Polen 1980: Lärdomar, fortfarande giltiga för arbetarklassens kamp

Utskriftsvänlig versionSend by email

I
Polen, för tjugo år sedan, sommaren 1980, utbröt den viktigaste rörelsen i
världsproletariatets kamp sedan slutet på den revolutionära vågen, som
påbörjades i och med slutet av det första världskriget och fortsatte till
början av tjugotalet. Idag, när den härskande klassens ideologi helt avvisar
idén om att arbetarklassen skulle existera, än mindre att den kan agera till
försvar för sina intressen, så är det nödvändigt för revolutionära organisationer
att påminna arbetare om det största utbrottet av arbetarkamp under närmare 80
år.

För
yngre arbetare, så kan händelserna i Polen 1980-81förefalla som en uppenbarelse
av det förflutna, när arbetarklassen tydligt demonstrerade att den var en kraft
att räkna med i det kapitalistiska samhället. För äldre arbetare, som möjligen
blivit mer skeptiska, kan händelserna utgöra en påminnelse om att
arbetarklassens potentiella makt kan fungera som en antidot mot dagens giftiga
lögner om globaliseringen, den ”nya ekonomins” under, och det så kallade slutet
på klasskampen.

Klasstriderna i Polen 1980 var rika på lärdomar för
världsproletariatet, och vi ska återkomma till några av dessa i slutet av denna
artikel. Men en lärdom, som visade sig tydligt och kraftfullt vid denna
tidpunkt, och som idag fullständigt döljs av borgarklassens ideologiska
kampanjer, var att arbetarklassens kamp i de så kallade ”socialistiska”
länderna i grunden är den samma som arbetarkampen i den öppet kapitalistiska
västvärlden. På så sätt visade man tydligt att arbetarklassen var lika
exploaterad i östblocket som den var i de kapitalistiska länderna. Detta kom
att innebära, att utifrån arbetarklassens synpunkt, var ”realsocialismen” i
själva verket kapitalism. Faktum var, att denna lärdom inte var något nytt.
Revolutionärer hade inte väntat ända till 198o med att identifiera den
kapitalistiska naturen hos de självutnämnda socialistiska länderna. Under
årtionden, även innan bildandet av de så kallade ”folkrepublikerna” så hade man
tydligt sagt att det så kallade ”socialistiska fäderneslandet” som
stalinisterna höll så högt, inte var något annat än ett imperialistiskt och
kapitalistiskt land, där arbetarna underkastades en fruktansvärd exploatering
för profiter som tillföll en borgarklass, som rekryterades i den
”kommunistiska” partiapparaten. De var därför inte förvånade 1953, när
arbetarna i Östberlin gjorde uppror mot den östtyska ”socialist”-regimen, eller
1956, när arbetarna i Polen, och framför allt i Ungern, reste sig mot den ”socialistiska”
staten, där man i Ungern gick så långt att man organiserade arbetarråd innan
man massakrerades av den ”Röda” Arméns pansarvagnar. I själva verket hade
klasstriderna i Polen 1980 förberetts av en helrad strejkrörelser och exempel
på arbetarkamp, vilka vi kort kommer att beröra här.

 Klasskamp i Polen
innan 1980

 I
juni 1956 ägde det rum flera strejker i Polen, vilka kulminerade i en
upprorsstrejk i Poznan, som slogs ned av armén. När rörelsen fortsatte, med
strejker, demonstrationer och sammandrabbningar med polisen i flera landsändar
i oktober, så kunde den polska staten inte längre lita till enbart den brutala
repressionen. Det var utnämningen av Gomulkas nya ”reformistiska” ledarskap som
gjorde det möjligt för den härskande klassen att kontrollera situationen med en
nationalistisk strategi, som förhindrade att någon länk skapades till den då
pågående kampen i Ungern.

Under
vintern 1970-71 svarade arbetarna massivt på prishöjningar på 30% och mer.
Förutom strejker förekom sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna och attacker
på stalinistpartiets högkvarter. Trots statens repression så blev regeringen
överrumplad av omfattningen av arbetarnas rörelse, och prishöjningarna drogs
tillbaka. Under strejkerna hade Gomulka ersatts av Gierek, utan att detta påverkade
arbetarkampens utveckling.

I
juni 1976 utbröt strejker och sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna som ett
svar på de första prishöjningarna sedan 1970. Prishöjningarna drogs tillbaka,
men sedan slog statens repression igenom med full kraft med massavskedanden och
arresteringar av hundratals arbetare.

Med
denna erfarenhet av kamp bakom sig, så var det inte förvånande, att arbetarna
uppvisade en avsevärd förmåga att förstå kampens behov och tillvägagångssätt,
när man gav sig in i rörelsen 1980.

 Den massiva
karaktären hos striderna 1980

 För
att få en bild av varför strejkerna i Polen var en sådan inspirationskälla vid
denna tidpunkt, varför IKS omedelbart producerade ett internationellt flygblad
om lärdomarna från rörelsen, och varför de är en erfarenhet för arbetarklassen
som fortfarande påkallar uppmärksamhet två årtionden senare, så är det
nödvändigt att sammanfatta vad som hände. Vad som följer är delvis baserat på
en artikel som publicerades i International Review 23 (även om detta nummer inte
skiljer sig från övriga under denna period; 
varje nummer från 23-29 innehåller lärdomar från rörelsen).

”den
1 juli 1980, efter en kraftig höjning av köttpriset (upp till 60%) bröt
strejker ut i Ursus (en förort till Warsawa) vid en traktorfabrik som hade
befunnit sig mitt i skottgluggen för de konfrontationer med myndigheterna som
ägde rum 1976, och i Tczew (i en bildelsfabrik) i Gdanskregionen (och i en
färgfabrik och en petrokemisk industri i Wloclawek). I Ursus organiserade
arbetarna stormöten, gjorde upp en lista med krav, och valde en strejkkommitté.
De stod emot hoten om avskedanden och repression och fortsatte att lägga ned
arbetet hela den kommande perioden för att stödja rörelsen. Mellan den 3-10
juli spreds agitationen i Warsawa (inom elindustrin och på tryckerier) till
flygplansfabriken i Swidnick, (20 000 arbetare) vid bilfabriken i Zeran; till
Lodz, till Gdansk. Arbetare bildade strejkkommittéer, deras krav handlade om
lönehöjningar och att prishöjningarna drogs tillbaka. Regeringen gick med på
löneökningar, 10% i genomsnitt, ibland så högt som 20%, ofta riktade till de
strejkande arbetarna, för att lugna ned rörelsen.

”I
mitten av juli spreds strejken till Lublin. Järnvägsarbetare, transportarbetare
och slutligen alla industrier i staden lade ned arbetet. Deras krav: fria val
till fackföreningarna, en säkerhetsgaranti för de strejkande, polisen bort från
fabrikerna, löneökningar. (Trupper kallades in för att upprätthålla
livsmedelstransporter till staden.)

”Arbetet
återupptogs igen i vissa regioner, medan strejker bröt ut i andra. Krasnik,
stålverket i Skolawa Wola (med 30 000 anställda), staden Chelm (nära den ryska
gränsen. Ostrow-Wielkopolski, 20 000 arbetare vid en helikopterfabrik i
Wroclaw, drabbades av strejken… (över närmare) hundra strejker under juli
månad. Avdelning K1 vid varven i Gdansk hade arbetsnedläggelser: även
stålverkskomplexet i Huta-Warsawa. Överallt gav myndigheterna med sig och gick
med på löneökningar. Enligt Financial Times upprättade regeringen en fond på 4
miljarder zloty i juli för att betala dessa löneökningar. Offentliga
leverantörer fick instruktioner att omedelbart leverera ”bra kött” till de
fabriker som hotades av arbetsnedläggelse. Mot slutet av juli föreföll det som
om rörelsen gick tillbaka; regeringen trodde att man stoppat rörelsen genom att
förhandla fabrik för fabrik. Man misstog sig.

”Explosionen
inkapslades bara, vilket den veckolånga strejken bland Warsawas
renhållningsarbetare i början av augusti visade. Den 14 augusti utbröt en
strejk (där 17 000 arbetare deltog), vid Leninvarvet i Gdansk, efter att man
avskedat en arbetare som var aktiv i den fria fackföreningsrörelsen, som var
känd för sin kampvilja och ärlighet. Stormötet gjorde upp en lista med elva
krav; man lyssnade på förslag, diskuterade och röstade. Stormötet beslöt att
välja en strejkkommitté på grundval av dessa krav, som innefattade:
återanställning av avskedade arbetare, ökningar av barnbidragen, löneökningar
på 2000 zloty (medellönen var 3000-4500 zloty per månad), upplösning av de
offentliga fackföreningarna, avskaffande av polisens och byråkratins
privilegier, byggandet av ett monument till minne av de arbetare som dödades av
milisen 1970, omedelbart offentliggörande av sann information om strejken.
Ledningen gav med sig, och återanställde Anna Walentynowicz och Lech Walesa och
klartecken till byggandet av monumentet. Strejkkommittén sammanfattade sitt
mandat inför arbetarna på eftermiddagen och informerade dem om ledningens
ståndpunkt. Stormötet beslöt att bilda en arbetarmilis; all alkohol
konfiskerades. En andra runda i förhandlingarna med ledningen påbörjades.
Arbetarna tog över högtalaranläggningen, så att förhandlingarna skulle kunna
vara öppna för alla som ville höra. Snart utvecklades ett system där arbetare
på utsidan kunde höras av förhandlarna inomhus. Arbetar tog över mikrofonerna
och gjorde sina röster hörda. Under större delen av strejken, ända fram till de
sista dagarna innan undertecknandet av kompromissen, ingrep arbetare för att
uppmuntra, ge sitt stöd till eller förkasta besluten som strejkkommittén
föreslog. Alla arbetare som avskedats sedan 1970 kunde återvända till varvet.
Ledningen lovade löneökningar och garanterade de strejkandes säkerhet.

”Den
15 augusti paralyserade en generalstrejk (som omfattade mer än 50 000 arbetare)
Gdanskregionen. Skeppsvarvet Pariskommunen i Gdynia följde efter. Arbetarna
ockuperade varven och blev lovade en omedelbar löneförhöjning på 2100 zloty.
Man vägrade gå tillbaka, och sade ”Gdansk ska också segra”. Rörelsen i Gdansk
vägde fram och tillbaka: man tvekade, och delegaterna från verkstadsgolvet
tvekade om man skulle gå vidare, och verkade acceptera ledningens förslag.
Arbetare från andra platser i Gdansk och Gdynia övertalade arbetarnas stormöte,
som ockuperat skeppsvarvet, att fortsätta sin solidaritet med dem. Man utlyste
ett nytt val av delegater, vilka bättre kunde uttrycka den allmänna viljan.
Arbetare från olika fabriker i regionen bildade en samordningskommitté  av strejkkommitéer mellan olika fabriker
(MKS) natten till den 15 augusti och utarbetade tjugoen krav.

”Strejkkommittén
hade då 400 medlemmar, två representanter per fabrik; vid rörelsens höjdpunkt
samlade den mellan 800 och 1000 medlemmar. Delegationer sändes fram och
tillbaka från fabrikerna till den centrala strejkkommittén, där man använde
kassetter för att spela in diskussionerna. Strejkkommittéer i varje fabrik tog
hand om varje specifikt krav, helheten koordinerades av den centrala
strejkkommittén. Strejkkommittén vid Leninvarvet hade tolv delegater, en per
verkstad, valda genom handuppräckning efter diskussionerna. Två delegater
sändes till den centrala samordningskommittén, och rapporterade tillbaka två
gånger per dag.

”Den
16 augusti stängdes all telekommunikation med Gdanskområdet av utav regeringen.
Den centrala strejkkommittén valde ett presidium där anhängarna av de ”fria
fackföreningarna” och dissidenter var dominerande. De tjugoen krav man bestämt
den 16 augusti började med en uppmaning till att bilda fria och oberoende
fackföreningar och för rätten att strejka. Vad som hade varit nummer två av de
elva kraven hamnade nu på sjunde plats: löneökning med 2000 zloty för alla”.

(Den
17 augusti rapporterade den lokala radion i Gdansk att ”diskussionsklimatet på
vissa fabriker har blivit alarmerande”).

”Den
18 augusti paralyserades 75 arbetsplatser i Gdansk-Gdynia-Sopot-regionen.
Närmare 100 000 strejkade. Det var strejkrörelser i  Szczecin (Stettin), och i Tarnow, åtta
kilometer söder om Krakow. Strejkkommittén ordnade livsmedelsförsörjningen;
kraftstationer och livsmedelsfabriker var i drift på strejkkommitténs begäran.
Då förhandlingarna låg nere, vägrade regeringen att tala med
samordningskommittén. De följande dagarna bröt nya strejker ut i Elblag, i
Tchzew, i Kolobrzeg och i andra städer. Den 20 augusti uppskattades det att 300
000 arbetare var ute i strejk (innefattande 120 000 i Gdanskområdet på mer än
250 arbetsplatser. Den 22 augusti var mer än 150 000 arbetare i Gdanskområdet,
och 30 000 i Szczecin, ute i strejk). Nyhetstidningen från leninvarvet,
Solidarnosc, kom ut dagligen: tryckeriarbetare hjälpte till att ge ut flygblad
och publikationer. (Stalinistiska tidningar talade om ”en fara för permanent
social och politisk destabilisering”.)

”Den
26 augusti reagerade arbetarna försiktigt på regeringens löften och förblev likgiltiga
inför (stalinistpariledaren) Giereks tal. Man vägrade att förhandla tills
telefonkommunikationerna åter kunde tas i bruk.

”Den
27 augusti utfärdades säkerhetspass utav källor i regeringen i Warsawa till
olika dissidenter, så att dessa skulle kunna åka till arbetarna som ”experter”
och lugna ned den uppochnedvända situationen. Regeringen gick med på att
förhandla med presidiet för den centrala strejkkommittén´, och erkände rätten
att strejka. Telefonlinjerna började fungera igen. Parallella förhandlingar
togs upp i Szczecin nära gränsen till Östtyskland. Kardinal Wysynski uppmanade
till ett slut på strejken; delar av talet sändes på TV. De strejkande sände
delegationer till resten av landet för att få solidaritet.

”Den
28 augusti spreds strejkerna vidare. De drabbade Schlesiens koppar- och
kolgruvor, där arbetarna hade den högsta levnadsstandarden i Polen.
Gruvarbetarna deklarerade, även innan man diskuterat strejken och gått med på
precisa krav, att man tänkte lägga ned arbetet omedelbart ”om myndigheterna rör
Gdansk”. De gick ut i strejk för ”kraven från Gdansk”. 30 fabriker gick ut i
strejk i Wroclaw, i Poznan (i fabriken där rörelsen började 1956), i stålverken
i Nova-Huta och i Rzeszois. Samordningskommittéer mellan fabriker bildades i
olika regioner. Ursus sände delegationer till Gdansk. Mitt under
generaliseringen av kampen, deklarerade Walesa: ”Vi vill inte att strejkerna
ska spridas, eftersom de kommer att driva landet till kollaps. Vi behöver lugn
för att kunna genomföra förhandlingarna”. Förhandlingarna mellan presidiet och
regeringen blev privata; högtalarsystemen började allt oftare att gå sönder på
skeppsvarven. Den 29 augusti kom diskussionerna och presidiet överens om en
kompromiss: arbetarna kommer att garanteras "fria fackföreningar" om
de accepterade: 1. Partiets ledande roll; 2. nödvändigheten att stödja den
polska staten och Warsawapakten; 3. Att fackföreningarna inte spelar någon
politisk roll.

”Överenskommelsen
undertecknades den 31 augusti i Szczecin och Gdansk. Regeringen erkände de
”självstyrande” fackföreningarna; som deras talesman sade: ”nationen och staten
behöver en välorganiserad och medveten arbetarklass”. Två dagar senare sade 15
medlemmar ur presidiet upp sig från sina arbetsplatser och blev funktionärer i
de nya fackföreningarna. Efteråt var de tvungna att nyansera sina ståndpunkter,
eftersom man offentliggjorde att de skulle få löner på 8000 zlotys. Denna
information förnekades senare på grund av arbetarnas missnöje

”Det
tog flera dagar att få dessa överenskommelser undertecknade. Uttalanden från
arbetare i Gdansk visade att man var upprörda, misstänksamma och besvikna.
Vissa arbetare, när de hörde att överenskommelserna endast gav dem hälften av
vad man uppnått den 16 augusti, skrek: ”Walesa, du sålde ut oss!”. Många
arbetare delade inte ståndpunkten som erkände partiets och statens roll.

”Strejken
i kolgruvorna i övre Schlesien och i koppargruvorna vars mål var att försäkra
att Gdanskavtalet skulle gälla hela landet, fortsatte till den 3 september.
Under september fortsatt strejkerna: i Kielce, i Bialystok bland
bomullsarbetare, i textilindustrin, i saltgruvorna i Schlesien, i
kollektivtrafiken i Katowice”. I mitten av oktober uppskattades att strejker
hade ägt rum på mer än 4800 arbetsplatser i hela Polen.

Även
om masstrejken hade sina mest dramatiska uttryck i augusti 1980, så bibehöll
arbetarklassen initiativet mot de första osammanhängande svaren från den polska
borgarklassen under flera månader, ända till början av 1981. Trots de
överenskommelser som gjordes upp i Gdansk fortsatte arbetarkampen, med
ockupationer, strejker och demonstrationer. Arbetarnas krav breddades, med
ekonomiska krav som vidgades i djup och omfattning, och politiska krav, som
blev allt radikalare. I november 1980 förekom till exempel, i aktioner som
centrerades i Warsawa, krav på kontroll över polisen, armén, säkerhetspolisen
och det allmänna åklagarväsendet. Sådana krav, för begränsningar av den
repressiva apparaten hos en kapitalistisk regering, skulle aldrig tolereras
någon annan stans i världen, eftersom det ifrågasätter själva den kraft som
garanterar borgarklassens diktatur.


den ekonomiska nivån,  förekom
ockupationer av olika myndighetskontor i protest mot köttransoneringarna. På
andra platser förekom strejker och protester mot de köttransoner man tillät för
julhelgerna. Solidarnosc var uttryckligen emot dessa aktioner eftersom man
under en tid propagerat för att genomföra köttransoner.

 Imperialistiskt
samarbete och slutet på rörelsen

 Inför
klasstriderna i Polen stod landets härskande klass handfallen i sitt svar. På
grund av omfattningen av arbetarnas rörelse så vågade man inte till en början
att ta till en direkt repression. Detta betydde inte att hotet om repression
inte användes av Solidarnosc som ett sätt att få ett slut på kampen. Hotet kom
inte bara från den polska staten utan också från den ryska imperialismens
styrkor. De var med all rätt bekymrade över möjligheten av en rörelse som
skulle kunna inspirera till kamp i närliggande länder. Hotet om militär
intervention tog sig konkret form när man i november rapporterade om
koncentrationer av Warszawapaktstyrkor längs den polska gränsen. Även om
ledande personer i USA och Europa riktade de sedvanliga varningarna mot en rysk
invasion i Polen, som man hade gjort i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968,
så var detta bara tomma ord. Joseph Luns, den dåvarande generalsekreteraren i
NATO, hade redan i oktober 1980 sagt att det var osannolikt, att västblocket
skulle göra något militärt motstånd i händelse av en rysk invasion. När det
gällde klasskamp, på den nivå som arbetarna i Polen hade genomfört den, så hade
de imperialistiska fienderna inga verkliga skillnader, när det gällde att
upprätthålla den sociala ordningen och krossa arbetarkampen. I själva verket
hade dessa varningar från västblocket ett tydligt mål: de syftade till att
skrämma de polska arbetarna med ett hot om invasion av ryska tanks. De visste
vad som hade hänt i Ungern 1956, när dessa tanks dödat tusentals arbetare.
Trots detta fortsatte kampen.

I
januari 1981, när Solidarnosc diskuterade lördagsarbete med regeringen, så
vägrade tre miljoner arbetare att gå till jobbet den 10, och den tunga
industrin stod helt stilla. Lech Walesa vädjade om att det inte skulle ske
någon konfrontation med regeringen.

I
januari och februari 1981 utbröt strejker som krävde avskedanden av korrupta
myndighetspersoner. Den södra regionen, runt Bielsko-Biala paralyserades av en
förlängd generalstrejk som involverade 120 000 arbetare på närmare 120
arbetsplatser. Det utbröt strejker i Bydgoszcz, Gdansk, Czestochowa, Kutno,
Poznan, Legnica och Kielce. En ledande figur i Solidarnosc sade ”vi tänker
stoppa dessa anti-korruptionsstrejker. Annars kommer hela landet att gå ut i
strejk”. Den 9 februari, i Jelenia Gora (i västra Polen) utbröt en
generalstrejk som omfattade 300 000 arbetare på 450 arbetsplatser som krävde
att ett sanatorium som var reserverat för regeringens byråkrater skulle tas
över av det lokala sjukhuset. Det utbröt ytterligare aktioner i Kalisz,
Suwalki, Katowice, Radom, Nowy Sacz, Szczecin och Lublin – dessa ägde rum efter
att Jaruzelski hade blivit utnämnd till premiärminister och Solidarnosc hade
reagerat positivt på dennes förslag på 90 dagars förbud för strejkaktioner.

Att
man bytte ut Kania mot Jaruzelski, och tidigare bytte ut Gierek mot Kania, var
viktiga nyorienteringar för den polska borgarklassen, men de kunde inte  i sig själv besegra arbetarklassens kamp. Arbetarna
hade sett Gomulka komma och gå, och de visste att en ändring i toppen inte
skulle påverka statens politik.

I
mars uppkom ett hot om nationell generalstrejk som svar på polisvåld i
Bydgoszcz. Till slut avblåstes denna av Solidarnosc, efter en uppgörelse med
regeringen. Fackföreningen accepterade att ”det fanns ett visst fog för att
polisen grep in i Bydgoszcz, på grund av det spända klimatet i staden”. Under
den period som följde Bydgoszcz bidades sju samarbetskommissioner för att
officiellt institutionalisera samarbetet mellan regeringen och Solidarnosc.

Men
strejkerna tog inte slut för det. I mitten av juli 1981 annonserade man
bränsle- och prisökningar på upp till 400%, samtidigt som man aviserade
nedskärningar i matransonerna för augusti och september. Strejker och
hungermarscher återuppstod. Solidarnosc krävde ett slut på protesterna. Många
andra frågor togs upp: korruptionen, repressionen, och matransonerna. I slutet
av september var 2/3 av den polska landbygden indragen i strejken. Strejken fortsatte
att utvecklas till mitten av oktober 1981.

Även
om regeringens annonserade förslag från sommaren utgjorde ett verkligt hot, så
var det inte förrän den 13 december 1981 som man tog till militärregimens
tumskruvar. Polisstaten hade 300 000 man i trupper och 100 000 poliser – men
det var först 17 månader efter att rörelsen startade som den polska
härskarklassen kände sig säker på att man fysiskt kunde attackera arbetarnas
strejker, ockupationer och demonstrationer. Detta självförtroende byggde på att
man visste, att Solidarnosc enträget hade underminerat arbetarklassens förmåga
att kämpa.

Solidarnosc mot
arbetarkampen

Rörelsens
styrka byggde på det faktum att arbetarna tog kampen i sina egna händer och
snabbt överflyglade begränsningarna hos enskilda företag. Genom att utvidga
strejkerna utöver enskilda fabriker, genom att hålla stormöten och försäkra sig
om att delegaterna kunde återkallas i varje moment, så bidrog detta till
styrkan i rörelsen. Delvis kan detta tillskrivas det faktum, att arbetarna inte
hade något förtroende för de officiella fackföreningarna – vilka identifierades
som korrupta statsorgan. Även om detta bidrog till rörelsens styrka, så gjorde
det arbetarna sårbara för propagandan om ”fria” eller ”oberoende”
fackföreningar.

Olika
grupper av dissidenter hade under flera års tid fört fram idén om ”fria”
fackföreningar, som ett alternativ till de som sågs som en del av staten. Dessa
idéer kom fram till ytan särskilt under perioder av intensiv arbetarkamp.
Augusti 1980 var inget undantag. Redan från början, när arbetarna kämpade mot
attackerna på sina levnads- och arbetsvillkor, hördes röster som insisterade på
behovet av ”oberoende” fackföreningar.

Solidarnosc
aktioner under 1980 och 1981 visade att, även om man formellt var separerade
från den kapitalistiska staten, så kommer nya fackföreningar, som startar ”från
scratch”, med miljoner av beslutsamma medlemmar, och med arbetarklassens
förtroende, agera på samma sätt som officiella och byråkratiska
statsfackföreningar. Precis som fackföreningar överallt annars i världen.
Solidarnosc (och kraven om ”fria fackföreningar” som föregick dess bildande)
agerade för att sabotera kampen, demobilisera och avskräcka arbetare, och leda
in deras missnöje mot återvändsgränder som ”självförvaltning”, försvar av den
nationella ekonomin och ett försvar av fackföreningarna, snarare än deras egna
intressen. Detta ägde rum, inte på grund av ”dåliga ledare” som Walesa, kyrkans
inflytande eller en brist på demokratiska strukturer, utan på grund av själva
naturen hos fackföreningsideologin. Permanenta organisationer kan inte
upprätthållas i en epok när reformer inte längre är möjliga, där staten
tenderar att inkorporera hela samhället, där fackföreningarna endast kan vara
instrument för att försvara den nationella ekonomin.

I
Polen, även vid rörelsens höjdpunkt, när arbetarna organiserade sig själva,
utvidgade sin kamp, höll stormöten, valde delegater och skapade
samarbetskommittéer för att kordinera och göra sina aktioner mer effektiva, så
fanns det redan en rörelse som insisterade på behovet av nya fackföreningar.
Som vår sammanfattning av händelserna visar, 
var ett av de första slagen mot rörelsen, när man omformade
samarbetskommittéerna mellan fabrikerna 
till de första strukturerna av Solidarnosc.

Det
fanns mycket misstänksamhet mot de aktioner som utfördes av Wales och det
”moderata” ledarskapet, men Solidarnosc arbete genomfördes inte av en handfull
”komprometterade” kända figurer, utan av fackföreningsstrukturen som helhet.
Visst var Walesa en viktig figur, som hyllades av borgarklassen
internationellt. Hans mottagande av Nobels fredspris och upphöjelse till Polens
president därefter, var otvivelaktigt i kontinuitet med hans aktiviteter
1980-81.Men man bör också komma ihåg, att han en gång hade varit en respekterad
militant, som exempelvis hade varit en ledande gestalt under strejkrörelsen
1970. Denna respekt betydde att hans röst hade en särskild tyngd för arbetarna,
som en bevisad ”opponent” till den polska staten. Men under sommaren 1980 var
denna ”opposition” något som tillhörde det förgångna. Redan i rörelsens början
såg man hur han aktivt försökte förhindra arbetare från att strejka. Detta
började i Gdansk, sedan försvann han till ”förhandlingar” med myndigheterna om
hur man på bästa sätt skulle sabotera arbetarkampen, och till slut såg man
honom flänga omkring hela landet, ofta i en arméhelikopter, för att försöka
övertala arbetare, vid varje tillfälle, att överge sina strejker.

Walesa
litade inte bara till sitt tidigare rykte, utan gav nya skäl för att man skulle
lägga ned kampen. ”Samhället behöver ordning nu. Vi måste lära oss att
förhandla hellre än att strejka”. Arbetarna var tvungna att sluta strejka så
att Solidarnosc skulle kunna förhandla. Det nationella budskapet var tydligt:
”Vi är polacker först och främst, därefter fackföreningsmän”:
Soldarnosc roll växte till att mer och mer bli ett partnerskap med regeringen,
särskilt efter att man hade avvisat hotet om en generalstrejk i mars 1981. I
augusti 1981 kan man se ett mycket tydligt exempel, när Solidarnosc försökte
övertala arbetare att ge upp åtta lediga lördagar för att hjälpa den
krisdrabbade ekonomin. Som en arg arbetare svarade representanter från
Solidarnosc nationella kommission: ”Ni har mage att säga åt folk att arbeta
sina lediga lördagar eftersom regeringen måste stöttas. Vem är det som säger
att det är vi som ska stötta upp dem?”

Men
Soldarnosc sysslade inte bara med direkta uppmaningar till lugn. Ett typiskt
flygblad från Solidarnosc i Szczecin, började så här:

”Solidarnosc
betyder

ett
sätt att få landet på fötter

socialt
lugn och stabilitet

ett
upprätthållande av standard och god organisering”

men
fortsatte samtidigt att prata om ”kampen för en dräglig levnadsstandard”. Detta
visade på Solidarnosc två ansikten: som en kraft för den sociala ordningen, som
samtidigt poserade som en försvarare av arbetarnas intressen. Dessa två
aspekter av fackföreningens aktivitet var ömsesidigt beroende av varandra.
Genom att hävda att man hade arbetarnas intressen som ledstjärna hoppades man
att deras uppmaningar till ordning skulle ha större trovärdighet. Många
fackföreningsaktivister som förkastade Walesas ”förräderi” skulle fotfarande
rusa till försvar för själva Solidarnosc. Under februari 1981, efter en period
när flera strejker utbröt utanför Solidarnosc kontroll, gjorde ledarskapet ett
uttalande, där man insisterade på nödvändigheten av en förenad fackförening,
eftersom en splittring ”skulle betyda inledningen på en period av
okontrollerade samhällskonflikter”. En sådan uppmaning var en påminnelse om att
Solidarnosc endast kunde fungera effektivt för den polska kapitalismen så länge
som man kunde framstå som en försvarare för arbetarklassens intressen.

Denna
roll för Solidarnosc uppmärksammades internationellt, när fackföreningar från
Väst gav råd om hur fackföreningar fungerar inom ramen för den nationella
ekonomin. För att bygga upp Solidarnosc begränsade sig inte fackföreningarna
från Väst endast till muntligt stöd; avsevärda ekonomiska bidrag erbjöds från
flera fackföreningsfederationer, särskilt från stöttepelarna för den
samhälleliga ordningen i USA och Storbritannien, AFL-CIO och TUC. Den
internationella kapitalismen lämnade inget åt slumpen.

Den
internationella betydelsen av kampen

Klasstriderna
1980-81 berikades av den polska arbetarklassens tidigare erfarenheter. Men de
var inte ett isolerat ”polskt” uttryck för klasskamp, eftersom de var kulmen på
en internationell våg av klasskamp från 1978 till 1981. Gruvarbetare i USA
1978, den offentliga sektorn i Storbritannien 1978-79, franska stålverksarbetare
i början av 1979, varvsarbetare i Rotterdam hösten 1979, stålverksarbetare i
Storbritannien 1980, brasilianska metallarbetare, iranska oljearbetare, massiva
strejkrörelser i Peru, strejker runt hela Östeuropa, som följde på masstrejken
i Polen: alla dessa strider demonstrerade arbetarklassens kampvilja och det
växande klassmedvetandet. Den stora betydelsen av masstrejken i Polen var att
den gav ett första svar på de grundläggande frågor som ställdes i de andra
striderna – hur kämpar arbetarklassen och vilka är de huvudsakliga  hindren man möter i kampen.

Som
vi har sett, så var det polska proletariatet sommaren 1980 förmögna att
spontant skapa de mest kraftfulla och effektiva formerna för sin klasskamp just
därför att de sociala ”buffertar” som existerade i västvärlden saknades. Detta
bevisar lögnaktigheten i påståendet hos alla de (trotskister,
anarkosyndikalister och andra) som hävdar att arbetarklassen inte är förmögen
att utveckla sin kamp om man inte först har bildat fackföreningar eller någon annan
form av ”arbetarassociationer” (som Bordigisterna i Parti Communiste
Internationale, som publicerar Il Communista i Italien,  formulerar det). När det polska proletariatet
hade sin största styrka, när man paralyserade den kapitalistiska statens
repressiva apparat och tvingade den till reträtt, så existerade inga
fackföreningar (de officiella fackföreningarna var helt ute ur räkningen). När
fackföreningen bildades, och växte bit för bit i styrka och struktur, så
försvagades proletariatet så mycket, att man var oförmögen att reagera på den
repression som släpptes lös den 13 december 1981. När klasskampen utvecklas, är
arbetarnas styrka inte proportionell till fackföreningarnas styrka, utan
tvärtom. Varje försök att ”förnya” de gamla fackföreningarna eller skapa nya,
leder bara till att man stöder borgarklassen i dess sabotage av arbetarkampen.

Detta
är en grundläggande lärdom för världsproletariatet från kampen i Polen 1980. De
polska arbetarna själva var dock oförmögna att förstå denna lärdom, eftersom
man inte hade en direkt historisk erfarenhet av fackföreningarnas sabotage.
Några månaders sabotage av Solidarnosc övertygade dem på sin höjd om att Walesa
och hans efterföljare var vidriga typer, men var inte tillräckligt för att lära
dem att problemet var fackföreningsideologin, inte den ena eller andra ”dåliga
ledaren”.

Dessa
lärdomar kan bara dras av de sektorer av arbetarklassen som redan under en lång
tid hade konfronterats med den borgerliga demokratin, inte omedelbart från den
polska erfarenheten, utan från deras egen dagliga erfarenhet. Delvis, var det
detta som hände under den period som följde.

Under
den internationella vågen av klasskamp från 1983-89, särskilt i Västeuropa, där
arbetarklassen har den längsta erfarenheten av ”oberoende” fackföreningar och
den demokratiska borgarklassens diktatur, 
började arbetarklassens kamp allt mer ifrågasätta fackföreningarnas
auktoritet till en punkt där det i en hel rad länder (särkilt i Frankrike och
Italien) bildades ”koordinationer”, de påstods uppkomma ur ”gräsrotsstormöten”,
för att kompensera för de officiella fackföreningarnas dåliga rykte

[1]

.
Denna tendens till att ifrågasätta fackföreningsapparaten motverkades starkt
utav den allmänna tillbakagången i arbetarklassen som följde på östblockets och
stalinistregimernas kollaps 1989. Men i de klasstrider, som med nödvändighet
kommer att utvecklas i framtiden mot den kapitalistiska krisen,  måste arbetare i alla länder återta
lärdomarna från sina tidigare strider. Inte bara de strider som man själv har
varit direkt inblandad i, utan också lärdomar från klassbröder i andra länder,
och särskilt lärdomarna från arbetarklassens kamp i Polen 1980.

För
vi kan vara säkra på, att arbetarklassens relativa passivitet i hela världen
idag, inte ifrågasätter den allmänna historiska riktningen för arbetarklassens
kamp. Maj –68 i Frankrike, den italienska ”heta hösten” 1969, och många andra
rörelser runt hela världen därefter, har visat att arbetarklassen har kommit ur
den kontrarevolution som den led under i 40 års tid

[2]

.
Denna historiska riktning har inte fundamentalt ifrågasatts sedan dess: en
historisk period som har bevittnat strider av en sådan betydelse som de i Polen
kan bara ifrågasättas genom ett grundläggande nederlag för arbetarklassen,
något som borgarklassen än så länge har varit oförmögen att genomföra.

 

Barrow



[1]

Se särskilt vår artikel
”The coordinations sabotage the struggle” i International Review nr 56.

[2]

Se vår artikel ”Why the
proletariat has not yet overthrown capitalism” i International Review nr 103.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Arbetarrörelsens historia: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: