på de andra gamla bolsjevikerna och de ryska vänsterkommunisterna.

Mördandet av de gamla bolsjevikerna hade syftat till att stärka Stalins absoluta makt. Avrättningen av Trotskij uttryckte ett behov hos hela den internationella borgarklassen, inklusive den ryska borgarklassen, för att den skulle ha sina händer fria att utlösa det andra världskriget. Det var mycket lättare sedan den sista av de stora männen från den ryska revolutionen, den mest kände av internationalisterna, eliminerats.

Stalin använde sig av hela effektiviteten hos säkerhetstjänst GPU och flera mordförsök gjordes innan man slutligen lyckades mörda Trotskij. För ingenting verkade kunna stoppa den stalinistiska mordmaskinen.

Den 24 maj 1939 strax före Trotskijs död attackerade en kommandostyrka hans hem under natten. Stalins lakejer lyckades med att placera en kulspruta i ett fönster mittemot Trotskijs sovrumsfönster. De sköt 200 –300 skott och kastade brandbomber. Tack vare att fönstren var placerade så högt över golvet lyckades Trotskij hans hustru Natalja och barnbarnet Sjeva mirakulöst klara sig genom att gömma sig under sängen. Men i det mordförsök som följde lyckades Ramon Mercader med sin ishacka där de andra misslyckats.

Trotskijs ståndpunkter före kriget

Men för borgarklassen var inte mordet på Trotskij nog. Som Lenin så träffande konstaterar i ’Staten och revolutionen”

”Under sin livstid belönades de stora revolutionärerna av förtryckarklasserna med ständiga förföljelser. Deras läror möttes med den råaste illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära för att ’trösta’ de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, alltmedan den revolutionära lärans innehåll kastreras, banaliseras och får sin revolutionära skärpa avtrubbad. ... Man glömmer, åsidosätter eller förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. Man skjuter i förgrunden och förhärligar det som är eller förefaller vara godtagbart for bourgeoisin.”

(Lenin, Staten och Revolution, I.I. Staten -en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet,sid 13, Raben & Sjögren Stockholm, 1970)

Vad det anbelangar Trotskij så gjordes detta smutsiga arbete av de som påstods sig vara hans arvtagare: trotskisterna. De har använt hans ’opportunistiska’ ståndpunkter för att rättfärdiga alla nationella krig sedan det senaste imperialistiska världskriget. På samma sätt som de använde sig av dessa för sitt försvar av det imperialistiska Sovjetunionen.

När den Fjärde internationalen bildades 1938, baserade Trotskij sina tankegångar på att ”kapitalismen var i sina dödsryckningar”. Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (Bilangruppen) försvarade samma synsätt. Vi är överens med Trotskijs bedömning av perioden, men inte med hans slutsats av detta ”att produktivkrafterna slutat växa”(8).

Han hade helt rätt när konstaterade att kapitalismen i sina dödsryckningar upphört att vara en progressiv social form och att dess socialistiska omvandling stod på dagordningen historiskt sett. Trots detta gjorde han ett misstag i att anta de sociala förhållandena var mogna för en proletär revolution på trettiotalet.

Till skillnad från den italienska vänstern, så utropade han inledningen av revolutionen med folkfrontens ankomst, först i Frankrike och sedan i Spanien (9). Denna felaktiga förståelse av historiens utvecklingstendens, gjorde att han trodde att den proletära revolutionen var omedelbart förestående, när det var det andra världskriget som var på väg, är nyckeln till att förstå de opportunistiska ståndpunkter som han utvecklade under denna period.

För Trotskijs del så uttryckte sig detta konkret med tanken bakom ”övergångsprogrammet”, som han förde fram vid Fjärde internationalens bildande. Det var i själva verket en serie praktiskt taget ogenomförbara krav som antogs höja arbetarklassens medvetande och skärpa klasskampen.

Detta var det centrala i hans politiska strategi. Trotskij såg inte kraven i övergångsprogrammet som reformistiska , eftersom de aldrig syftade till att genomföras, vilket förvisso inte var möjligt. Faktum var att de utformades för att visa omöjligheten hos kapitalismen att erbjuda arbetarklassen varaktiga reformer, och därigenom visa sin bankrutt och därigenom driva på proletariatet att kämpa för kapitalismens krossande.

På samma grundvalar utvecklade Trotskij sitt berömda ”Proletära militära program” (PMP)(10) vilket i grund och botten var en tillämpning av Övergångsprogrammet i en tid av allmänt krig och militarism (11). Denna politik hoppades på att vinna över de miljoner arbetare som var inkallade, till revolutionära idéer. Den byggdes upp runt kravet på en obligatorisk militär träning för arbetarklassen, under överinseende av speciellt utvalda officerare, på speciella träningsläger som drevs av staten men som kontrollerades av arbetarklassens institutioner, som fackföreningarna.

Förvisso skulle ingen kapitalistisk stat göra sådana eftergifter till arbetarklassen eftersom det skulle ifrågasätta dess existens som stat. För Trotskij var perspektivet att arbetarna i uniform skulle krossa kapitalismen, eftersom han antog att kriget skulle skapa gynnsamma förhållanden för en proletär resning som under första världskriget.

”Vi har sagt det mer än en gång att det nuvarande kriget bara är en fortsättning på det föregående. Men fortsättning betyder inte upprepning (……) Vår politik, politiken hos det revolutionära proletariatet när det gäller det andra imperialistiska världskriget, är en fortsättning på den politik som utarbetades under det första imperialistiska världskriget framförallt under Lenins ledarskap” (12)

Enligt Trotskij var vilkoren till och med mer gynnsamma än det varit 1917, i den meningen att kapitalismen vid randen till det nya kriget hade bevisat objektivt sätt att det var en historisk återvändsgränd, samtidigt som arbetarklassen subjektivt tillägnat sig helt nya erfarenheter.

”Det är detta perspektiv [revolutionen] som måste vara utgångspunkten för vår agitation. Det är inte bara en fråga om att ha en position om kapitalistisk militarism och vägran att försvara den borgerliga staten, utan av en direkt förberedelse för att ta över makten och försvara det socialistiska fosterlandet”(13)

Trotskij hade helt klart förlorat fotfästet när han trodde att den historiska utvecklingstendensen fortfarande gick mot den proletära revolutionen. Han hade inte förstått situationen för arbetarklassen och styrkeförhållandet mellan den och borgarklassen. På trettiotalet var det bara den italienska kommunistiska vänstern som var kapabel att visa att människligheten gick igenom en period av djupaste kontrarevolution och att proletariatet var besegrat och att endast ett imperialistisk världskrig, borgarklassens svar på historiens dilemma, därför var möjligt.

Icke desto mindre kan vi säga att trots hans ”militaristiska” fantasier som ledde honom mot opportunism, fortsatte Trotskij att stå fast på en internationalistisk grund. Men genom att försöka vara ”konkret” (som han försökte vara i förhållande till arbetarnas kamp genom Övergångsprogrammet och i förhållande till armén med sin militärpolitik) för att vinna över de arbetande massorna till revolutionen, kom han att distansera sig från den klassiska marxistiska uppfattningen och försvara en politik som var motsatt till proletariatets intressen.

Denna politik som syftade till att vara väldigt ”taktisk”, var defacto väldigt farlig eftersom den tenderade knyta arbetarklassen till den borgerliga staten för tillfredställandet av deras ekonomiska krav och för att få dem att tro att en bra borgerlig lösning var möjlig. Under kriget utvecklade trotskisterna denna subtila taktik för att försvara det oförsvarbara, i synnerhet genom deras uppslutning till det borgerliga lägret genom försvaret av och deltagandet i motståndsrörelsen.

Men hur skall vi i grunden förstå den betydelse som Trotskij lade i sin ”militär politik”? För honom var det perspektiv som människligheten stod inför en fullständig militarisering av samhället, som skulle vara väldigt märkt av en väpnad kamp mellan klasserna. Människlighetens framtid skulle framförallt avgöras på en militär nivå. I linje med detta var proletariatets främsta uppgift att förberedda sig för att omedelbart försöka ta makten från kapitalistklassen. Han utvecklade denna vision speciellt i början på kriget, när han sa:

”I de erövrade nationerna kommer massornas situation omedelbart att försämras. Nationellt förtryck kommer att läggas ovanpå klassförtrycket, och den huvudsakliga bördan kommer att bäras av arbetarna. Av alla former av diktatur är den totalitära diktaturen från en erövrare svårast att bära” (14) ”det är omöjligt att placera en beväpnad soldat bredvid varje polsk, dansk, norsk, holländsk eller fransk arbetare”

(15) ”Vi kan säkerligen förvänta oss en förvandling av de erövrade nationerna till krutdurkar. Faran är snarare att explosionerna kommer att komma för tidigt, utan tillräkliga förberedelser och leda till isolerade nederlag. I allmänhet är det dock omöjligt att tala om en europeisk och internationell revolution utan att ta med tillfälliga nederlag i beräkningen.” (16)

Hursomhelst ändrar inte detta det faktum att Trotskij var en proletär revolutionär enda till det bittra slutet. Bevisen finns i Fjärde internationalens manifest, känt som ”Larmklockan” (The Alarm), som han skrev för att ta en klar ställning till den enda möjliga utgångspunkten för det revolutionära proletariatet mot det generaliserade imperialistiska kriget. ”Samtidigt som vi inte för en sekund glömmer att detta inte är vårt krig (..) Den Fjärde internationalen baserar inte sin politik på de eventuella militära framgångarna för de kapitalistiska staterna, utan på förvandlingen av det imperialistiska kriget till ett krig av arbetarna mot kapitalisterna, för störtandet av den härskande klassen i alla länder, på den internationella socialistiska revolutionen (…) Vi förklarar för arbetarna att deras intressen och den blodtörstiga kapitalismens intressen kan inte jämkas samman. Vi mobiliserar arbetarna mot imperialismen. Vi propagerar för en enhet mellan arbetarna i alla krigförande och neutrala länder.” (17)

Det är detta som trotskisterna glömt och förrått.

Som kontrast till detta, visade sig Trotskijs ”Övergångsprogram” och ”Proletära militärpolitik” utifrån en klasståndpunkt vara ett fiasko. Inte bara därför att det inte blev någon proletär revolution i slutet på andra världskriget, den ”proletära militärpolitiken” gjorde det möjligt för den Fjärde internationalen att rättfärdiga sitt deltagande i varje imperialistisk slakt genom att förvandla sina militanter till bra soldater för ”demokratin” och Stalinismen. Det var vid denna punkt som trotskismen oåterkalleligen gick över till fiendelägret.

Analysen av klassnaturen hos Sovjetunionen var Trotskijs svaga punkt

Helt klart är att Trotskijs största svaghet var att han inte såg att den historiska utvecklingen gick mot en kontrarevolution, och därigenom även mot världskrig, som den italienska kommunistiska vänstern tydligt visat.

Övertygad om att kursen fortfarande var mot revolution 1936, proklamerade han att

”den franska revolutionen har börjat” (18), om Spanien ”arbetarna över hela världen väntar ivrigt på den nya segern

för det spanska proletariatet” (19). Han gjorde alltså ett stort misstag när han talade om för arbetarklassen att händelseutvecklingen i Frankrike och i synnerhet i Spanien pekade mot revolutionen, när världssituationen defacto gick åt andra hållet:

”Från det att han utvisades från Sovjet 1929 framtill dess att hans mördades, tolkade Trotskij konstant världen upp och ner. Vid en tidpunkt när uppgiften för dagen var att samla de revolutionära krafter som undkommit nederlaget och först och främst göra ett politiskt bokslut över den revolutionära vågen, insisterade Trotskij blint på att proletariatet fortfarande gick framåt när det faktiskt hade besegrats. Alltså varit inte den Fjärde internationalen som skapades för mer än 50 år sedan något mer än ett tomt skal, där arbetarklassens politiska liv inte kunde utvecklas av den enkla och tragiska anledningen att det ebbade ut till följd av den anstormande kontrarevolutionen. På grund av detta misstag, var det enda som Trotskijs agerande kunde leda till, var att bidra till splittringen av de alldeles för fåtaliga revolutionära styrkorna under trettiotalet, och ännu värre dra in en stor del av dem i det kapitalistiska träsket av ’kritiskt stöd’ för folkfrontsregeringar och deltagande i imperialistiska krig" (20)

Trotskijs ståndpunkt när det gäller Sovjetunionen är bland hans största misstag. Även om han attackerade stalinismen såg han Sovjet som det ”socialistiska fosterlandet” och försvarade det åtminstone som en ”degenerad arbetarstat”.

Trots de dramatiska konsekvenser av dessa politiska misstag så gjorde de inte Trotskij till en fiende till arbetarklassen, som hans ”efterföljare” blivit efter hans död. I ljuset av händelserna i början på kriget, var han till och förmögen att erkänna möjligheten att han har tvungen revidera sina politiska bedömningar, i synnerhet vad det gällde Sovjetunionen.

I en av sina sista texter daterad den 25 september 1939 med titeln ”Sovjetunionen i krig” skrev han:

”Vi ändrade inte vår inriktning. Men anta att Hitler riktar sina kanoner mot öster och invaderar de territorier som ockuperas av Röda armén (…) Bolsjevikleninisterna kommer att kämpa mot Hitler med vapen i hand, men samtidigt kommer de att bedriva revolutionär propaganda mot Stalin för att förberedda hans störtande som nästa steg…”

Förvisso så försvarade han sin analys av Sovjetunionen men han fäste sina förhoppningar till de prövningar som andra världskriget innebar för den. I samma artikel skriver att om stalinismen går segerrik och stärkt ut ur det andra världskriget (något som han inte föreställde sig att det skulle hända) då skulle det vara nödvändigt att revidera uppfattningen om Sovjetunionen och till och med den politiska situationen i allmänhet.

”Emellertid om vi antar att det nuvarande kriget kommer att provocera fram inte revolutionen, men proletariatets nedgång, då finns det bara ett möjligt alternativ: ett ökande sönderfall av det monopolistiska kapitalet, dess sammansmältning med staten och ett ersättande av demokratin där den fortfarande överlever med en totalitär regim. Under dessa förhållanden, med proletariatets oförmåga att ta över ledarskapet över samhället, kan leda till utvecklingen av en exploaterande klass ur den bonapartistiska eller fascistiska borgarklassen. Det skulle säkerligen vara en regim av sönderfall som uttrycker nedgången för civilisationen. Vi skulle nå ett liknande resultat om proletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna tar makten och visar sig vara oförmögen att behålla den, genom att överge den som i Sovjetunionen till en privilegierad byråkrati. Vi skulle då tvingas inse att fallet tillbaka till en ny byråkrati, inte berodde på ett lands efterblivenhet och dess kapitalistiska omgivning, utan på proletariatets organiska oförmåga att utvecklas till en härskande klass. Vi skulle tvingas att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala.

Vi har hållit oss långt borta från den terminologiska kontroversen angående sovjetstatens natur. Men våra kritiker skall inte protestera: endast genom att utgå från ett nödvändigt historiskt perspektiv kan vi formulera en korrekt bedömning i en sådan fråga som ersättandet av en social regim med en annan. Slutsatsen är alltså att det historiska alternativet verkar vara: antingen så är den stalinistiska regimen en avskyvärd tillbakagång i processen av fövandlingen av det borgerliga samhället till ett socialistiskt samhälle, eller så är den stalinistiska regimen det första steget mot ett nytt exploaterande samhälle. Om den senare förutsägelsen är sann då kommer naturligtvis byråkratin att bli en ny exploaterande klass.

Hur förskräckligt detta andra perspektiv än må verka, skulle proletariatet inte visa sig vara kapabelt att utföra den uppgift som det tilldelats av den historiska utveckling, då tvingas vi att inse att det socialistiska programmet baserat på de interna motsättningarna inom det kapitalistiska samhället, slut-ligen har visat sig vara en utopi. Detta behöver inte en sägas att detta innebär att vi skulle behöva ett nytt ’minimiprogram’ för att försvara slavarna till det totalitära byråkratiska samhället” (våra betoningar)

Om vi lämnar åt sidan det perspektiv han utvecklar här som visar en besvikelse eller till och med en demoralisering, där han verkar förlora allt förtroende för arbetarklassen och dess förmåga att uppfylla sitt historiska revolutionära perspektiv, står det klart att Trotskij här börjar ifrågasätta sin uppfattning om den ”socialistiska” naturen hos Sovjetunionen och ”arbetarklassnaturen” hos byråkratin.

Trotskij mördades innan kriget var slut och Ryssland slutade som en del av den segrande sidan tillsammans med ”demokratierna”.

De historiska vilkoren krävde av de som ansåg sig vara hans trogna följeslagare att de genomförde, som han hade planerat, en översyn av hans tidigare position för att som han sa,

”att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala"

Den Fjärde internationalen inte bara misslyckades med detta, utan den gick fullständigt över till det borgerliga lägret. Endast ett fåtal element lyckades ta sig ur trotskismen och stanna kvar på en revolutionär grund, som de som bildade den kinesiska gruppen The Internationalist 1941, medlemmarna i Fjärde internationalens spanska sektion som grupperade sig runt Munis, Revolutionären Kommunisten Deutschlands, gruppen Socialisme ou Barbarie i Frankrike, Agis Stinas i Grekland och Natalja Trotskij (21).

Trogen andan hos sin livskamrat och kamrat i revolutionen insisterade Natalja Trotskij i synnerhet på den kontrarevolutionära naturen hos Sovjetunionen i ett brev till den Fjärde internationalens exekutiv kommitté som skrevs den 9 maj 1951:

”Fixerade vid gamla utslitna formuleringar, fortsätter ni att se den stalinistiska staten som en arbetarstat. Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (…) Det borde stå fullständigt klart för alla att stalinismen fullständigt förstört revolutionen. Trots det så fortsätter ni att säga att Ryssland under denna orättfärdiga regim fortfarande är en arbetarstat”

Natalja drog den logiska slutsatsen från denna klara position och väldigt korrekt fortsatte med att säga:

”Det mest oacceptabla är den ståndpunkt om kriget som ni förbundit er med. Det tredje världskriget som ho-tar människligheten ställer den revolutionära rörelsen inför den svåraste och mest komplexa situationen, de svåraste besluten (..) Men konfronterad med de senaste årens händelser fortsätter ni att uppmana till försvar av den stalinistiska staten och förbinda hela rörelsen till det. Nu stöder ni till och med de stalinistiska arméerna i det krig som hemsöker det koreanska folket.”

Och hon fortsätter djärvt:

Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (..) Jag inser att jag måste tala om för er att jag inte finner någon annan utväg än att säga öppet till er att våra meningsskiljaktigheter gör det omöjligt för mig att stanna inom era led.” (22)

Trotskisterna idag

Inte bara som Natalja Trotskij säger misslyckades Trotskijs följeslagare med att följa hans exempel och ompröva sina politiska ståndpunkter efter Sovjetunionens seger i Andra världskriget, men trotskisternas egna diskussionerna och ifrågasättanden – i den mån det finns något sådant – handlar om den ”proletära militära politiken” (23).

Dessa diskussioner fortsätter att upprätthålla en bedövande tystnad om de grundläggande frågorna som klassnaturen hos Sovjetunionen eller proletär internationalism och revolutionär defaitism i händelse av krig. Pierre Broue inser detta och mitt i en massa pseudovetenskapligt svammel finner vi detta:

”Det råder ingen tvekan om att frånvaron av någon som helst diskussion och ifrågasättande i denna fråga (den proletära militära politiken) har haft omfattande konsekvenser i den Fjärde Internationalens historia. En djupgående analys hade visat att detta är grunden till den kris som började skaka internationalen på 50 talet” (24)

Det är ett faktum att de trotskistiska organisationerna byte politiskt läger. Men trotskistiska historiker som Pierre Broue eller Sam Levy försöker dränka frågan genom att göra det bara till en kris för den trotskistiska rörelsen:

”Den fundamentala krisen för trotskismen kom från dess oklarhet och oförmåga att förstå kriget och efterkrigstiden” (25)

Det stämmer förvisso att den trotskistiska rörelsen inte lyckades förstå kriget eller efterkrigsperioden. Det är detta som är orsaken till att trotskismen förrådde proletariatet och den proletära internationalismen genom att stödja ett imperialistlistisk läger mot ett annat under andra världskriget.

Det är även bakgrunden till varför trotskismen ända sedan dess stött de mindre imperialisterna mot de större i de alltför ofta förekommande såkallade ”nationella befrielserörelser” eller kampen av de ”förtryckta folken”. Pierre Broue eller Sam Levy kanske inte vet om det men, trotskismen är död för arbetarklassen och det finns inget hopp om att den skulle kunna återupprättas som ett verktyg för arbetarklassens frigörelse.

Det finns ingen mening med att de försöker att för egen räkning tillägna sig de sanna internationalisterna, och då i synnerhet aktiviteten hos den italienska kommunistiska vänstern under andra världskriget som Cahiers Leon Trotsky försöker göra i nummer 39 av sin tidskrift.

Om vi får be om en viss anständighet, mina herrar! Blanda inte ihop internationalisterna inom den italienska kommunistiska vänstern med chauvinisterna inom den Fjärde internationalen som förrådde arbetarklassen. Vi inom den kommunistiska vänstern har inget med den Fjärde Internationalen eller dess utlöpare att göra idag. Tvärtom, rör inte Trotskij! Han tillhör fortfarande arbetarklassen.

Rol

Fotnoter

1) se 16 Fusilles á Moscou av Victor Serge, Spartacus editions

2) J´etais l´de Staline, Editions Champ libre Paris 1979

3) Robert Coulondre (1885-1959) fransk ambassadör i Moskva och sedan i Berlin

4) kolla i Deutsher tredje delen

5) Från Manifesto of the 4 th International on the imperialist war and the world proletarian revolution

6) Som Jean Jaurés omedelbart före utbrottet av första världskriget 1914, men med den skillnaden att Jaurés var pacifist men Trotskij var alltid revolutionär och internationalist.

7) Staten och revolutionen, Lenin 8) För oss innebär inte det faktum att systemet gått in i sitt förfall, att det inte längre kan utvecklas. Istället innebär det för oss som för Trotskij att ett system i förfall har förlorat sin dynamik och produktionsförhållandena har blivit en hämsko på systemets fortsatta utveckling. Med andra ord systemet har sluta att spela en historiskt progressiv roll och är moget att ersättas av ett annat.

9) Se vår bok The Italian Communist Left och vår pamflett Le Trotskisme contre la classe ouvriere

10) Detta var ingen ny ståndpunkt för Trotskij eftersom den redan uttryckts under kriget i Spanien ”..vi måste tydligt avskilja från förräderi och förrädare, samtidigt som vi fortsätter att vara de bästa kämparna vid fronten”. Han jämförde idén med att vara den bästa arbetaren på fabriken med att vara den bästa soldaten vid fronten. Denna formulering användes också i kriget mellan Kina och Japan eftersom Kina var en ”angripen” nation som ”kolonialiserades” av Japan.

11) ”Vårt militära övergångsprogram är

ett program för agitation” (Oeuvres nr 24) 12) Trotsky, Fascism, Bonapartism, Bonapartism and war.

13) ibid

14) Trotskij, Our course does not change, skriven den 30 juni 1940

15) Ibid. Dessa nationer nämndes eftersom

de just hade besegrats när artikeln skrevs.

16) ibid

17) Trotskij, Manifesto of the 4 th Inter

national, 29 Maj 1940

18) La Lutte Ouvriere. 9 juni 1936

19) Ibid

20) Se vår pamflett Le Trotskisme contre

la classe ouvriere.

21) Se International Review nr 94 artikeln Trotsky belongs to the working class.

22) Les enfants du prophete, Cahiers

Spartacus Paris 1972

23) Se Cahiers Leon Trotsky nr 23, 39 och 43 och Revolutionary History nr 3 1988

24) Cahiers Leon Trotsky nr 39

25 En veteran inom den brittiska trotskist

ska rörelsen som citeras i Cahiers Leon Trotsky nr23