Angående Expectativas Fallidas - "Espana 1934-39" : Rådskommunisterna och kriget i Spanien

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi vill
ge några kommentarer till boken Expectativas
Fallidas (Espana 1934-39)
(betyder ungefär i svensk översättning "Misslyckade
Perspektiv")
  vilken
publicerades på hösten 1999. Denna bok är en samling av olika ståndpunkter
som antogs av den Rådskommunistiska strömningen i förhållande till
kriget i Spanien 1936-39. Den innehåller texter av Mattick, Korsch och
Wagner, med en introduktion av Cajo Brendel, en av de få kvarvarande Rådskommunistiska
medlemmar som fortfarande lever.

I denna
artikel skall vi inte ägna oss åt denna politiska strömning, vilken
fortsatte KAPD:s (Kommunistische Arbeiter Partei Deutchlands), Pannekoeks
, med fleras kamp, under 20-talet, mot degenereringen av och de
kommunistiska partiernas övergång till kapitalets läger. Det var en
kamp som fortsatte in på 30-talet, under kontrarevolutionens mörkaste
period, genom att man försvarade proletära ståndpunkter och bidrog med
viktiga arbeten för detta ändamål (1).

Såsom
militanter i den Kommunistiska Vänstern, välkomnar vi publiceringen av
detta dokument. Dock är Expectativas Fallidas är ett väldigt begränsat urval av den Rådskommunistiska
strömningens dokument angående kriget i Spanien. De publicerar de mest förvirrade
texterna, texter som gör de största eftergifterna till de
"anti-fascistiska" mystifikationerna och som tenderar till
anarkism.

Medan det
finns Rådskommunistiska dokument som fördömer enrollerandet av
proletariatet i denna imperialistiska massaker mellan två imperialistiska
fraktioner, förvandlar texterna i denna bok den imperialistiska massakern
till ett "försök till en proletär revolution". Medan texterna
från GIK (2) fördömer denna fälla med "antifascism",
är texterna i boken väldigt tvetydiga i förhållande till denna
uppfattning. Medan det finns Rådskommunistiska ståndpunkter som klart fördömde
CNT som en fackförening som förrådde arbetarklassen, behandlar texterna
i denna bok CNT som en revolutionär organisation.

En av de
ansvariga för detta verk, Sergio Rosés, understryker på sidan 152 att:

"Rådismens,
eller rättare sagt Rådisternas främsta kännetecken är att de är en
heterogen gruppering bestående av individer och organisationer som stod
utanför Leninismen och motsatte sig den, och hävdade att de försvarade
den revolutionära marxismens arv".

Detta
till trots, är det de sämsta av denna "heterogena
grupperings"
texter angående massakrerna i Spanien som de
publicerar.

Det är
inte vår avsikt att göra en bedömning av utgivarnas avsikter vad det gäller
denna samling av texter. Vad som dock framstår som klart är att läsare
som inte känner till de grundläggande ståndpunkterna om Rådskommunismen
kommer att få en mycket deformerad bild och uppfattning av dess ståndpunkter,
läsaren kommer att tro att Rådskommunismen stod nära CNT och att det
gav ett kritiskt stöd till den "anti-fascistiska sociala
revolutionen".

Därför
blir det objektiva resultatet av denna bok en draghjälp till
borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Det finns grova och brutala
former för dessa kampanjer såsom "Kommunismens svarta bok" . Men det finns också andra facetter
i de anti-kommunistiska kampanjerna som är mer sofistikerade och subtila,
som syftar att fånga upp proletära element som söker efter revolutionära
ståndpunkter och för vilka de groteska lögnerna om
"kommunismen" bara kan ha en kontraproduktiv effekt. Då får de
klä upp antikommunismen i en revolutionär dräkt, i syfte att å ena
sidan gynna anarkismen som ett alternativ till den påstådda bankrutten
hos marxismen, och, å den andra sidan, att ställa "modellen"
med den "Spanska revolutionen 1936" mot den "bolsjevikiska
statskuppen" i Ryssland 1917.

Fallenheten
och sympatierna hos delar av
den Rådistiska rörelsen för anarkismen och CNT är precis det som behövs
för denna politiska manöver.

Såsom
Sergio Roses säger:

"och
slutligen - och det är en egenskap som särskiljer dem från andra strömningar
inom den revolutionära marxistiska vänstern - tog de fasta på att i den
spanska revolutionens kölvatten bevisade anarkismen sin revolutionära
karaktär genom att ’kämpa för att förvandla de revolutionära orden
till verklighet’ enligt deras egen utsago". (sid 153).

Trots de
ihärdiga ansträngningarna att smutskasta marxismen, kommer de unga
element som söker efter ett revolutionärt sammanhang att finna att det
anarkistiska alternativet är förvirrat och otillräckligt och de kommer
att dra sig till marxistiska ståndpunkter. Därför är den andra viktiga
facetten i de anti-kommunistiska kampanjerna att presentera rådskommunismen
som en slags "bro" till anarkismen, såsom ett
"accepterande av de positiva aspekterna i den frihetliga
doktrinen" och, inte minst, som en ståndaktig fiende till
"Leninismen". (3)

Innehållet
i Expectativas Fallidas pekar helt och hållet i den riktningen. Trots att Cajo Brendel i inledningen till boken
insisterar på den klara skillnaden mellan Rådskommunism och anarkism, lägger
han dock till att:

"Rådskommunisterna...
visade på att de spanska anarkisterna var den mest radikala sociala
gruppen, vilka hade rätt i försvara uppfattningen att radikaliseringen
av revolutionen var villkoret för att besegra Francos läger, medan
"demokraterna" och "kommunisterna" ville skjuta upp
revolutionen tills Franco hade besegrats. Denna politiska och sociala
skillnad visade på skillnaden mellan den demokratiska uppfattningen och rådskommunisterna"
(sid 10) (4).

Genom att
ta ställning till Expectativas
Fallidas
  vill vi bekämpa
detta amalgam av anarkism och rådskommunism, vilken utrycker ett slags
fientligt övertagande av en proletär strömning i syfte att fabricera
deformerad och falsk version av den, genom att utnyttja dess allvarliga
misstag, och på så sätt erbjuda ett slags "falsk" marxism med
vilken man kan förvirra och försvaga de element som söker efter en
revolutionär koherens.

Ty det är
viktigt för oss att försvara denna strömning. Därför, när den
konfronterades med frågeställningarna i och med händelserna i Spanien
36, vill vi kritisera dess förvirringar, som är uppenbara i de texter
som publiceras i Expectativas
Fallidas
, men, på samma gång , vill vi framhålla de korrekta ståndpunkter
som de klaraste grupperna inom denna strömning försvarade.

En antifeodal
revolution?


I syfte
att binda proletariatet med händer och fötter till försvar av den
kapitalistiska ordningen, insisterade socialdemokraterna och stalinisterna
på att Spanien var ett väldigt efterblivet land och att arbetarna skulle
lägga åt sidan sina socialistiska strävanden för tillfället och i stället
nöja sig med en "demokratisk revolution". En del av rådskommunismen
hade också denna ståndpunkt, även om de vägrade att acceptera dess
politiska konsekvenser.

Vi vill
insistera på att detta var inte
GIKs ståndpunkt, vilka på ett tydligt sätt hävdade att:

"epoken
när borgerliga revolutioner var möjliga har upphört. 1848 kunde detta
schema fortfarande användas men situationen har förändrats fullständigt...
Vi står inte inför en kamp mellan en framväxande borgarklass och en
dominerande feodalism, utan tvärtom, en kamp mellan proletariatet och
monopol kapitalismen". (mars 1937).

Det är
helt klart att den rådskommunistiska strömningen hade stora svårigheter
att klargöra denna fråga sedan samma organisation – GIK - 1934
hade antagit de berömda Teser om bolsjevismen  (publicerade på svenska av Svarta Häften i Göteborg 1975).
Dessa teser använde Rysslands efterblivenhet och den enorma tyngden av
bondesamhället för att rättfärdiga likställandet av den ryska
revolutionen med en borgerlig revolution och att karaktärisera
bolsjevikerna som ett borgerligt jakobinskt parti.

Genom att
anta denna ståndpunkt (3) var rådskommunismen inspirerade av ståndpunkten
som Herman Gorter utvecklade 1920 i hans "Öppet
brev till kamrat Lenin"
(Utgiven på svenska av Förbundet
Arbetarmakt - Arbetarpress, på 70-talet). Denna skrift gjorde en skillnad
mellan två grupper av länder i världen. De efterblivna länderna där
Lenins taktik med revolutionär parlamentarism, deltagande i fackföreningarna,
etc. var giltig, och länder där kapitalismen var fullt utvecklad, där
den enda möjliga taktiken var den direkta kampen för kommunismen. Medan GIK,
ställda inför händelserna 1936, var kapabla att ifrågasätta denna
felaktiga ståndpunkt (även om det olyckligtvis bara var indirekt) höll
andra rådskommunistiska strömningar fast vid detta, just de som är
publicerade i Expectativas Fallidas.

Det
Spanien som existerade 1931 gjorde det uppenbarligen lättare att svälja
denna vision. Den nyligen avsatta monarkin karakteriserades av sin
kroniska korruption och parasitism, situationen för bönderna var
alarmerande, jorden var koncentrerad på få ägare, varav de mest kända
var de berömda 16 storgodsägarna i Spanien och senoritos andaluces  (den
lägre adeln i Andalusien), och feodala strukturer användes i Galicien
och Extramadura.

En analys
av situationen i ett enskilt land i sig kan leda till en felaktig bild.
Det är nödvändigt att bedöma situationen från en historisk
och global utgångspunkt.
Historien visar att kapitalismen är fullständigt kapabelt till att
alliera sig med de feodala klasserna och etablera allianser med dem vid
olika faser i dess utveckling. I det första landet med en borgerlig
revolution - Storbritannien - finns det fortfarande institutioner med
feodalt ursprung såsom monarkin och dess aptit på fina titlar.
Kapitalismens utveckling i Tyskland ägde rum under Bismarcks stövlar -
en representant för Junkerväldet som var feodala jordägare. I Japan var
det den feodala monarkin som jämnade vägen för den kapitalistiska
utvecklingen när "Meiji eran" började 1869, och fortfarande är
det japanska samhället inpyrt av feodala rester. Kapitalismen kunde
existera och utvecklas tillsammans med resterna av andra produktionssätt.

Sedermera,
som Rosa Luxemburg skulle visa, kunde denna samexistens bistå med medel för
dess egen utveckling (6).

Den väsentliga
frågan är vad är utvecklingsnivån på kapitalismen i världsskala? Detta var
kriteriet för marxisterna i början av 1900-talet, när det gällde att
avgöra vad som stod på dagordningen: den proletära revolutionen eller
den borgerliga revolutionen? Det var denna ståndpunkt som inspirerade
Lenin i Aprilteserna, som
analyserade den revolution som var på gång i Ryssland 1917 som proletär
och socialistisk, gentemot den mensjevikiska ståndpunkten att den hade en
demokratisk och borgerlig karaktär beroende på Rysslands efterblivenhet,
tyngden av bondesamhället och tsarväldets herravälde.

Lenin förnekade
inte dessa nationella realiteter, men han underströk en världsomfattande
realitet
som dominerades av:

"Den
objektiva oundvikligheten av kapitalismen som resulterade i imperialismen
och ledde till det imperialistiska kriget. Kriget har fört mänskligheten
till avgrundens brant, till
randen av förstörelsen av civilisationen, till brutaliseringen och förstörelsen
av ännu fler miljoner, oräkneliga, miljoner av människor. Den enda
vägen ut ur detta är genom den proletära revolutionen" (The tasks
of the proletariat in our revolution, sid 61, vol 24, Lenin Collected
Works, vår översättning).

Ryssland
1917 och hela den internationella revolutionära våg som följde på den,
inklusive situationen i Kina mellan 1923-27 (7) och situationen i Spanien
1931, visade klart att kapitalismen inte längre var ett progressivt
produktionsätt. Det visade att kapitalismen hade ingått i sin förfallsperiod,
den fas med olösliga motsättningar av produktivkrafterna, vilket i alla
länder - trots styrkan hos feodala rester - gör att världsrevolutionen
står på dagordningen. Det fanns en klar samstämmighet mellan Bilan
och GIK angående detta och en skillnad mellan dem och de rådskommunistiska
strömningar vars ståndpunkter har publicerats i texterna i Expectativas Fallidas.  

Tveksamheter
gentemot den anti-fascistiska mystifikationen


Texterna
i denna bok är helt klart märkta av den intensiva borgerliga propagandan
om perioden. De presenterar fascismen som det Absolut Onda,
koncentrationen av ett extremt auktoritärt välde, repression, totalitär
dominans, byråkratisk makt, etc.(8), och jämfört med detta var
"demokratin", trots dess "otvetydiga defekter" inte
bara ett hinder för fascismen, men också något "mindre ont".
Mattick talar om för oss att:

"Arbetarna,
för sin del, är tvingade av deras överlevnadsinstinkt, trots alla
ideologiska och organisatoriska skillnader, att forma en enhetsfront
gentemot fascismen som är deras största och mest direkta fiende...
Arbetare kan inte låta sig hindras av ifall syftet med kampen är
borgerligt-demokratiskt, statskapitalistiskt, anarko-syndikalistiskt eller
kommunistiskt. De är tvingade att kämpa mot fascismen inte bara ifall de
vill undvika en försämring av deras fattigdom men också helt enkelt
ifall de vill överleva" (sid 33).

Det är
klart att arbetarna känner behovet av att "helt enkelt överleva"
men deras "närmaste och mest direkta" fiende var just inte
fascismen utan de mest "radikala" representanterna för den
Republikanska staten: CNT och POUM. Det var de som hindrade dem från att
"överleva" genom att sända dem till den militära frontens
slakthus i kriget mot Franco. Det var de som förhindrade deras "överlevnad"
genom att få dem att acceptera ransoneringarna och avsäga sig de löneökningar
de hade vunnit under julidagarna.

Argumentet
enligt vilket det under omständigheterna inte gick att tala om revolution
eller sociala krav, utan enbart om "överlevnad", utvecklas av
Helmuth Wagner i hans tidigare nämnda text:

"Spanska
arbetare skulle inte egentligen kämpa emot fackföreningarnas ledarskap
eftersom detta skulle leda till en kollaps av den militära fronten
(sic!). De måste kämpa mot fascismen för att kunna rädda sina liv, de
måste acceptera allt stöd oberoende var det kommer ifrån. Det är inte
en fråga ifall resultatet av detta leder till socialism eller kapitalism;
det enda de vet är att de måste kämpa till slutet".

Samma
text, som fördömer sättet 
vilket:

"det
spanska kriget har fått karaktären av en internationell konflikt mellan
stormakterna",

är också
emot att arbetarna gör så att de militära fronterna kollapsar! De
anti-fascistiska mystifikationerna ledde till att proletariatets
internationalistiska ståndpunkter glömdes bort, vilka Pannekoek och
pionjärerna inom Rådskommunismen hade försvarat, sida vid sida med
Lenin och Rosa Luxemburg, etc. som syftade till "kollapsen av de
militära fronterna" genom klasskampen.

Var inte
republiken en större fara för arbetarnas liv än fascismen? Republikens
utveckling under 5 år sedan 1931 kännetecknades av ständiga massakrer på
arbetarna: Alto Llobregat 1932, Casas Viejas 1933, Asturien 1934.
Folkfronten fyllde sina fängelser med militanta arbetare efter sin
valseger 1936... Allt detta glömdes bekvämt nog bort i namn av
abstraktionen att "Fascismen är ett absolut hot mot mänskligt
liv"
, och, som H. Wagner gör när han kritiserar en holländsk
anarkistgrupp när de fördömer "varje
aktion som gav stöd till de spanska arbetarna, såsom skickandet av
vapen"
, samtidigt som han inser att:

"Moderna
vapen från utlandet bidrar till den militära kampen och i konsekvens med
detta underkastar sig det spanska proletariatet imperialistiska
intressen"!

Enligt
Wagners metod att resonera är att "underordna sig imperialistiska
intressen" något som är "politiskt" eller
"moraliskt" ... skilt från den "materiella" kampen för
"livet". När i själva verket underordnandet av proletariatet
till imperialistiska intressen innebär den maximala negationen av livet!

Mattick
tillgriper den mest vanvettiga fatalismen:

"Inget
kan göras förutom att leda alla antifascistiska styrkor till kamp mot
fascismen, oberoende av deras önskningar i alla andra frågor. Denna
situation är inget vi har önskat, utan blev påtvingad oss och svarar på
det faktum att historien är bestämd av klasskampen och inte av vissa
organisationer, särskilda intressen, ledare och ideal" (sid 15).

Mattick
glömmer att proletariatet är en historisk
klass
. Detta betyder att i situationer när programmet inte kan bestämma
händelseutvecklingen på kortare eller något längre sikt, måste
proletariatet vidmakthålla och fördjupa dess ståndpunkter, även om
detta arbete under en hel period kan vara begränsat till en väldigt
liten minoritet inom klassen. Därför, utifrån proletariatets omedelbara och historiska intressen, "påtvingade"
situationen fördömandet av antifascismen. 
Och detta gjordes inte bara av Bilan
 utan också av GIK som fördömde sättet på vilken:

"kampen
i Spanien har fått karaktären av en internationell konflikt mellan de
stora imperialistiska makterna. De moderna vapnen som kommer från
utlandet har ställt konflikten på en militär terräng och, i konsekvens
med detta, har det spanska proletariatet blivit underställt
imperialistiska intressen". (april 1937).

Genom att
likställa försvaret av proletariatets klassintressen med "särskilda
intressen, ledare och ideal", sjönk Mattick ned till nivån av
"arbetaren" som borgarklassens tjänare som oupphörligen talar
om för oss att lämna "teorier" och "ideal" åt
sidan, och att det är nödvändigt att "kavla upp ärmarna".
Detta med att "kavla upp ärmarna" betyder att kämpa på
"antifascismens" terräng, vilket presenteras som det mest
"praktiska" och "konkreta". Erfarenheten har tydligt
visat att om proletariatet blir infångad på denna terräng kommer dess
anti-fascistiska "vänner" att slå det minst lika blodigt som
arbetarklassens fascistiska fiender.

Mattick hävdar
att:

"Kampen
mot fascismen försenar kampen mellan proletariat och borgarklass och tillåter
bägge sidor endast halvmesyrer, vilket inte bara stärker revolutionens
framsteg utan också formerandet av kontrarevolutionära styrkor, och bägge
dessa faktorer är till men för den anti-fascistiska kampen". (sid
58).

Det är
falskt på alla vis. "Kampen mot fascismen" utgör inget slags
speciell vapenvila mellan borgarklassen och proletariatet som syftar till
att "förena dem gentemot en gemensam fiende", vilket skulle hjälpa
bägge sidor att stärka sina positioner och förbereda dem för den avgörande
kampen. Detta tänkande är mest politiska fantasier som syftar till att
lura proletariatet. 30-talet visade, att underordna proletariatet till den
"anti-fascistiska fronten" betydde att borgarklassen redan hade
vunnit ett "avgörande slag" och att dess händer var fria att
massakrera arbetarna, leda dem in i kriget och få dem att underkasta sig
den mest fruktansvärda utsugning.

Den
"antifascistiska" orgien i Spanien, framgångarna för den
franska folkfrontens fängslande av arbetarna under antifascismens flagga,
avrundade de politiska och ideologiska villkoren för utbrottet av det
andra världskriget.

Den enda
kampen mot fascismen är den proletära kampen mot hela borgarklassen, i
synnerhet "anti-fascisterna", lika mycket som mot fascisterna,
eftersom, som Bilan utryckte
saken:

"Erfarenheten
visar att för att fascismen skall segra, är kapitalismens
anti-fascistiska styrkor lika nödvändiga som dess fascistiska
styrkor". (9)

Vi vill
inte göra en falsk liknelse mellan två väldigt olika historiska
situationer, när de ryska arbetarna snabbt mobiliserade sig mot
Kornilovkuppen i september 1917, och när samma sak inträffade under de första
dagarna av Francos kupp i juli 1936. Men vid bägge tillfällena var det första
svaret från arbetarna att kämpa på sin egen klassterräng mot en fraktion av borgarklassen utan
att gå över till den rivaliserande borgerliga fraktionen.

Men det
finns en avgörande skillnad mellan Ryssland 1917 och Spanien 1936. När
arbetarnas svar i Ryssland ledde till att arbetarrådens makt (Sovjeterna)
förstärktes och öppnade vägen för att störta borgarklassens makt,
fanns det i Spanien inte några tecken på arbetarnas självorganisering,
och därför kunde arbetarna ganska lätt ledas in på en terräng som förstärkte
den borgerliga makten genom den antifascistiska fällan.

Under
intryck av massakrerna som utfördes av Folkfronten i maj 1937, insåg
Mattick väldigt sent att:

"Folkfronten
är inte något mindre ont för arbetarna, utan bara en annan form för
kapitalets diktatur tillsammans med fascismen. Kampen måste föras mot
kapitalismen:"

(sid 111
i boken "The barricades must be raised: the Fascism of Moscow in
Spain"),
och citerar dokument från den tyske anarkisten Rudolph
Rocker,  han säger att:

"Demokrati
och fascism tjänar intressena hos samma system. Därför måste arbetarna
gå i krig mot de bägge. De måste kämpa mot varje del av kapitalismen,
oberoende vilka banér de använder eller vilka namn de uppger" (sid
127).

Social
revolution eller att rekrytera proletariatet för det imperialistiska
kriget?

En förvirring
som vägde tungt över generationer av proletärer under 1900-talet är idén
om att händelserna i Spanien 1936 uttryckte en "social
revolution". Med undantag av Bilan
, GIK och Trabajadores marxistas de Mexico(10), höll
flertalet av de utspridda proletära grupperna under denna period fast vid
denna teori: Trotskij och Vänsteroppositionen, Union Communiste
(Frankrike), LCI, en stor del av de Rådskommunistiska grupperna, Fraccion
Bolchevique Leninista
i Spanien som samlades kring militanten Munis,
och till och med hos en minoritet i själva Bilan(11).

Borgarklassen,
inklusive de mest konservativa av dess medier talade alla om den
"spanska sociala revolutionen", i syfte att få arbetarna att
tro att ett av dess största nederlag var en "stor seger".
Speciellt framträdande har varit tjatet om att den "spanska
revolutionen" skulle varit "mer djupgående och social" än
den i Ryssland. Attraktionen hos en "social och ekonomisk
revolution" ställs i motsättning till den "lumpna" och
"opersonliga" politiska karaktären hos den ryska revolutionen.
"Arbetarinflytande i styret av arbetsplatserna" talas det om i
romantiska ordalag och detta ställs emot den mörka och sjaskiga bilden
av bolsjevikernas "politiska" intriger.

I denna
bok finns det några texter som fördömer detta bedrägeri i detalj (12),
en lögn som borgarklassen hela tiden blåser under med det uppenbara
syftet av smutskasta proletariatets verkliga revolutionära erfarenheter
(Ryssland 1917 och den internationella revolutionära våg som följde
denna), och syftar till att skapa falska modeller såsom Spanien 1936.
Dock hyllar de andra texterna i Expectativas
Fallidas
  samma modell
till skyarna.

Mattick säger
att:

"Arbetarnas
självständiga initiativ skapade snart en väldigt annorlunda situation
och förvandlade den defensiva politiska kampen mot fascismen till början
på en social revolution".

Detta påstående
är inte bara en stor överdrift utan visar också på en beklagansvärd
lokalistisk närsynthet. Den tar ingen hänsyn till de dominerande
internationella villkoren, vilka skulle visa sig avgörande för
proletariatet. Proletariatet hade lidit en rad mycket stora nederlag som
bekräftades, i synnerhet, av Hitlers makttillträde 1933 och förräderiet
hos kommunistpartierna, som hade blivit agenter för kapitalet, vilket
visade sig i deras ökända politik med "Folkfronter". Den
historiska kursen, som den analyserades av Bilan
och GIK, gick inte mot revolutionen utan mot ett generaliserat
imperialistiskt världskrig.

Matticks
resonemang står i skarp kontrast till GIK, som förstod att;

"utan världsrevolutionen
är vi förlorade, som Lenin sade i förhållande till Ryssland. Detta är
synnerligen giltigt för Spanien...Utvecklingen av kampen i Spanien är
beroende av utvecklingen av kampen i hela världen. Den proletära
revolutionen är internationell, men så är också reaktionen. Alla
aktioner av det spanska proletariatet får ett eko i resten av världen,
och där är alla utbrott av klasskamp ett stöd till de proletära
militanterna i Spanien" (juni 1936).

Ju längre
Matticks analytiska metod avlägsnar sig från marxismen, desto närmare
kommer den anarkismen. Precis som anarkisterna, bryr han sig inte om att
analysera styrkeförhållandet mellan klasserna på en internationell nivå,
eller utvecklingen av medvetande inom proletariatet, dess förmåga att
skapa ett klassparti, dess växande politiska självständighet... Allt
detta föses undan på det Heliga Altaret av "arbetarnas självständiga
initiativ". Ett initiativ som har låsts in i fabrikens fängelse
eller det lokala samhällets, och förlorar då all dess potentiella
styrka och förvandlas till kapitalismens kugghjul (13).

Sanningen
är att varje gång under kapitalismens förfall som arbetare på ett
kraftfullt sätt har hävdat sig på sin egen klassterräng,
"revolutionens hydra" som Lenin kallade det, uttrycks detta
mycket tydligt. Denna terräng stärks genom spridningen och föreningen av kampen och försvagas av
"fabriksockupationer" och "erfarenheter av självförvaltning",
vilka är så omtalade av anarkister och rådister. Men även när
proletariatet börjar sin kamp på sin egen terräng, förblir den i ett
bräckligt skick. Statskapitalismen, konfronterad med arbetarnas spontana
agerande, har en enorm apparat med mystifikationer och politisk kontroll
(fackföreningar, "vänsterpartier" etc) som den kan bekämpa
arbetarna med och den kan också använda sig av en till perfektionism
utvecklad repressiv apparat. Dessutom, som vi kan se i Pariskommunen, är
olika kapitalistiska stater förmögna att förena sig gentemot
proletariatet. Därför kräver ett steg mot ett revolutionärt perspektiv
en stor ansträngning och detta kan ske genom
en internationell dynamik
mot formerandet av ett kommunistiskt världsparti,
skapandet av arbetarråden och deras konfrontation med den kapitalistiska
staten i de stora och viktigaste länderna.

Misstagen
hos delar av Rådskommunisterna angående "autonomin" tar sig de
mest extrema uttrycken i Karl Korschs text om kollektiven i Spanien: "Ekonomi
och politik i revolutionära Spanien"
och "Kollektiviseringarna
i Spanien"
.

För
Korsch finns själva substansen i den "spanska revolutionen" i
kollektiviseringarna av jordbruken och industrierna. Inom dessa "erövrade
arbetarna och bönderna ett autonomt rum"
 där de "fritt" kunde besluta om sakerna, och
ge fullt utlopp för deras "kreativitet
och initiativ"
och alla dessa "erfarenheter" 
utgjorde en "revolution" ... En märklig "revolution" 
som äger rum med en intakt borgerlig stat med dess arme, polis,
propaganda maskineri, och fängelser... alla intakta och i fullt bruk.

Som vi
visar i detalj i våra artiklar om "Myten om de anarkistiska
kollektiven"
bestod arbetarnas "fria beslut" i
att göra gevär och kanoner och att förvandla industrin, t.ex.
bilindustrin, till krigsindustri. Arbetarnas och böndernas "initiativ
och kreativitet"
bestod i 12 till 14 timmars arbetsdagar med järndisciplin
och med strejker förbjudna, strejker som benämndes som sabotage av den
anti-fascistiska kampen.

Korsch,
som grundade sig på CNT:s propagandapamfletter, säger till oss att:

"så
snart som de tidigare ekonomiska och politiska ledarna var helt
eliminerade, kunde de beväpnade arbetarna gå vidare från deras militära
uppgifter till att utföra positiva uppgifter som att fortsätta
produktionen under nya former" (sid 144).

Vad
bestod då dessa nya former i? Korsch klargör vilken roll de spelade:

"vad vi
kan förstå så rör det verksamheter inom vissa industrigrenar som
saknar råmaterial vilka inte går att få tag i utomlands, eller som inte
tillfredsställer befolkningens omedelbara behov, dessa sektorer omvandlas
till produktion för kriget" (sid 145) "man måste ta i
beaktande den rörande berättelsen om arbetarklassens fattigaste sektorer
som offrar sina nyligen förbättrade villkor i syfte att delta i
produktionen för kriget och hjälpa flyktingar och offer för kriget som
anländer från områden som ockuperats av Franco".

Det "revolutionära
agerande"
som Korsch erbjuder oss betyder att arbetare och bönder
måste arbeta som slavar för krigsekonomin! Och detta är vad
kapitalisterna ville! Arbetare som frivilligt offrar sig för
produktionen! Och förutom att behöva arbeta vansinnigt hårt, måste de
inrikta alla dess tankar, alla dess initiativ och kreativitet för att öka
produktionen! Det påminner oss om den mycket "revolutionära
aktiviteten"
hos kvalitetskontrollen på fabrikerna!

Korsch
visar att:

"i dess
heroiska första fas negligerade den spanska rörelsen det politiska och
juridiska säkerställandet av de nyligen vunna ekonomiska och sociala
villkoren" (sid 142).

Vad "rörelsen"
negligerade var mycket väsentligt: det var förstörelsen av den
borgerliga staten, som är det enda sättet att "säkerställa"
varje ekonomisk eller socialt framsteg av arbetarna. Dessutom:

"de
revolutionära landvinningarna i de första momenten inkluderade det
frivilliga offrandet av deras egna segrar i ett misslyckat försök att stödja
det gemensamma målet i kampen mot fascismen".

Detta påstående
av Korsch tillbakavisar alla hans spekulationer om den så kallade "spanska
revolutionen"
, och klargör vad som egentligen hände, att
arbetare blev rekryterade för det imperialistiska kriget, ett krig som
var förklätt såsom "anti-fascistiskt".

Korschs
babbel står i motsats till GIK:s ståndpunkter, som klart deklarerade
att:

"De
kollektiviserade företagen förblir under fackföreningarna och
krigsproduktionens kontroll... Detta har inget att göra med arbetarnas självständiga
styre!... Försvaret av revolutionen är bara möjligt om det grundas på
arbetarklassens diktatur grundade på arbetarråd, och inte genom att
samarbeta med alla de anti-fascistiska partierna. Förstörelsen av staten
och utövandet av de centrala maktfunktionerna av arbetarklassen själv är
grundvalen för den proletära revolutionen" (oktober 1936).

Eftergifter
till CNT och anarkismen

Rådskommunismen
hade stora svårigheter att korrekt ställa frågan om proletariatets
politiska parti, den avgörande frågan om den politiska naturen hos den
proletära revolutionen, i dess analyser av den ryska revolutionen som den
ansåg som "borgerlig", etc. (14). Dessa svårigheter gjorde den
sårbar för anarkistiska och anarko-syndikalistiska tankar.

Sålunda,
kunde Mattick ha stora förhoppningar om CNT:

"Med
tanke på den interna spanska situationen, är en statskapitalism
kontrollerad av socialister och stalinister inte trolig, av det enkla skälet
att de anarko-syndikalistiska arbetarna troligen kommer att ta makten
innan de underkastas en socialdemokratisk diktatur".

Denna förhoppning
blev absolut inte besannad. CNT var herre över situationen men använde
inte sin position för att ta makten och införa den Frihetliga
Kommunismen
. CNT antog rollen som en defensiv försvarare av den
kapitalistiska staten. CNT avsade sig i tysthet sin paroll om "förstörandet
av staten"
, och sände anarkistiska ministrar till den katalanska
regeringen såväl som till centralregeringen i Madrid och använde all
sin beslutsamhet för att disciplinera arbetarna i fabrikerna och
mobilisera dem för den militära fronten. Denna enorma motsättning i förhållande
till alla de ståndpunkter som de propagerat för i åratal var inte
resultatet av ett förräderi av CNT:s ledare eller hela dess ledarskap,
utan ett resultat av fackföreningarnas natur under kapitalismens förfall
och av deras egna anarkistiska doktriner (15).

Mattick
leker med ord när han försöker ignorera denna realitet:

"Idén
om att revolutionen bara kan äga rum underifrån, genom det spontana
agerandet och självständiga initiativet från arbetarna är förankrat i
denna organisation (han refererar till CNT) trots det faktum att detta
ofta skulle kunnat åsidosättas. Den ser parlamentarismen och att
ekonomin styrs av arbetarna såsom falsifiering av arbetarna, och att
statskapitalismen ställs på samma nivå som varje annan klass i detta
utsugande samhälle. Inom ramen för det nuvarande inbördeskriget har
anarko-syndikalismen varit det mest drivande elementet, och den har gjort
alla ansträngningar för att förvandla det revolutionära språkbruket
till en verklighet" (sid 42).

Långt
ifrån att förvandla det revolutionära språket till verklighet, motsade
i själva verket CNT alla deras ståndpunkter. Dess antiparlamentarism
blev istället till ett flammande stöd för Folkfronten i valen februari
1936. Dess antistatliga retorik förvandlades till ett försvar för den
borgerliga staten. Dess motstånd mot den "styrda ekonomin"
materialiserade sig till en centralisering av industrin och jordbruket i
den republikanska zonen, ställde dem i krigsproduktionens tjänst genom
att förse de militära behoven på bekostnad av civilbefolkningen. Bakom
masken av "kollektiven", genomförde CNT statskapitalism
som stod i krigsekonomins tjänst. Såsom GIK underströk 1931:

"CNT är
en fackförening som syftar att ta makten som CNT. Detta måste
oundvikligen leda till att CNT utövar en diktatur över proletariatet
(statskapitalism)".

Mattick
övergav den marxistiska terrängen och tog över en typiskt anarkistisk
fraseologi när han talade om en "revolution underifrån",
"självständiga initiativ" etc. Demagogin om en "revolution
underifrån"
leder bara till att sammanblanda arbetarna i alla
slags klassamarbetsfronter som är mycket lätta att manipulera för
borgarklassen, en klass som är expert på att gömma sina mål och
intressen i den stinkande parollen av "kampen underifrån",
en oskiljaktig röra av motsatta klassintressen som enbart syftar till att
avväpna arbetarklassen.

Retoriken
om "kampen av de som står längst ned" som hela tiden
användes av CNT för att få arbetarna att acceptera de "antifascistiska"
cheferna, de "antifascistiska" politikerna och den "antifascistiska"
militären, etc.

Det samma
gäller för arbetarnas "självständiga initiativ”. Denna
term används av anarkisterna för att ge sken av att agerandena inte var "ledda"
av "politiker" som "syftade att ta makten".
Men CNT och anarkisterna i FAI (Iberiska Anarkist Federationen) brydde sig
inte alls om det faktum, att arbetarna var underordnade republikanska
politiker på höger eller vänsterflygeln, inte heller att deras påstådda
"självständiga initiativ" hade som syfte att försvara
den borgerliga makten.

På sid
41 sjunker Mattick ytterligare ned i det anarkistiska träsket när han säger
att:

"under
dessa omständigheter kommer dessa federalistiska traditioner bli av ett
enormt värde, eftersom de kan utgöra en nödvändig motvikt till
centralismens faror".

Centralisering
är en fundamental styrka i den proletära kampen. Idén om att
centralisering är något absolut ont, vilket är en anarkistisk idé,
reflekterar en småborgerlig rädsla av att förlora herraväldet över
sin egen lilla täppa. Centralisering är för proletariatet ett praktiskt
uttryck för den enhet som finns inom arbetarklassen, att den har samma
intressen i alla olika produktionssektorer och nationer, att den har samma
historiska syfte: avskaffandet av utsugningen och skapandet av ett klasslöst
samhälle.

Problemet
är inte centraliseringen utan uppdelningen av samhället i klasser.
Borgarklassen behöver en centraliserad stat och gentemot detta ställer
arbetarklassen centraliseringen av sina organisationer och sin kamp.
"Federalism" inom proletariatet betyder en atomisering av dess
styrka och energi. En splittring av proletariatets intressen till "förmån"
av falska korporativistiska, lokala eller regionala intressen, som härstammar
från klassamhällets tyngd, och, i en del fall, från dess eget
(federalistiska) intresse, dess (federalistiska) vara. Federalismen är
ett gift som splittrar och avväpnar proletariatet, ställt inför
centraliseringen av den borgerliga staten.

Enligt
den anarkistiska dogmen är "federationen" motgiftet till byråkrati,
hierarkier, och staten. Verkligheten bekräftar inte dessa dogmer. När
"federala" eller "autonoma" klickar härskar, betyder
detta småpåvarnas och småbyråkraternas herravälde, lika arroganta och
manipulativa som de stora dignitärerna i statsapparaten. Hierarkin på
den nationella nivån är ersatt av en hierarki som inte på något sätt
är mindre utvecklad på lokal nivå, eller i informella grupper. Den
centraliserade statsstrukturen på den nationella nivån, vilket var en erövring
som borgarklassen gjorde när den konfronterade feodalismen, ersätts med
en struktur på lokal eller regional nivå, som är minst lika förtryckande,
om inte än värre, än den nationella hierarkin.

Det
praktiska agerandet hos CNT-FAI vad det gäller "federalism" är
belysande, detta har även erkänts av anarkister. Medlemmar i CNT tog sig
med största iver an ledarskapet i jordbrukskollektiven, i företagskommittéerna
eller de militära enheterna, där de uppträdde som riktiga tyranner. När
det republikanska nederlaget framstod som klart, förhandlade sig en del
av dessa "frihetliga" småbossar till att kunna fortsätta med
dessa uppgifter hos francoisterna.

När
Mattick började att reflektera över massakrerna i maj 1937, som utfördes
av stalinisterna med CNT som klara medbrottslingar, började hans
entusiasm att kylas ned:

"Revolutionära
arbetare måste inse att det anarkistiska ledarskapet, tillsammans med
apparatchikarna i CNT och FAI är fiender till arbetarnas intressen".
(sid 110)

 "de
radikala orden hos dessa anarkister är inte avsedda att följas, snarare
tjänade de till att fungera som ett kontrollinstrument för CNT över
arbetarna, så som de själva så stolt sade ’utan CNT skulle det
antifascistiska Spanien vara oregerligt’" (sid 113).

Men i
hans reflektioner angående skälen till detta förräderi, visar Mattick
att hans tänkande har blivit starkt påverkat av det anarkistiska
viruset:

"CNT ställer
inte frågan om revolutionen från arbetarklassens synvinkel, snarare har
dess huvudsakliga syfte alltid varit organisationen. CNT ingrep till
arbetarnas favör och med stöd till arbetarklassen, men det var inte
intresserat av de självständiga initiativen och aktionerna som utfördes
av arbetarna oberoende av organisationens intresse" (sid 113)

 "CNT,
som hade syftet att leda eller delta i ledarskapet, måste sätta sig emot
alla självständiga initiativ från arbetarna och sålunda måste det stödja
legaliteten, ordningen och regeringen" (sid 114).

Mattick
ställer frågan på samma sätt som anarkisterna: frågan om
"organisation" i allmänhet, frågan om "makt" i allmänhet.
Frågan om organisation och makt ställs som absoluta kategorier som
automatiskt förtrycker den individuella arbetarens naturliga vilja till
"frihet" och "initiativ".

Allt
detta har ingenting att göra med den historiska erfarenheten. Borgerliga
och proletära
organisationer existerar. En borgerlig organisation är med nödvändighet
en fiende till arbetarna och måste därför vara "byråkratisk".
På samma sätt är det så att en proletär organisation som gör allt större
eftergifter till borgarklassen, rör sig ifrån arbetarna, och förvandlas
till något främmande och fientligt till dess intressen. Som en
konsekvens av detta blir den "byråkratiserad", den blir förtryckande
och våldsam när den konfronteras med arbetarnas initiativ. Men vi får
absolut inte dra slutsatsen att från detta kan inte proletariatet
organisera sig på en massnivå (strejkkommittéer och arbetarråd) eller
på nivån vad det gäller dess avantgarde (partiet, politiska
organisationer). Organisationen är en mycket viktig hävstång för
arbetarklassen, ett stimuli för dess politiska initiativ och autonomi.

Vi kan säga
samma sak angående frågan om makten. Det var inte CNT:s "önskan
att ta makten"
och "ledarskap" som gjorde att
det motsatte sig arbetarna. Det behandlas som en fråga om att "makt
korrumperar
" när det i verkligheten var så att det var en
proletär organisation som korrumperades till den grad att det förvandlades
till en fiende till arbetarklassen, och detta visar på dess underordnande
till kapitalismens väsen och program. Dessutom, vad det gäller fallet
CNT, fanns det ett grundläggande problem i det att, under kapitalismens förfall,
kan inte en fackförening ha en permanent existens utan att bli integrerad
i den kapitalistiska staten.

Allt
detta leder Mattick till hans (fullständigt felaktiga) slutsats att:

"CNT
talade som anarko-syndikalister men agerade som bolsjeviker, det vill säga,
som kapitalister" (sid 114).

Denna
fras visar att rådskommunismens värsta misstag ger bränsle till
borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Vi kan inte här ge oss in på
och visa falskheten i denna jämförelse, vi vill bara påminna om att
bolsjevikerna kämpade med all sin kraft, i ord och gärning, mot det första världskriget, en massaker som
kostade 20 miljoner människor livet. CNT talade retoriskt mot kriget i
allmänhet men beslöt sig för att rekrytera arbetarna och bönderna för
kriget i Spanien, vilket var ett förspel till det andra världskriget,
som kostade 60 miljoner människor livet. Bolsjevikerna talade om och
arbetade för revolutionen i oktober 1917 och fortsatte att tala och
arbeta för revolutionens internationella spridning, som dock blev dömd
till nederlag. CNT däremot, talade mycket om "integral
kommunism"
och beslöt sig för att understödja vidmakthållandet
av den kapitalistiska staten och den kapitalistiska utsugningen.

Adalen

(från
International Review 101)

Noter.

1. Denna
proletära strömning hade otvetydigt stora svagheter. För en överblick
angående denna strömnings utveckling, se vår bok "History
of the Dutch and German Communist Left"
 
som täcker perioden från 1900 till 1970 och som innehåller en lång
biografi. Den finns publicerad på franska, nederländska och engelska.

2. GIK
Groepen van Internationale Kommunisten  - Internationella Kommunistgruppen, var en holländsk grupp
som existerade på 20 och 30-talet. Inom de rådskommunistiska strömningarna
utryckte den de klaraste ståndpunkterna om kriget i Spanien. Det betyder
inte att de inte samtidigt kunde vara förvirrade (se vår bok om Holländska
och tyska Vänstern). En text av GIK om kriget i Spanien har översatts
direkt från nederländska i boken :
"Revolución y contra-revolución 
en Espana".

3. Dessa
försök att associera rådskommunismen med anarkismen har vi också sett
i Holland och Belgien. Våra sektioner i dessa länder har genomfört en
ihärdig agitation gentemot denna sammanblandning (se "Rådskommunism
är inte frihetlig socialism"
i Internationalisme
nr 256 och "Rådskommunismen är inte en bro mellan marxism och
anarkism, en offentlig debatt i Amsterdam"
i Internationalisme
259.

4. Inte
alla rådskommunistiska grupper delade Cajo Brendels ståndpunkter. GIK,
den viktigaste gruppen på 20- och 30-talen (se vår bok om den holländska
vänstern, engelska utgåvan sid 266) förkastar öppet den ståndpunkten.
De fördömde inte bara CNT som fiender till arbetarna, utan förkastade
också idén om en "radikalisering" av den
anti-fascistiska fronten genom att visa att:

"om
arbetarna vill forma en sant defensiv front mot de vita ( francoisterna)
kan de bara göra det på villkor att de tar den politiska makten istället
för att lämna över den till Folkfrontens regering" (oktober 36).

5. En
detaljerad kritik finns i pamfletten "Oktober 1917, början på världsrevolutionen"
på svenska.

6. Se
hennes bok "Kapitalackumulationen"

7.
Situationen i Kina på 20-talet och politiken som Kommunistiska
internationalen
hade om en allians med den "revolutionära"
borgarklassen ledde till en kraftfull polemik. Den kommunistiska vänstern
och Trotskij bekämpade denna uppfattning som ett förräderi av
internationalismen. Se vår artikel i International
Review nr 96.

8. Idag för
också borgarklassen intensiva antifascistiska kampanjer, som vi har sett
i Österrike där Haiders parti ingår i regeringen. Men, idag har inte
fascismen samma dimension och styrka som den hade på 30-talet då regimer
av denna typ existerade i centrala länder som Tyskland och Italien.

9.
Bilan nr 7, "The
anti-fascist formula of confusion"
juni 1934.

10. Se
texter i International Review och i boken.

11. För
en studie av reaktionerna hos de olika grupperna se kapitel V i vår bok
om den Italienska Vänstern 
som har publicerats på franska, italienska, engelska och spanska.

12. De följande
artiklarna behandlar detta "The myth of the anarchist collectives"
i International Review  nr
15. "The confusions of Fomento Obrero Revolucionario "
angående Ryssland 1917 och Spanien 1936 finns i International
Review
nr 25.

13. Det
finns en klassisk analys av Engels om de katastrofala konsekvenserna av
den "autonoma" kampen som är så kär för anarkismen,
den står i "The Bakunists at
work"
och analyserar hur anarkisterna ledde kämpande spanska
arbetare till att bli kanonmat för Republikanerna och Kantonisterna i
striderna 1873. Men vi måste också komma ihåg de beklagansvärda
erfarenheterna av fabriksråden i Turin 1920, där arbetare gick in i en fälla
med "ockupationer och självförvaltning" vilket ledde
dem till allvarliga nederlag som kom att hindra den revolutionära
utvecklingen i Italien och öppnade vägen för fascismen. Se boken "Debate
on the Factory Councils"
  där
Bordiga utkämpar en polemik mot de "autonomistiska"
positionerna hos Gramsci.

14. Det
är inte syftet med denna artikel att utmönstra dessa problem eller förstå
dess rötter. Vi hänvisar våra läsare till vår bok om den Holländska
och tyska kommunistiska vänstern
historia och ett flertal
artiklar som är publicerade i  International Review   nr 2, 12, 13, 27 -30. Och nr 40, 41 och nr 48.

15. På
ett liknande sätt är det inte denna artikels uppgift att analysera dessa
frågor. Vi hänvisar våra läsare till en annan text i denna bok: "Blodsbröllopet
mellan anarkismen och den borgerliga staten".
Se också angående
denna fråga vår pamflett Fackföreningarna
mot arbetarklassen
som finns på svenska.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Politiska strömningar och länkar: 

Arbetarrörelsens historia: 

Historiska händelser: