Angående Expectativas Fallidas - "Espana 1934-39" : Rådskommunisterna och kriget i Spanien

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi vill ge några kommentarer till boken Expectativas Fallidas (Espana 1934-39) (betyder ungefär i svensk översättning "Misslyckade Perspektiv")  vilken publicerades på hösten 1999. Denna bok är en samling av olika ståndpunkter som antogs av den Rådskommunistiska strömningen i förhållande till kriget i Spanien 1936-39. Den innehåller texter av Mattick, Korsch och Wagner, med en introduktion av Cajo Brendel, en av de få kvarvarande Rådskommunistiska medlemmar som fortfarande lever.

I denna artikel skall vi inte ägna oss åt denna politiska strömning, vilken fortsatte KAPD:s (Kommunistische Arbeiter Partei Deutchlands), Pannekoeks , med fleras kamp, under 20-talet, mot degenereringen av och de kommunistiska partiernas övergång till kapitalets läger. Det var en kamp som fortsatte in på 30-talet, under kontrarevolutionens mörkaste period, genom att man försvarade proletära ståndpunkter och bidrog med viktiga arbeten för detta ändamål (1).

Såsom militanter i den Kommunistiska Vänstern, välkomnar vi publiceringen av detta dokument. Dock är Expectativas Fallidas är ett väldigt begränsat urval av den Rådskommunistiska strömningens dokument angående kriget i Spanien. De publicerar de mest förvirrade texterna, texter som gör de största eftergifterna till de "anti-fascistiska" mystifikationerna och som tenderar till anarkism.

Medan det finns Rådskommunistiska dokument som fördömer enrollerandet av proletariatet i denna imperialistiska massaker mellan två imperialistiska fraktioner, förvandlar texterna i denna bok den imperialistiska massakern till ett "försök till en proletär revolution". Medan texterna från GIK (2) fördömer denna fälla med "antifascism", är texterna i boken väldigt tvetydiga i förhållande till denna uppfattning. Medan det finns Rådskommunistiska ståndpunkter som klart fördömde CNT som en fackförening som förrådde arbetarklassen, behandlar texterna i denna bok CNT som en revolutionär organisation.

En av de ansvariga för detta verk, Sergio Rosés, understryker på sidan 152 att:

"Rådismens, eller rättare sagt Rådisternas främsta kännetecken är att de är en heterogen gruppering bestående av individer och organisationer som stod utanför Leninismen och motsatte sig den, och hävdade att de försvarade den revolutionära marxismens arv".

Detta till trots, är det de sämsta av denna "heterogena grupperings" texter angående massakrerna i Spanien som de publicerar.

Det är inte vår avsikt att göra en bedömning av utgivarnas avsikter vad det gäller denna samling av texter. Vad som dock framstår som klart är att läsare som inte känner till de grundläggande ståndpunkterna om Rådskommunismen kommer att få en mycket deformerad bild och uppfattning av dess ståndpunkter, läsaren kommer att tro att Rådskommunismen stod nära CNT och att det gav ett kritiskt stöd till den "anti-fascistiska sociala revolutionen".

Därför blir det objektiva resultatet av denna bok en draghjälp till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Det finns grova och brutala former för dessa kampanjer såsom "Kommunismens svarta bok" . Men det finns också andra facetter i de anti-kommunistiska kampanjerna som är mer sofistikerade och subtila, som syftar att fånga upp proletära element som söker efter revolutionära ståndpunkter och för vilka de groteska lögnerna om "kommunismen" bara kan ha en kontraproduktiv effekt. Då får de klä upp antikommunismen i en revolutionär dräkt, i syfte att å ena sidan gynna anarkismen som ett alternativ till den påstådda bankrutten hos marxismen, och, å den andra sidan, att ställa "modellen" med den "Spanska revolutionen 1936" mot den "bolsjevikiska statskuppen" i Ryssland 1917.

Fallenheten och sympatierna hos delar av den Rådistiska rörelsen för anarkismen och CNT är precis det som behövs för denna politiska manöver.

Såsom Sergio Roses säger:

"och slutligen - och det är en egenskap som särskiljer dem från andra strömningar inom den revolutionära marxistiska vänstern - tog de fasta på att i den spanska revolutionens kölvatten bevisade anarkismen sin revolutionära karaktär genom att ’kämpa för att förvandla de revolutionära orden till verklighet’ enligt deras egen utsago". (sid 153).

Trots de ihärdiga ansträngningarna att smutskasta marxismen, kommer de unga element som söker efter ett revolutionärt sammanhang att finna att det anarkistiska alternativet är förvirrat och otillräckligt och de kommer att dra sig till marxistiska ståndpunkter. Därför är den andra viktiga facetten i de anti-kommunistiska kampanjerna att presentera rådskommunismen som en slags "bro" till anarkismen, såsom ett "accepterande av de positiva aspekterna i den frihetliga doktrinen" och, inte minst, som en ståndaktig fiende till "Leninismen". (3)

Innehållet i Expectativas Fallidas pekar helt och hållet i den riktningen. Trots att Cajo Brendel i inledningen till boken insisterar på den klara skillnaden mellan Rådskommunism och anarkism, lägger han dock till att:

"Rådskommunisterna... visade på att de spanska anarkisterna var den mest radikala sociala gruppen, vilka hade rätt i försvara uppfattningen att radikaliseringen av revolutionen var villkoret för att besegra Francos läger, medan "demokraterna" och "kommunisterna" ville skjuta upp revolutionen tills Franco hade besegrats. Denna politiska och sociala skillnad visade på skillnaden mellan den demokratiska uppfattningen och rådskommunisterna" (sid 10) (4).

Genom att ta ställning till Expectativas Fallidas  vill vi bekämpa detta amalgam av anarkism och rådskommunism, vilken utrycker ett slags fientligt övertagande av en proletär strömning i syfte att fabricera deformerad och falsk version av den, genom att utnyttja dess allvarliga misstag, och på så sätt erbjuda ett slags "falsk" marxism med vilken man kan förvirra och försvaga de element som söker efter en revolutionär koherens.

Ty det är viktigt för oss att försvara denna strömning. Därför, när den konfronterades med frågeställningarna i och med händelserna i Spanien 36, vill vi kritisera dess förvirringar, som är uppenbara i de texter som publiceras i Expectativas Fallidas , men, på samma gång , vill vi framhålla de korrekta ståndpunkter som de klaraste grupperna inom denna strömning försvarade.

En antifeodal revolution?

I syfte att binda proletariatet med händer och fötter till försvar av den kapitalistiska ordningen, insisterade socialdemokraterna och stalinisterna på att Spanien var ett väldigt efterblivet land och att arbetarna skulle lägga åt sidan sina socialistiska strävanden för tillfället och i stället nöja sig med en "demokratisk revolution". En del av rådskommunismen hade också denna ståndpunkt, även om de vägrade att acceptera dess politiska konsekvenser.

Vi vill insistera på att detta var inte GIKs ståndpunkt, vilka på ett tydligt sätt hävdade att:

"epoken när borgerliga revolutioner var möjliga har upphört. 1848 kunde detta schema fortfarande användas men situationen har förändrats fullständigt... Vi står inte inför en kamp mellan en framväxande borgarklass och en dominerande feodalism, utan tvärtom, en kamp mellan proletariatet och monopol kapitalismen". (mars 1937).

Det är helt klart att den rådskommunistiska strömningen hade stora svårigheter att klargöra denna fråga sedan samma organisation – GIK - 1934 hade antagit de berömda Teser om bolsjevismen  (publicerade på svenska av Svarta Häften i Göteborg 1975). Dessa teser använde Rysslands efterblivenhet och den enorma tyngden av bondesamhället för att rättfärdiga likställandet av den ryska revolutionen med en borgerlig revolution och att karaktärisera bolsjevikerna som ett borgerligt jakobinskt parti.

Genom att anta denna ståndpunkt (3) var rådskommunismen inspirerade av ståndpunkten som Herman Gorter utvecklade 1920 i hans "Öppet brev till kamrat Lenin" (Utgiven på svenska av Förbundet Arbetarmakt - Arbetarpress, på 70-talet). Denna skrift gjorde en skillnad mellan två grupper av länder i världen. De efterblivna länderna där Lenins taktik med revolutionär parlamentarism, deltagande i fackföreningarna, etc. var giltig, och länder där kapitalismen var fullt utvecklad, där den enda möjliga taktiken var den direkta kampen för kommunismen. Medan GIK, ställda inför händelserna 1936, var kapabla att ifrågasätta denna felaktiga ståndpunkt (även om det olyckligtvis bara var indirekt) höll andra rådskommunistiska strömningar fast vid detta, just de som är publicerade i Expectativas Fallidas.

Det Spanien som existerade 1931 gjorde det uppenbarligen lättare att svälja denna vision. Den nyligen avsatta monarkin karakteriserades av sin kroniska korruption och parasitism, situationen för bönderna var alarmerande, jorden var koncentrerad på få ägare, varav de mest kända var de berömda 16 storgodsägarna i Spanien och senoritos andaluces  (den lägre adeln i Andalusien), och feodala strukturer användes i Galicien och Extramadura.

En analys av situationen i ett enskilt land i sig kan leda till en felaktig bild. Det är nödvändigt att bedöma situationen från en historisk och global utgångspunkt. Historien visar att kapitalismen är fullständigt kapabelt till att alliera sig med de feodala klasserna och etablera allianser med dem vid olika faser i dess utveckling. I det första landet med en borgerlig revolution - Storbritannien - finns det fortfarande institutioner med feodalt ursprung såsom monarkin och dess aptit på fina titlar. Kapitalismens utveckling i Tyskland ägde rum under Bismarcks stövlar - en representant för Junkerväldet som var feodala jordägare. I Japan var det den feodala monarkin som jämnade vägen för den kapitalistiska utvecklingen när "Meiji eran" började 1869, och fortfarande är det japanska samhället inpyrt av feodala rester. Kapitalismen kunde existera och utvecklas tillsammans med resterna av andra produktionssätt.

Sedermera, som Rosa Luxemburg skulle visa, kunde denna samexistens bistå med medel för dess egen utveckling (6).

Den väsentliga frågan är vad är utvecklingsnivån på kapitalismen i världsskala? Detta var kriteriet för marxisterna i början av 1900-talet, när det gällde att avgöra vad som stod på dagordningen: den proletära revolutionen eller den borgerliga revolutionen? Det var denna ståndpunkt som inspirerade Lenin i Aprilteserna, som analyserade den revolution som var på gång i Ryssland 1917 som proletär och socialistisk, gentemot den mensjevikiska ståndpunkten att den hade en demokratisk och borgerlig karaktär beroende på Rysslands efterblivenhet, tyngden av bondesamhället och tsarväldets herravälde.

Lenin förnekade inte dessa nationella realiteter, men han underströk en världsomfattande realitet som dominerades av:

"Den objektiva oundvikligheten av kapitalismen som resulterade i imperialismen och ledde till det imperialistiska kriget. Kriget har fört mänskligheten till avgrundens brant, till randen av förstörelsen av civilisationen, till brutaliseringen och förstörelsen av ännu fler miljoner, oräkneliga, miljoner av människor. Den enda vägen ut ur detta är genom den proletära revolutionen" (The tasks of the proletariat in our revolution, sid 61, vol 24, Lenin Collected Works, vår översättning).

Ryssland 1917 och hela den internationella revolutionära våg som följde på den, inklusive situationen i Kina mellan 1923-27 (7) och situationen i Spanien 1931, visade klart att kapitalismen inte längre var ett progressivt produktionsätt. Det visade att kapitalismen hade ingått i sin förfallsperiod, den fas med olösliga motsättningar av produktivkrafterna, vilket i alla länder - trots styrkan hos feodala rester - gör att världsrevolutionen står på dagordningen. Det fanns en klar samstämmighet mellan Bilan och GIK angående detta och en skillnad mellan dem och de rådskommunistiska strömningar vars ståndpunkter har publicerats i texterna i Expectativas Fallidas.  

Tveksamheter gentemot den anti-fascistiska mystifikationen

Texterna i denna bok är helt klart märkta av den intensiva borgerliga propagandan om perioden. De presenterar fascismen som det Absolut Onda, koncentrationen av ett extremt auktoritärt välde, repression, totalitär dominans, byråkratisk makt, etc.(8), och jämfört med detta var "demokratin", trots dess "otvetydiga defekter" inte bara ett hinder för fascismen, men också något "mindre ont". Mattick talar om för oss att:

"Arbetarna, för sin del, är tvingade av deras överlevnadsinstinkt, trots alla ideologiska och organisatoriska skillnader, att forma en enhetsfront gentemot fascismen som är deras största och mest direkta fiende... Arbetare kan inte låta sig hindras av ifall syftet med kampen är borgerligt-demokratiskt, statskapitalistiskt, anarko-syndikalistiskt eller kommunistiskt. De är tvingade att kämpa mot fascismen inte bara ifall de vill undvika en försämring av deras fattigdom men också helt enkelt ifall de vill överleva" (sid 33).

Det är klart att arbetarna känner behovet av att "helt enkelt överleva" men deras "närmaste och mest direkta" fiende var just inte fascismen utan de mest "radikala" representanterna för den Republikanska staten: CNT och POUM. Det var de som hindrade dem från att "överleva" genom att sända dem till den militära frontens slakthus i kriget mot Franco. Det var de som förhindrade deras "överlevnad" genom att få dem att acceptera ransoneringarna och avsäga sig de löneökningar de hade vunnit under julidagarna.

Argumentet enligt vilket det under omständigheterna inte gick att tala om revolution eller sociala krav, utan enbart om "överlevnad", utvecklas av Helmuth Wagner i hans tidigare nämnda text:

"Spanska arbetare skulle inte egentligen kämpa emot fackföreningarnas ledarskap eftersom detta skulle leda till en kollaps av den militära fronten (sic!). De måste kämpa mot fascismen för att kunna rädda sina liv, de måste acceptera allt stöd oberoende var det kommer ifrån. Det är inte en fråga ifall resultatet av detta leder till socialism eller kapitalism; det enda de vet är att de måste kämpa till slutet".

Samma text, som fördömer sättet  på vilket:

"det spanska kriget har fått karaktären av en internationell konflikt mellan stormakterna",

är också emot att arbetarna gör så att de militära fronterna kollapsar! De anti-fascistiska mystifikationerna ledde till att proletariatets internationalistiska ståndpunkter glömdes bort, vilka Pannekoek och pionjärerna inom Rådskommunismen hade försvarat, sida vid sida med Lenin och Rosa Luxemburg, etc. som syftade till "kollapsen av de militära fronterna" genom klasskampen.

Var inte republiken en större fara för arbetarnas liv än fascismen? Republikens utveckling under 5 år sedan 1931 kännetecknades av ständiga massakrer på arbetarna: Alto Llobregat 1932, Casas Viejas 1933, Asturien 1934. Folkfronten fyllde sina fängelser med militanta arbetare efter sin valseger 1936... Allt detta glömdes bekvämt nog bort i namn av abstraktionen att "Fascismen är ett absolut hot mot mänskligt liv", och, som H. Wagner gör när han kritiserar en holländsk anarkistgrupp när de fördömer "varje aktion som gav stöd till de spanska arbetarna, såsom skickandet av vapen" , samtidigt som han inser att:

"Moderna vapen från utlandet bidrar till den militära kampen och i konsekvens med detta underkastar sig det spanska proletariatet imperialistiska intressen"!

Enligt Wagners metod att resonera är att "underordna sig imperialistiska intressen" något som är "politiskt" eller "moraliskt" ... skilt från den "materiella" kampen för "livet". När i själva verket underordnandet av proletariatet till imperialistiska intressen innebär den maximala negationen av livet!

Mattick tillgriper den mest vanvettiga fatalismen:

"Inget kan göras förutom att leda alla antifascistiska styrkor till kamp mot fascismen, oberoende av deras önskningar i alla andra frågor. Denna situation är inget vi har önskat, utan blev påtvingad oss och svarar på det faktum att historien är bestämd av klasskampen och inte av vissa organisationer, särskilda intressen, ledare och ideal" (sid 15).

Mattick glömmer att proletariatet är en historisk klass. Detta betyder att i situationer när programmet inte kan bestämma händelseutvecklingen på kortare eller något längre sikt, måste proletariatet vidmakthålla och fördjupa dess ståndpunkter, även om detta arbete under en hel period kan vara begränsat till en väldigt liten minoritet inom klassen. Därför, utifrån proletariatets omedelbara och historiska intressen, "påtvingade" situationen fördömandet av antifascismen.  Och detta gjordes inte bara av Bilan  utan också av GIK som fördömde sättet på vilken:

"kampen i Spanien har fått karaktären av en internationell konflikt mellan de stora imperialistiska makterna. De moderna vapnen som kommer från utlandet har ställt konflikten på en militär terräng och, i konsekvens med detta, har det spanska proletariatet blivit underställt imperialistiska intressen". (april 1937).

Genom att likställa försvaret av proletariatets klassintressen med "särskilda intressen, ledare och ideal", sjönk Mattick ned till nivån av "arbetaren" som borgarklassens tjänare som oupphörligen talar om för oss att lämna "teorier" och "ideal" åt sidan, och att det är nödvändigt att "kavla upp ärmarna". Detta med att "kavla upp ärmarna" betyder att kämpa på "antifascismens" terräng, vilket presenteras som det mest "praktiska" och "konkreta". Erfarenheten har tydligt visat att om proletariatet blir infångad på denna terräng kommer dess anti-fascistiska "vänner" att slå det minst lika blodigt som arbetarklassens fascistiska fiender.

Mattick hävdar att:

"Kampen mot fascismen försenar kampen mellan proletariat och borgarklass och tillåter bägge sidor endast halvmesyrer, vilket inte bara stärker revolutionens framsteg utan också formerandet av kontrarevolutionära styrkor, och bägge dessa faktorer är till men för den anti-fascistiska kampen". (sid 58).

Det är falskt på alla vis. "Kampen mot fascismen" utgör inget slags speciell vapenvila mellan borgarklassen och proletariatet som syftar till att "förena dem gentemot en gemensam fiende", vilket skulle hjälpa bägge sidor att stärka sina positioner och förbereda dem för den avgörande kampen. Detta tänkande är mest politiska fantasier som syftar till att lura proletariatet. 30-talet visade, att underordna proletariatet till den "anti-fascistiska fronten" betydde att borgarklassen redan hade vunnit ett "avgörande slag" och att dess händer var fria att massakrera arbetarna, leda dem in i kriget och få dem att underkasta sig den mest fruktansvärda utsugning.

Den "antifascistiska" orgien i Spanien, framgångarna för den franska folkfrontens fängslande av arbetarna under antifascismens flagga, avrundade de politiska och ideologiska villkoren för utbrottet av det andra världskriget.

Den enda kampen mot fascismen är den proletära kampen mot hela borgarklassen, i synnerhet "anti-fascisterna", lika mycket som mot fascisterna, eftersom, som Bilan utryckte saken:

"Erfarenheten visar att för att fascismen skall segra, är kapitalismens anti-fascistiska styrkor lika nödvändiga som dess fascistiska styrkor". (9)

Vi vill inte göra en falsk liknelse mellan två väldigt olika historiska situationer, när de ryska arbetarna snabbt mobiliserade sig mot Kornilovkuppen i september 1917, och när samma sak inträffade under de första dagarna av Francos kupp i juli 1936. Men vid bägge tillfällena var det första svaret från arbetarna att kämpa på sin egen klassterräng mot en fraktion av borgarklassen utan att gå över till den rivaliserande borgerliga fraktionen.

Men det finns en avgörande skillnad mellan Ryssland 1917 och Spanien 1936. När arbetarnas svar i Ryssland ledde till att arbetarrådens makt (Sovjeterna) förstärktes och öppnade vägen för att störta borgarklassens makt, fanns det i Spanien inte några tecken på arbetarnas självorganisering, och därför kunde arbetarna ganska lätt ledas in på en terräng som förstärkte den borgerliga makten genom den antifascistiska fällan.

Under intryck av massakrerna som utfördes av Folkfronten i maj 1937, insåg Mattick väldigt sent att:

"Folkfronten är inte något mindre ont för arbetarna, utan bara en annan form för kapitalets diktatur tillsammans med fascismen. Kampen måste föras mot kapitalismen:"

(sid 111 i boken "The barricades must be raised: the Fascism of Moscow in Spain"), och citerar dokument från den tyske anarkisten Rudolph Rocker,  han säger att:

"Demokrati och fascism tjänar intressena hos samma system. Därför måste arbetarna gå i krig mot de bägge. De måste kämpa mot varje del av kapitalismen, oberoende vilka banér de använder eller vilka namn de uppger" (sid 127).

Social revolution eller att rekrytera proletariatet för det imperialistiska kriget?

En förvirring som vägde tungt över generationer av proletärer under 1900-talet är idén om att händelserna i Spanien 1936 uttryckte en "social revolution". Med undantag av Bilan , GIK och Trabajadores marxistas de Mexico(10), höll flertalet av de utspridda proletära grupperna under denna period fast vid denna teori: Trotskij och Vänsteroppositionen, Union Communiste (Frankrike), LCI, en stor del av de Rådskommunistiska grupperna, Fraccion Bolchevique Leninista i Spanien som samlades kring militanten Munis, och till och med hos en minoritet i själva Bilan(11).

Borgarklassen, inklusive de mest konservativa av dess medier talade alla om den "spanska sociala revolutionen", i syfte att få arbetarna att tro att ett av dess största nederlag var en "stor seger". Speciellt framträdande har varit tjatet om att den "spanska revolutionen" skulle varit "mer djupgående och social" än den i Ryssland. Attraktionen hos en "social och ekonomisk revolution" ställs i motsättning till den "lumpna" och "opersonliga" politiska karaktären hos den ryska revolutionen. "Arbetarinflytande i styret av arbetsplatserna" talas det om i romantiska ordalag och detta ställs emot den mörka och sjaskiga bilden av bolsjevikernas "politiska" intriger.

I denna bok finns det några texter som fördömer detta bedrägeri i detalj (12), en lögn som borgarklassen hela tiden blåser under med det uppenbara syftet av smutskasta proletariatets verkliga revolutionära erfarenheter (Ryssland 1917 och den internationella revolutionära våg som följde denna), och syftar till att skapa falska modeller såsom Spanien 1936. Dock hyllar de andra texterna i Expectativas Fallidas  samma modell till skyarna.

Mattick säger att:

"Arbetarnas självständiga initiativ skapade snart en väldigt annorlunda situation och förvandlade den defensiva politiska kampen mot fascismen till början på en social revolution".

Detta påstående är inte bara en stor överdrift utan visar också på en beklagansvärd lokalistisk närsynthet. Den tar ingen hänsyn till de dominerande internationella villkoren, vilka skulle visa sig avgörande för proletariatet. Proletariatet hade lidit en rad mycket stora nederlag som bekräftades, i synnerhet, av Hitlers makttillträde 1933 och förräderiet hos kommunistpartierna, som hade blivit agenter för kapitalet, vilket visade sig i deras ökända politik med "Folkfronter". Den historiska kursen, som den analyserades av Bilan och GIK, gick inte mot revolutionen utan mot ett generaliserat imperialistiskt världskrig.

Matticks resonemang står i skarp kontrast till GIK, som förstod att;

"utan världsrevolutionen är vi förlorade, som Lenin sade i förhållande till Ryssland. Detta är synnerligen giltigt för Spanien...Utvecklingen av kampen i Spanien är beroende av utvecklingen av kampen i hela världen. Den proletära revolutionen är internationell, men så är också reaktionen. Alla aktioner av det spanska proletariatet får ett eko i resten av världen, och där är alla utbrott av klasskamp ett stöd till de proletära militanterna i Spanien" (juni 1936).

Ju längre Matticks analytiska metod avlägsnar sig från marxismen, desto närmare kommer den anarkismen. Precis som anarkisterna, bryr han sig inte om att analysera styrkeförhållandet mellan klasserna på en internationell nivå, eller utvecklingen av medvetande inom proletariatet, dess förmåga att skapa ett klassparti, dess växande politiska självständighet... Allt detta föses undan på det Heliga Altaret av "arbetarnas självständiga initiativ". Ett initiativ som har låsts in i fabrikens fängelse eller det lokala samhällets, och förlorar då all dess potentiella styrka och förvandlas till kapitalismens kugghjul (13).

Sanningen är att varje gång under kapitalismens förfall som arbetare på ett kraftfullt sätt har hävdat sig på sin egen klassterräng, "revolutionens hydra" som Lenin kallade det, uttrycks detta mycket tydligt. Denna terräng stärks genom spridningen och föreningen av kampen och försvagas av "fabriksockupationer" och "erfarenheter av självförvaltning", vilka är så omtalade av anarkister och rådister. Men även när proletariatet börjar sin kamp på sin egen terräng, förblir den i ett bräckligt skick. Statskapitalismen, konfronterad med arbetarnas spontana agerande, har en enorm apparat med mystifikationer och politisk kontroll (fackföreningar, "vänsterpartier" etc) som den kan bekämpa arbetarna med och den kan också använda sig av en till perfektionism utvecklad repressiv apparat. Dessutom, som vi kan se i Pariskommunen, är olika kapitalistiska stater förmögna att förena sig gentemot proletariatet. Därför kräver ett steg mot ett revolutionärt perspektiv en stor ansträngning och detta kan ske genom en internationell dynamik mot formerandet av ett kommunistiskt världsparti, skapandet av arbetarråden och deras konfrontation med den kapitalistiska staten i de stora och viktigaste länderna.

Misstagen hos delar av Rådskommunisterna angående "autonomin" tar sig de mest extrema uttrycken i Karl Korschs text om kollektiven i Spanien: "Ekonomi och politik i revolutionära Spanien" och "Kollektiviseringarna i Spanien".

För Korsch finns själva substansen i den "spanska revolutionen" i kollektiviseringarna av jordbruken och industrierna. Inom dessa "erövrade arbetarna och bönderna ett autonomt rum"  där de "fritt" kunde besluta om sakerna, och ge fullt utlopp för deras "kreativitet och initiativ" och alla dessa "erfarenheter"  utgjorde en "revolution" ... En märklig "revolution"  som äger rum med en intakt borgerlig stat med dess arme, polis, propaganda maskineri, och fängelser... alla intakta och i fullt bruk.

Som vi visar i detalj i våra artiklar om "Myten om de anarkistiska kollektiven" bestod arbetarnas "fria beslut" i att göra gevär och kanoner och att förvandla industrin, t.ex. bilindustrin, till krigsindustri. Arbetarnas och böndernas "initiativ och kreativitet" bestod i 12 till 14 timmars arbetsdagar med järndisciplin och med strejker förbjudna, strejker som benämndes som sabotage av den anti-fascistiska kampen.

Korsch, som grundade sig på CNT:s propagandapamfletter, säger till oss att:

"så snart som de tidigare ekonomiska och politiska ledarna var helt eliminerade, kunde de beväpnade arbetarna gå vidare från deras militära uppgifter till att utföra positiva uppgifter som att fortsätta produktionen under nya former" (sid 144).

Vad bestod då dessa nya former i? Korsch klargör vilken roll de spelade:

"vad vi kan förstå så rör det verksamheter inom vissa industrigrenar som saknar råmaterial vilka inte går att få tag i utomlands, eller som inte tillfredsställer befolkningens omedelbara behov, dessa sektorer omvandlas till produktion för kriget" (sid 145) "man måste ta i beaktande den rörande berättelsen om arbetarklassens fattigaste sektorer som offrar sina nyligen förbättrade villkor i syfte att delta i produktionen för kriget och hjälpa flyktingar och offer för kriget som anländer från områden som ockuperats av Franco".

Det "revolutionära agerande" som Korsch erbjuder oss betyder att arbetare och bönder måste arbeta som slavar för krigsekonomin! Och detta är vad kapitalisterna ville! Arbetare som frivilligt offrar sig för produktionen! Och förutom att behöva arbeta vansinnigt hårt, måste de inrikta alla dess tankar, alla dess initiativ och kreativitet för att öka produktionen! Det påminner oss om den mycket "revolutionära aktiviteten" hos kvalitetskontrollen på fabrikerna!

Korsch visar att:

"i dess heroiska första fas negligerade den spanska rörelsen det politiska och juridiska säkerställandet av de nyligen vunna ekonomiska och sociala villkoren" (sid 142).

Vad "rörelsen" negligerade var mycket väsentligt: det var förstörelsen av den borgerliga staten, som är det enda sättet att "säkerställa" varje ekonomisk eller socialt framsteg av arbetarna. Dessutom:

"de revolutionära landvinningarna i de första momenten inkluderade det frivilliga offrandet av deras egna segrar i ett misslyckat försök att stödja det gemensamma målet i kampen mot fascismen".

Detta påstående av Korsch tillbakavisar alla hans spekulationer om den så kallade "spanska revolutionen", och klargör vad som egentligen hände, att arbetare blev rekryterade för det imperialistiska kriget, ett krig som var förklätt såsom "anti-fascistiskt".

Korschs babbel står i motsats till GIK:s ståndpunkter, som klart deklarerade att:

"De kollektiviserade företagen förblir under fackföreningarna och krigsproduktionens kontroll... Detta har inget att göra med arbetarnas självständiga styre!... Försvaret av revolutionen är bara möjligt om det grundas på arbetarklassens diktatur grundade på arbetarråd, och inte genom att samarbeta med alla de anti-fascistiska partierna. Förstörelsen av staten och utövandet av de centrala maktfunktionerna av arbetarklassen själv är grundvalen för den proletära revolutionen" (oktober 1936).

Eftergifter till CNT och anarkismen

Rådskommunismen hade stora svårigheter att korrekt ställa frågan om proletariatets politiska parti, den avgörande frågan om den politiska naturen hos den proletära revolutionen, i dess analyser av den ryska revolutionen som den ansåg som "borgerlig", etc. (14). Dessa svårigheter gjorde den sårbar för anarkistiska och anarko-syndikalistiska tankar.

Sålunda, kunde Mattick ha stora förhoppningar om CNT:

"Med tanke på den interna spanska situationen, är en statskapitalism kontrollerad av socialister och stalinister inte trolig, av det enkla skälet att de anarko-syndikalistiska arbetarna troligen kommer att ta makten innan de underkastas en socialdemokratisk diktatur".

Denna förhoppning blev absolut inte besannad. CNT var herre över situationen men använde inte sin position för att ta makten och införa den Frihetliga Kommunismen. CNT antog rollen som en defensiv försvarare av den kapitalistiska staten. CNT avsade sig i tysthet sin paroll om "förstörandet av staten", och sände anarkistiska ministrar till den katalanska regeringen såväl som till centralregeringen i Madrid och använde all sin beslutsamhet för att disciplinera arbetarna i fabrikerna och mobilisera dem för den militära fronten. Denna enorma motsättning i förhållande till alla de ståndpunkter som de propagerat för i åratal var inte resultatet av ett förräderi av CNT:s ledare eller hela dess ledarskap, utan ett resultat av fackföreningarnas natur under kapitalismens förfall och av deras egna anarkistiska doktriner (15).

Mattick leker med ord när han försöker ignorera denna realitet:

"Idén om att revolutionen bara kan äga rum underifrån, genom det spontana agerandet och självständiga initiativet från arbetarna är förankrat i denna organisation (han refererar till CNT) trots det faktum att detta ofta skulle kunnat åsidosättas. Den ser parlamentarismen och att ekonomin styrs av arbetarna såsom falsifiering av arbetarna, och att statskapitalismen ställs på samma nivå som varje annan klass i detta utsugande samhälle. Inom ramen för det nuvarande inbördeskriget har anarko-syndikalismen varit det mest drivande elementet, och den har gjort alla ansträngningar för att förvandla det revolutionära språkbruket till en verklighet" (sid 42).

Långt ifrån att förvandla det revolutionära språket till verklighet, motsade i själva verket CNT alla deras ståndpunkter. Dess antiparlamentarism blev istället till ett flammande stöd för Folkfronten i valen februari 1936. Dess antistatliga retorik förvandlades till ett försvar för den borgerliga staten. Dess motstånd mot den "styrda ekonomin" materialiserade sig till en centralisering av industrin och jordbruket i den republikanska zonen, ställde dem i krigsproduktionens tjänst genom att förse de militära behoven på bekostnad av civilbefolkningen. Bakom masken av "kollektiven", genomförde CNT statskapitalism som stod i krigsekonomins tjänst. Såsom GIK underströk 1931:

"CNT är en fackförening som syftar att ta makten som CNT. Detta måste oundvikligen leda till att CNT utövar en diktatur över proletariatet (statskapitalism)".

Mattick övergav den marxistiska terrängen och tog över en typiskt anarkistisk fraseologi när han talade om en "revolution underifrån", "självständiga initiativ" etc. Demagogin om en "revolution underifrån" leder bara till att sammanblanda arbetarna i alla slags klassamarbetsfronter som är mycket lätta att manipulera för borgarklassen, en klass som är expert på att gömma sina mål och intressen i den stinkande parollen av "kampen underifrån", en oskiljaktig röra av motsatta klassintressen som enbart syftar till att avväpna arbetarklassen.

Retoriken om "kampen av de som står längst ned" som hela tiden användes av CNT för att få arbetarna att acceptera de "antifascistiska" cheferna, de "antifascistiska" politikerna och den "antifascistiska" militären, etc.

Det samma gäller för arbetarnas "självständiga initiativ”. Denna term används av anarkisterna för att ge sken av att agerandena inte var "ledda" av "politiker" som "syftade att ta makten". Men CNT och anarkisterna i FAI (Iberiska Anarkist Federationen) brydde sig inte alls om det faktum, att arbetarna var underordnade republikanska politiker på höger eller vänsterflygeln, inte heller att deras påstådda "självständiga initiativ" hade som syfte att försvara den borgerliga makten.

På sid 41 sjunker Mattick ytterligare ned i det anarkistiska träsket när han säger att:

"under dessa omständigheter kommer dessa federalistiska traditioner bli av ett enormt värde, eftersom de kan utgöra en nödvändig motvikt till centralismens faror".

Centralisering är en fundamental styrka i den proletära kampen. Idén om att centralisering är något absolut ont, vilket är en anarkistisk idé, reflekterar en småborgerlig rädsla av att förlora herraväldet över sin egen lilla täppa. Centralisering är för proletariatet ett praktiskt uttryck för den enhet som finns inom arbetarklassen, att den har samma intressen i alla olika produktionssektorer och nationer, att den har samma historiska syfte: avskaffandet av utsugningen och skapandet av ett klasslöst samhälle.

Problemet är inte centraliseringen utan uppdelningen av samhället i klasser. Borgarklassen behöver en centraliserad stat och gentemot detta ställer arbetarklassen centraliseringen av sina organisationer och sin kamp. "Federalism" inom proletariatet betyder en atomisering av dess styrka och energi. En splittring av proletariatets intressen till "förmån" av falska korporativistiska, lokala eller regionala intressen, som härstammar från klassamhällets tyngd, och, i en del fall, från dess eget (federalistiska) intresse, dess (federalistiska) vara. Federalismen är ett gift som splittrar och avväpnar proletariatet, ställt inför centraliseringen av den borgerliga staten.

Enligt den anarkistiska dogmen är "federationen" motgiftet till byråkrati, hierarkier, och staten. Verkligheten bekräftar inte dessa dogmer. När "federala" eller "autonoma" klickar härskar, betyder detta småpåvarnas och småbyråkraternas herravälde, lika arroganta och manipulativa som de stora dignitärerna i statsapparaten. Hierarkin på den nationella nivån är ersatt av en hierarki som inte på något sätt är mindre utvecklad på lokal nivå, eller i informella grupper. Den centraliserade statsstrukturen på den nationella nivån, vilket var en erövring som borgarklassen gjorde när den konfronterade feodalismen, ersätts med en struktur på lokal eller regional nivå, som är minst lika förtryckande, om inte än värre, än den nationella hierarkin.

Det praktiska agerandet hos CNT-FAI vad det gäller "federalism" är belysande, detta har även erkänts av anarkister. Medlemmar i CNT tog sig med största iver an ledarskapet i jordbrukskollektiven, i företagskommittéerna eller de militära enheterna, där de uppträdde som riktiga tyranner. När det republikanska nederlaget framstod som klart, förhandlade sig en del av dessa "frihetliga" småbossar till att kunna fortsätta med dessa uppgifter hos francoisterna.

När Mattick började att reflektera över massakrerna i maj 1937, som utfördes av stalinisterna med CNT som klara medbrottslingar, började hans entusiasm att kylas ned:

"Revolutionära arbetare måste inse att det anarkistiska ledarskapet, tillsammans med apparatchikarna i CNT och FAI är fiender till arbetarnas intressen". (sid 110)

 "de radikala orden hos dessa anarkister är inte avsedda att följas, snarare tjänade de till att fungera som ett kontrollinstrument för CNT över arbetarna, så som de själva så stolt sade ’utan CNT skulle det antifascistiska Spanien vara oregerligt’" (sid 113).

Men i hans reflektioner angående skälen till detta förräderi, visar Mattick att hans tänkande har blivit starkt påverkat av det anarkistiska viruset:

"CNT ställer inte frågan om revolutionen från arbetarklassens synvinkel, snarare har dess huvudsakliga syfte alltid varit organisationen. CNT ingrep till arbetarnas favör och med stöd till arbetarklassen, men det var inte intresserat av de självständiga initiativen och aktionerna som utfördes av arbetarna oberoende av organisationens intresse" (sid 113)

 "CNT, som hade syftet att leda eller delta i ledarskapet, måste sätta sig emot alla självständiga initiativ från arbetarna och sålunda måste det stödja legaliteten, ordningen och regeringen" (sid 114).

Mattick ställer frågan på samma sätt som anarkisterna: frågan om "organisation" i allmänhet, frågan om "makt" i allmänhet. Frågan om organisation och makt ställs som absoluta kategorier som automatiskt förtrycker den individuella arbetarens naturliga vilja till "frihet" och "initiativ".

Allt detta har ingenting att göra med den historiska erfarenheten. Borgerliga och proletära organisationer existerar. En borgerlig organisation är med nödvändighet en fiende till arbetarna och måste därför vara "byråkratisk". På samma sätt är det så att en proletär organisation som gör allt större eftergifter till borgarklassen, rör sig ifrån arbetarna, och förvandlas till något främmande och fientligt till dess intressen. Som en konsekvens av detta blir den "byråkratiserad", den blir förtryckande och våldsam när den konfronteras med arbetarnas initiativ. Men vi får absolut inte dra slutsatsen att från detta kan inte proletariatet organisera sig på en massnivå (strejkkommittéer och arbetarråd) eller på nivån vad det gäller dess avantgarde (partiet, politiska organisationer). Organisationen är en mycket viktig hävstång för arbetarklassen, ett stimuli för dess politiska initiativ och autonomi.

Vi kan säga samma sak angående frågan om makten. Det var inte CNT:s "önskan att ta makten" och "ledarskap" som gjorde att det motsatte sig arbetarna. Det behandlas som en fråga om att "makt korrumperar" när det i verkligheten var så att det var en proletär organisation som korrumperades till den grad att det förvandlades till en fiende till arbetarklassen, och detta visar på dess underordnande till kapitalismens väsen och program. Dessutom, vad det gäller fallet CNT, fanns det ett grundläggande problem i det att, under kapitalismens förfall, kan inte en fackförening ha en permanent existens utan att bli integrerad i den kapitalistiska staten.

Allt detta leder Mattick till hans (fullständigt felaktiga) slutsats att:

"CNT talade som anarko-syndikalister men agerade som bolsjeviker, det vill säga, som kapitalister" (sid 114).

Denna fras visar att rådskommunismens värsta misstag ger bränsle till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Vi kan inte här ge oss in på och visa falskheten i denna jämförelse, vi vill bara påminna om att bolsjevikerna kämpade med all sin kraft, i ord och gärning, mot det första världskriget, en massaker som kostade 20 miljoner människor livet. CNT talade retoriskt mot kriget i allmänhet men beslöt sig för att rekrytera arbetarna och bönderna för kriget i Spanien, vilket var ett förspel till det andra världskriget, som kostade 60 miljoner människor livet. Bolsjevikerna talade om och arbetade för revolutionen i oktober 1917 och fortsatte att tala och arbeta för revolutionens internationella spridning, som dock blev dömd till nederlag. CNT däremot, talade mycket om "integral kommunism" och beslöt sig för att understödja vidmakthållandet av den kapitalistiska staten och den kapitalistiska utsugningen.

Adalen

(från International Review 101)

Noter.

1. Denna proletära strömning hade otvetydigt stora svagheter. För en överblick angående denna strömnings utveckling, se vår bok "History of the Dutch and German Communist Left"  som täcker perioden från 1900 till 1970 och som innehåller en lång biografi. Den finns publicerad på franska, nederländska och engelska.

2. GIK Groepen van Internationale Kommunisten  - Internationella Kommunistgruppen, var en holländsk grupp som existerade på 20 och 30-talet. Inom de rådskommunistiska strömningarna utryckte den de klaraste ståndpunkterna om kriget i Spanien. Det betyder inte att de inte samtidigt kunde vara förvirrade (se vår bok om Holländska och tyska Vänstern). En text av GIK om kriget i Spanien har översatts direkt från nederländska i boken : "Revolución y contra-revolución  en Espana".

3. Dessa försök att associera rådskommunismen med anarkismen har vi också sett i Holland och Belgien. Våra sektioner i dessa länder har genomfört en ihärdig agitation gentemot denna sammanblandning (se "Rådskommunism är inte frihetlig socialism" i Internationalisme nr 256 och "Rådskommunismen är inte en bro mellan marxism och anarkism, en offentlig debatt i Amsterdam" i Internationalisme 259.

4. Inte alla rådskommunistiska grupper delade Cajo Brendels ståndpunkter. GIK, den viktigaste gruppen på 20- och 30-talen (se vår bok om den holländska vänstern, engelska utgåvan sid 266) förkastar öppet den ståndpunkten. De fördömde inte bara CNT som fiender till arbetarna, utan förkastade också idén om en "radikalisering" av den anti-fascistiska fronten genom att visa att:

"om arbetarna vill forma en sant defensiv front mot de vita ( francoisterna) kan de bara göra det på villkor att de tar den politiska makten istället för att lämna över den till Folkfrontens regering" (oktober 36).

5. En detaljerad kritik finns i pamfletten "Oktober 1917, början på världsrevolutionen" på svenska.

6. Se hennes bok "Kapitalackumulationen"

7. Situationen i Kina på 20-talet och politiken som Kommunistiska internationalen hade om en allians med den "revolutionära" borgarklassen ledde till en kraftfull polemik. Den kommunistiska vänstern och Trotskij bekämpade denna uppfattning som ett förräderi av internationalismen. Se vår artikel i International Review nr 96.

8. Idag för också borgarklassen intensiva antifascistiska kampanjer, som vi har sett i Österrike där Haiders parti ingår i regeringen. Men, idag har inte fascismen samma dimension och styrka som den hade på 30-talet då regimer av denna typ existerade i centrala länder som Tyskland och Italien.

9. Bilan nr 7, "The anti-fascist formula of confusion" juni 1934.

10. Se texter i International Review och i boken.

11. För en studie av reaktionerna hos de olika grupperna se kapitel V i vår bok om den Italienska Vänstern  som har publicerats på franska, italienska, engelska och spanska.

12. De följande artiklarna behandlar detta "The myth of the anarchist collectives" i International Review  nr 15. "The confusions of Fomento Obrero Revolucionario " angående Ryssland 1917 och Spanien 1936 finns i International Review nr 25.

13. Det finns en klassisk analys av Engels om de katastrofala konsekvenserna av den "autonoma" kampen som är så kär för anarkismen, den står i "The Bakunists at work" och analyserar hur anarkisterna ledde kämpande spanska arbetare till att bli kanonmat för Republikanerna och Kantonisterna i striderna 1873. Men vi måste också komma ihåg de beklagansvärda erfarenheterna av fabriksråden i Turin 1920, där arbetare gick in i en fälla med "ockupationer och självförvaltning" vilket ledde dem till allvarliga nederlag som kom att hindra den revolutionära utvecklingen i Italien och öppnade vägen för fascismen. Se boken "Debate on the Factory Councils"  där Bordiga utkämpar en polemik mot de "autonomistiska" positionerna hos Gramsci.

14. Det är inte syftet med denna artikel att utmönstra dessa problem eller förstå dess rötter. Vi hänvisar våra läsare till vår bok om den Holländska och tyska kommunistiska vänstern historia och ett flertal artiklar som är publicerade i  International Review   nr 2, 12, 13, 27 -30. Och nr 40, 41 och nr 48.

15. På ett liknande sätt är det inte denna artikels uppgift att analysera dessa frågor. Vi hänvisar våra läsare till en annan text i denna bok: "Blodsbröllopet mellan anarkismen och den borgerliga staten". Se också angående denna fråga vår pamflett Fackföreningarna mot arbetarklassen som finns på svenska.