Resolution om den internationella situationen

Utskriftsvänlig versionSend by email

IKS har
nyligen haft sin 14:e kongress under våren 2001. Vi publicerar här en
resolution om internationella situationen som antogs på denna kongress.

Den långsamma
kollapsen av den kapitalistiska ekonomin

1. Det
alternativ som mänskligheten står inför början av det 20:e århundradet
är detsamma som den stod inför i början av 1900-talet: att störta ned
i barbari eller att förnya samhållet genom den kommunistiska
revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på detta ofrånkomliga
dilemma i den turbulenta period mellan 1914-23, skulle knappast kunnat föreställa
sig att deras politiska arvtagare fortfarande var tvungna att ännu en gång
insistera på detta vid början av ett nytt årtusende. Även den s.k.
’post-68’ generationen av revolutionärer, som uppstod under återkomsten
av klasskampen efter en lång kontrarevolution som började under
1920-talet, förväntade sig verkligen inte att en förfallande kapitalism
skulle vara så bra på att leva med sina egna motsättningar som den
visat sig kunna göra sen 1960-talet.

För
borgarklassen är allt detta ytterliggare ett bevis på att kapitalismen
är det sista och nu det enda möjliga formen för ett mänsklig samhälle,
att det kommunistiska projektet aldrig var mer än en utopisk dröm. Denna
uppfattning, som är en nödvändig hörnsten i all borgerlig ideologi,
fick en på ytan tydlig historisk bekräftelse genom kollapsen av det
’kommunistiska’ blocket 1989-91. Genom att skickligt presentera
kollapsen för en del av det kapitalistiska systemet som den slutgiltiga
frånfället för marxismen och kommunismen, drog borgarklassen från
detta ögonblick den slutsatsen från denna falska premiss, att
kapitalismen hade gått in i en ny spännande fas i sitt liv. Enligt detta
synsätt var:

-         
kapitalismen för första gången ett globalt system;
marknadskrafterna skulle inte längre vara 
fjättrade av otympliga ’socialistiska’ hinder som hade rests
av de stalinistiska regimerna och deras imitatörer;

-         
datoriseringen och Internet en signal inte bara för en omfattande
teknologisk revolution utan också för en obegränsad marknad;

-         
nationell konkurrens och krig företeelse som skulle förpassas
till det förgångna;

-         
klasskonflikter något som skulle försvinna, därför att
klasserna själva hade blivit förlegade; framförallt var arbetarklassen
något som tillhörde det förgångna.

I denna
nya dynamiska kapitalism skulle fred och välstånd stå på dagordningen.
Barbariet skulle ha förvisats och socialismen hade blivit helt
ovidkommande.

2.
Verkligheten sedan årtiondet från 1991har systematiskt förkastat alla
dessa fabler. Varje ny ideologisk ’gimmick’ som använts för att
bevisa att kapitalismen kunde erbjuda mänskligheten en ljus framtid, har
visat sig bristfälliga, som en billig leksak som går sönder så fort
som man leker med den. Framtida generationer kommer med säkerhet att
blicka tillbaka på denna period som utmärkts av blindhet, idioti, skräck
och lidande. Den marxistiska förutsägelsen att kapitalismen inte längre
är till nytta för mänskligheten – redan bekräftad av världskrigen
och världskriserna under den första halvan av 1900 talet – bekräftas
ytterligare genom upprätthållande av detta senila system till dess förruttnelse,
dess fas av sönderfall, vilket är den verkligt ’nya’ perioden vars början
markerades av händelserna 1989-91.

Mänskligheten
står inte bara inför utvecklingen av barbariet i framtiden: nedgången
har redan börjat och den för med sig faran av att gradvis äta upp själva
grundvalen för ett framtida socialt nydanande. Men tvärtemot den härskande
klassens propagandakampanjer, är motkraften till denna tendens mot
utvecklingen av barbariet – den kommunistiska revolutionen, den logiska
slutpunkten av arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska exploateringen
- ingen utopi. Den kvarstår som en nödvändighet som krävs av det
nuvarande produktionssättets dödskamp och samtidigt som en konkret möjlighet
då arbetarklassen varken har försvunnit eller blivit i grunden besegrat.

3. Alla
de löften som den härskande klassen givit om den nya tidsåldern av välstånd
som inleddes genom ’kapitalismens seger över socialismen’ har en
efter en blivit avslöjade som innehållslösa bubblor.

Först
fick vi höra att världskapitalismen skulle få ett enormt uppsving genom
kollapsen av ’kommunismen’ och öppnandet av omfattande nya marknader
i de forna östländerna. I verkligheten befann sig dessa länder inte
utanför det kapitalistiska systemet utan var snarare efterblivna
kapitalistiska stater som inte kunde konkurrera med länder i västblocket.
Det faktum att det inte fanns något utrymme för några nya större
kapitalistiska ekonomier tvingade dessa länder att stänga in sig bakom
protektionistiska murar, då deras blockledare, Sovjetunionen, endast
kunde tävla med sin västliga rival på en militär nivå. ’Öppnandet’
av dessa ekonomier för kapital de mer industrialiserade länderna har
bara ännu tydligare visat  den
inneboende svagheten och har bidragit till att kasta dess befolkning i ännu
djupare misär än de erfarit under de stalinistiska regimerna.

Vi har fått
bevittna kollapser av hela produktionssektorer, massiv arbetslöshet,
brist på konsumtionsvaror, inflation, feberaktig korruption, månaders
obetalda löner, sammanbrott i den sociala servicen, växande finansiella
krampanfall, och upprepade misslyckanden för 
alla västinitierade ekonomiska reformpaket. Det f.d. östblocket
hotar, istället för att vara en välsignelse, att bara en stor börda för
ekonomierna i väst. Detta är uppenbart i Tyskland där den östra sidan
bara är en börda för ekonomin som helhet. Men det gäller även mer
generellt, givet de gigantiska summor av kapital som har kastats in i
dessa ekonomiers bottenlösa hål utan någon som helst belöning och nu växer
flodvågen av flyktingar som flyr ekonomisk eller militärt kaos på
Balkan eller det forna Sovjetunionen.

Sedan var
det ’tigrarna’ och ’drakarna’ i bortre Asien som skulle visa vägen
framåt för resten av välden med sina fenomenala tillväxtsiffror. Dessa
ekonomier visade sig snabbt vara en illusion. De hade ursprungligen byggts
upp artificiellt av de amerikanska kapitalismen under perioden då det
existerade militära block, som en del i att hindra spridningen av
’kommunismen’. Dessa ekonomiers spektakulära uppgång under 80- och
90-talet byggde på samma sanka grund som resten av världsekonomin: en
massiv användning av krediter, själv en produkt av otillräckligt med
nya marknader för det globala kapitalet. Den lika spektakulära krisen
1997 var ett bevis på detta: det behövdes bara att skulderna skulle
betalas tillbaka för att hela korthuset skulle rasa samman.

Medan ett
antal plåster har lagts på såren, under USA:s ledning, och hållit
krisen inom vissa gränser i bortre Asien och förhindrat den från att
provocera en öppen recession i väst, är den långdragna stagnationen i
den en gång oslagbara japanska ekonomin ett bevis på att det inte kommer
att finnas något ’lokomotiv’ i bortre Asien. Japan ekonomiska
situation är så riskfylld att den återkommande förorsakar en våg av
panik världen över. Det var fallet när den japanska finansministern
nyligen deklarerade att landet var bankrutt. Och trots framträdandet av
nya versioner av den gamla ’Gula faran’ mytologin från den tidiga
1900-talet, är möjligheterna ännu mindre att Kina skall kunna bli en ny
ledstjärna för ekonomisk utveckling. Oavsett vilken ekonomisk utveckling
som skett i Kina så är även denna byggt på ett massivt användande av
skulder. Dessutom har det inte heller förhindrat miljoner arbetare från
att bli kastade in ii arbetslöshet medan ytterligare miljoner arbetare
inte får ut sin lön under långa perioder.

Det
senaste vita hoppet för kapitalismen har varit den amerikanska ekonomins
prestanda, med dess ’tio år av oavbruten tillväxt’ och speciellt
dess ledande roll inom den ’nya ekonomin’ baserad på Internet. Men
den ’internetdrivna ekonomin’ har visat sig vara ett så kortlivat löfte
att borgarklassens egna kommentatorer öppet hånar det. ’Dot.com’ företag
går i väggen med en oerhörd hastighet, många av dem har blivit avslöjade
som inte annat är spekulativa bedrägerier som symboliskt summerar det
verkliga bedrägeriet: att kapitalismen kunde rädda sig själv genom att
helt enkelt öppna en stor elektronisk butik. Dessutom är kollapsen för
den ’nya ekonomin’ i sig själv ett uttryck för ett djupare problem
som nu öppet påverkar hela USA:s ekonomi. Det är inte längre en
hemlighet att den s.k. amerikanska uppgången byggde på en astronomis
skuldsättning, skulder som direkt tas av företag och individer, och som
resulterade i ett negativt sparande för första gånger på årtionden.

Den
gigantiska tillväxten som borgarklassen har skrutit om är i verkligheten
byggd på ett finansiellt system som har blivit allt skörare av
spekulationsvansinnet samt på en tillspetsad attack på arbetarnas
levnadsvillkor – t.ex. en ökning av tillfälliga jobb, minskningen av
den sociala lönen, avledningen av en växande del av arbetarnas inkomster
till börskasinot.

Hursomhelst
så är nu boomen över och man talar allt oftare om att USA håller på
att falla in i en recession. Inte bara ’dot.com’ företag, utan
centrala tillverkningsindustrier har också svåra problem.

Trots
dessa alarmerande tecken, fortsätter borgarklassen att babbla om olika
’uppgångar’ i Storbritannien, Frankrike, Irland,… men dessa refränger
är i allt större utsträckning visslingar i vinden. Givet det täta
beroendet till andra industriella nationer speciellt avseende deras
investeringar i USA, måste det synliga slutet på ’tio år av
amerikansk tillväxt’ ha mycket allvarliga effekter i hela den
industrialiserade världen.

4. Det
kapitalistiska produktionssättet gick in i sin historiska överproduktionskris
i början av 1900-talet – den tidpunkt då kapitalismen verkligen blev
’globaliserad’, samtidigt som den nådde gränserna för sin yttre
expansion och grundvalarna för den världsomspännande proletära
revolutionen. Men arbetarklassens misslyckande med att genomföra
systemets dödsdom har betytt att kapitalismen har överlevt trots den växande
betydelsen av dess inre motsättningar. Kapitalismen slutar helt enkelt
inte bara att fungera så fort den inte längre är en progressiv faktor i
den historiska utvecklingen. Tvärtom, så fortsätter den att ’växa’
och att fungera, med på en sjuklig grundval som kastar mänskligheten in
i en spiral av katastrofer. Den förfallande kapitalismen gick in i en
cykel av kriser, krig och återuppbyggnad som utmärkte de första
tredjedelarna av 1900-talet.

Världskrigen
tillät en omfördelning av världsmarknaden medan den efterföljande återuppbyggnaden
gav en tillfällig stimulans för världsmarknaden. Men överlevnaden av
systemet har också krävt ett ökande politiskt ingripande av den härskande
klassen, som har använt sin statsapparat för att hålla de ’normala’
lagarna för marknaden flytande, framförallt genom en politik av skuldsättning,
att skapa artificiella marknader genom användning av krediter. Kraschen
1929 bevisade för borgarklassen att återuppbyggnaden efter kriget i sig
själv bara kunde kulminera i en spektakulär världsomspännande
depression efter ett enda årtionde. Det var med andra ord inte längre möjligt
att återställa kapitalistisk produktion på en fast grundval genom att
återvända till den ’spontana’ verkan av de kommersiella lagarna.
Kapitalismens förfall är just uttrycket för konfrontationen mellan
produktivkrafterna och varuformen. Under denna epok, är borgarklassen själv
tvungen att agera mer och mer i motsättning med de naturliga lagarna för
varuproduktion, även om man styrs av dem. Återuppbyggnaden 1945
finansierades medvetet av USA genom att använda den uppenbart
irrationella mekanismen av att låna ut pengar till sina kunder så att de
skulle kunna utgöra en marknad för sina varor.

Och när
gränserna för detta kvistiga problem nåddes i mitten av 60-talet, tog
borgarklassen den interventionistiska linjen upp till nya höjder. Under
perioden av imperialistiska block, var detta ingripande i allmänhet
koordinerad med blocköverskridande mekanismer. Upphörandet av blocken,
som introducerade farliga centrifugala tendenser på den ekonomiska såväl
på den imperialistiska nivån, ledde dock inte till upphörandet av dessa
internationella mekanismer. De återuppstod på nytt och fick även ett
nytt liv som de institutioner som oftast identifieras som de huvudsakliga
agenterna för ’globalisering’, som t.ex. Världshandelsorganisationen
(WTO). Även om dessa organ fungerar som ett slagfält mellan de
viktigaste nationella kapitalen eller som koalitioner mellan specifika
geo-politiska grupperingar (NAFTA, EU, etc.), så är de uttryck för den
grundläggande nödvändigheten för borgarklassen att undvika en total
paralysering av världsekonomin. Detta har t.ex. konkretiserats i de ihärdiga
ansträngningarna från USA:s sida att lösa ut sin viktigaste ekonomiska
rival – även om det också har betytt att Japans enorma skulder har
fyllts på med ännu mera skulder.

Detta
organiserade sätt att lura värdelagen genom statskapitalism utplånar
inte systemets konvulsioner, det bara flyttar fram eller förskjuter dem.
Det flyttar fram dem i tiden, speciellt för de mer avancerade
ekonomierna, genom att hela tiden undvika att glida ned i recession. 
Det förskjuter dem i rummet genom att skjuta de värsta effekterna
på de perifera regionerna av jordklotet, vilka mer eller mindre lämnas
åt sitt öde förutom som schackpjäser i de interimperialistiska spelen.
Men även i de avancerade länderna gör sig denna framflyttning i tiden
av en öppen recession eller depression sig gällande i form av ett
inflationstryck, finansiella ’minikrascher’, nedmontering av hela stråk
av industrier, nedbrytning av jordbruket och ett accelererande förfall av
infrastrukturen (vägar, järnvägar, tjänster) etc.

Denna
process innehåller också officiella recessioner, men mestadels maskeras
det verkliga djupet krisen medvetet genom manipulationer av borgarklassen.
Perspektivet för den kommande perioden blir därför en fortsatt långsam
nedgång i avgrunden, avbruten av allt våldsammare, men på intet sätt
absoluta återvändsgränder för den kapitalistiska produktionen i rent
ekonomiska termer: långt innan en sådan teoretisk punkt skulle ha nåtts,
skulle kapitalismen antingen blivit krossat av sin generalisering av sin
tendens till barbari eller av en proletär revolution.

Ett fall ned
i barbari

5. I början
på 90 talet sade man att den aggressiva kommunismens försvinnande skulle
leda till en ny era av fred på jorden, eftersom kapitalismen i sin
demokratiska form sedan länge upphört att vara imperialistisk. Denna
ideologi kombinerades efter en tid med myten om globalisering, som påstår
att nationell rivlitet är något som hörde det förflutna till.

Det är
sant att kollapsen av det ryska blocket och den därpå följande
kollapsen av dess motpart, västblocket, avlägsnade en grundläggande förutsättning
för ett nytt världskrig, oavsett om de sociala förutsättningarna för
ett sådant krig existerade. Men denna utveckling förändrade inte det
fundamentala faktum att den kapitalistiska nationalstaten inte kan överkomma
den hänsynslösa kampen för att dominera världen. Förvisso har
uppsplittringen av de gamla blockstrukturerna och upplösningen av
blockdisciplinen lett till en oöverträffad utveckling av nationella
konflikter, som har lett till en alltmer kaotisk kamp, alla mot alla, från
stormakterna ner till de vidrigaste lokala krigsherrarna. Detta har tagit
sig formen av ett ökande antal lokala och regionala krig runt vilka de
betydelsefulla stormakterna positionerar sig för att utnyttja sin
situationen till sin fördel.

6. Från
början har USA som världspolis insett farorna med denna tendens och
genomfört omedelbara åtgärder för att försöka motverka den. Detta
var det mest betydelsefulla draget hos kriget i den Persiska viken 1991.
Detta krig var framförallt en demonstration av USA:s militära överlägsenhet
som inte primärt riktade sig mot Saddam Husseins Irak utan syftade till
att få USA:s stormaktsrivaler att underkasta sig dess auktoritet. Även
om USA genom att tvinga sina rivaler in i ”antisaddamkoalitionen”
tillfälligt lyckades stärka sitt ’ledarskap över världen’, så kan
den verkliga framgången hos denna ansträngning bedömas genom att ta upp
det faktum att 10 år senare är USA fortfarande tvunget att använda sig
av taktiken att bomba Irak. Varje gång som det bombar Irak så utsätts
de för alltmer kritik från en majoritet av sina ”allierade”, och det
faktum att USA hela tiden tvingats göra liknande styrkeuppvisningar vid
andra konflikthärdar och då i synnerhet på Balkan.

Den militära
överlägsenheten hos USA har under det senaste decenniet visat sig vara
fullständigt oförmögen att bromsa den centrifugala utvecklingen av de
imperialistiska motsättningarna. Istället för den USA-ledda ”nya världsordning”,
som utlovades av hans far, har den nye president Bush konfronterats med ökande
militära spänningar – en spridning av krigen över hela jorden.

-         
På Balkan, som trots massiva militära insatser av USA 1996 och
1999, fortfarande är ett minfält av spänningar mellan stormakterna,
genom deras lokala underhuggare. År 2001 sker det i det kontrollerade
Kosovo dagligen etniska konfrontationer som hotar att spilla över till
grannlandet Makedonien och hotar att dra med sig flera av de regionala
stormakterna.

-         
I Mellanöstern är Oslo-avtalet mellan palestinier och Israel sönderslaget.
Eskaleringen av konflikten mellan Israel och palestinierna är ett hårt
slag mot USA:s drömmar om Pax Americana i området, och har öppnat möjligheter
för de andra stormakterna att agera, vilka hursomhelst inte har någon
som helst möjlighet att införa en egen alternativ ordning.

-         
I Tjetjenien, där Moskva inte lyckats avsluta kriget, trots att de
får stöd av de andra stormakterna som minst av allt är intresserade av
att se den Ryska federationen splittras upp av en mängd nationella rörelser,

-         
I Afghanistan, där olika muslimska fraktioner slåss med
Talibanerna om kontrollen över landet.

-         
I Afrika, där krigen inte bara är kroniska och sträcker sig från
Algeriet i norr till Angola i söder, utan även har vuxit i omfattning
och blivit verkliga regionala krig, vilka drar till sig arméerna från
ett antal grannstater, exempelvis i konflikten i Kongo.

-         
I Sydostasien, där länder som Burma och Kambodja fortsätter att
skakas inre konflikter, samtidigt som Kina alltmer aktivt hävdar sin roll
som regional stormakt,

-         
På den indiska subkontinenten, där Indien och Pakistan hotar
varann med kärnvapen och där Sri Lanka fortfarande slits sönder av
konflikten med de tamilska separatisterna,

-         
I Latinamerika, där spänningarna ökar genom USA:s nya ’krig
mot droger’, vilket är ett försök från USA:s sida att återupprätta
sin auktoritet på sin egen bakgård, där de står emot en ökat
inblandning från sina europeiska rivaler (vilket exemplifieras av deras
öppna stöd till zapatisterna)

-         
På Irland, där ytterligare en fredsprocess punkterats av ljudet
från exploderande bomber och krypskyttars kulor. I Baskien har vapenvilan
brutits och ETA ökat sin terror.

Listan
skulle kunna göras längre, men bilden är klar. Långt ifrån att ha
lett till fred och stabilitet har upplösningen av blocksystemet
accelererat kapitalismens drift mot militärt barbari. De krig som kännetecknar
den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall är inte mindre
imperialistiska än krigen under de tidigare faserna av kapitalismens förfall,
men de har blivit mer utspridda, mer okontrollerbara och allt svårare att
bringa ens till ett tillfälligt slut.

7. I alla
dessa konflikter har rivaliteten mellan USA och stormakterna, som deras
allierade, varit mer eller mindre dolda. Mer dolda i kriget i Persiska
viken och på Balkan där konflikterna tagit sig formen en ”allians”
av demokratier mot lokala tyranner. Mindre dolt i Afrika där varje land
har agerat mer öppet och på egen hand för att försvara sina egna
nationella intressen.

Officiellt
sett är USA:s främsta ”fiender”, de som nämns för att rättfärdiga
dess allt större militärbudget, antingen lokala ”förbrytarstater”
som Nordkorea eller Irak, eller dess gamla direkta rival från det kalla
kriget Ryssland, eller dess en gång rival, som senare under det kalla
kriget blev dess allierade, Kina. Kina är allt oftare identifierad som
den viktigaste potentiella rivalen till USA. Under den senaste perioden
har vi sett ökande spänningar mellan dessa två stater och USA – när
det gäller NATO:s utvidgning i Östeuropa, avslöjandet av ett ryskt
spionnät runt en för detta hög FBI tjänsteman och i synnerhet genom
incidenten med det amerikanska spionplan som kineserna tvingade ner.

Det finns
inom den amerikanska borgarklassen en betydelsefull fraktion som är övertygad
om att Kina förvisso är den främsta fienden. Vad som förmodligen är
en mer betydelsefull utvecklingen under den senaste tiden är ansamlingen
av deklarationer från sektorer av den europeiska borgarklassen som USA:s
’arrogans’, i synnerhet i relation till dess beslut att avisa
Kyoto-avtalet om koldioxidutsläpp och att fortsätta med ”Son of
Starwars” antimissilsystem. Det projekt innebär en kraftfull offensiv
från USA:s sida, att utnyttja sitt teknologiska försprång för skapa en
oöverträffad kontroll över världen. Detta projekt innebär ett nytt
steg i en alltmer irrationell kapprustning och endast leda till en skärpning
av antagonismen mellan USA och dess främsta rivaler.

Dessa spänningar
har ytterligare skärpts av beslutet att bilda en Europaarme utanför
NATO:s ram. Även om det finns en stark tendens att skylla den ökande
sprickan mellan USA och Europa på den nya Bush-administrationen, är den
nya ”anti-amerikanismen” i Europa ett utryck för en tendens som
existerat sedan Västblocket försvann i början på 90-talet. Den är ett
ideologiskt uttryck för en tendens som tillsammans med trenden mot ”var
och en för sig själv” också var en tendens som utlöstes av upplösningen
av blocken – tendensen mot ett nytt anti-amerikanskt block baserat i
Europa.

8. Vi är
trots allt fortfarande långt från formerandet av nya imperialistiska
block av både militära/strategiska och sociala/politiska orsaker:

-         
Ingen stat eller ens grupp av stater kommer i närheten av USA:s
militära slagstyrka. Tyskland som har kunnat dra mest nytta av processen
av sönderfall, genom att flytta fram sina positioner i sina historiska
inflyttelsesfärer som Östeuropa., har inga kärnvapen och tvingas av
historiska skäl att hålla en låg profil i sin strategi av expansion.
Frankrike, den mest öppet anti-amerikanska makten i Europa har inte
kapaciteten att föra fram sig som blockledare;

-         
Europa är långtifrån enat och tendensen mot var och en för sig
själv är lika stark i Europa som någon annanstans. Även om Tyskland
och Frankrike skulle bli den centrala axeln i ett europeiskt block, finns
det både historiska och mer omedelbara orsaker till spänningar mellan
dem. Samtidigt försöker Storbritannien spela ut dem mot varandra för
att undvika att en av dem skall bli för stark, och spelar ut USA mot dem
bägge två. Det är viktigt att inte förväxla utvecklingen av
ekonomiskt samarbete mellan de europeiska staterna med omedelbara
imperialistiska blockstrukturer, eftersom det inte finns någon direkt
koppling mellan omedelbara ekonomiska intressen och militära/strategiska
intressen.

-         
På den sociala nivån är det inte möjligt att mobilisera samhället
runt en ny krigsideologi jämförbar med antifascismen på trettiotalet
eller antikommunismen under efterkrigsperioden. Orsaken till detta är att
arbetarklassen inte är mobiliserad runt de nationella fanorna. De
ideologiska grundvalarna för ett nytt imperialistiskt block finns alltså
inte för handen även om den nya antiamerikanismen ger en fingervisning
om vilken form den kan komma att ta i framtiden.

-         
Ett nytt världskrig står alltså inte dagordningen inom en förutsägbar
framtid. Detta minskar inte på något sätt farorna som finns i den
omedelbara situationen. Genom utbredningen av lokala krig, utvecklingen av
regionala konflikter mellan kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, närmandet
av dessa konflikter till länderna i kapitalismens hjärta som krigen på
Balkan är ett uttryck för. USA:s behov av att använda militära medel för
att hävda sitt alltmer underminerade ledarskap och de reaktioner som
detta kan leda till från andra makter, kan leda till en fruktansvärd
destruktiv spiral, som både kan förstöra grunden för ett framtida
kommunistiskt samhälle, även utan en aktiv mobilisering (bakom en
kapitalistisk ideologi) av proletariatet i den internationella
kapitalismens centra.

9. Den härskande
klassen tenderar att förminska den globala betydelsen av dessa ökande spänningar
genom att titta efter specifika lokala, ideologiska och ekonomiska förklaringar
till varje enskild konflikt: gammalt hat mellan olika folkgrupper här,
religiösa konflikter där, olja i Gulfkriget eller på Balkan, diamanter
i Sierra Leone och så vidare. Detta får ett eko i oklarheter hos den
proletära politiska miljön, som ofta blandar samman en materialistisk
analys med en strävan efter att förklara varje imperialistisk konflikt i
termer av vilken omedelbar ekonomisk vinst som kan göras på dessa
konflikter. Även om många av dessa ekonomiska och ideologiska faktorer
är sanna så kan de inte förklara de generella dragen hos den period som
kapitalismen gått in i. Under förfallet har kriget alltmer blivit en
ekonomisk katastrof för kapitalismen, en ren förlust. Kostnaderna för
att upprätthålla varje lokal konflikt är mycket större än de
ekonomiska fördelar som kan vinnas från den.

Även om
ett hårt ekonomiskt krisläge var en viktig faktor när det gäller att
driva Zimbabwe att invadera Kongo, eller Irak att invadera Kuwait, så har
den fortsatta militära intrasslingen fört dessa länder ännu närmare
ruinens brant. Mer generellt sett: den cykel av kris-krig-återuppbyggnad
vilket gav intrycket av en viss rationalitet åt dåtidens världskrig,
finns inte längre, eftersom efter ett nytt världskrig, skulle det inte
komma någon återuppbyggnad. Ingen av dessa beräkningar av vinst eller förlust
gör det möjligt för de imperialistiska staterna att avstå från
behovet att försvara sin imperialistiska närvaro runt världen, att
sabotera rivalernas strävanden eller att öka sina rustningskostnader. Tvärtom
är de fast i en logik som står utanför deras kontroll och som är
alltmer förlorar sin rationalitet även utifrån ett kapitalistiskt
perspektiv, det är precis detta som gör den situation som mänskligheten
står inför så farlig och instabil. Att överskatta kapitalets
rationalitet är att underskatta det verkliga hotet från krigen i denna
perioden.

10.
Arbetarklassen idag står alltså inför möjligheten att den kan
uppslukas av irrationell kedjereaktion av lokala och regionala krig. Detta
är bara en aspekt av det hot som den sönderfallande kapitalismen innebär.
Under det senaste decenniet har sönderfallets effekter fått alltmer dödliga
konsekvenser

-         
På nivån av det sociala livet framförallt genom det ökandet
fenomenet av ’gangsterisering’, korruption, även inom de högsta nivåerna
av statsapparaten, ett ökande deltagande av maffia och knarkkarteller i
borgarklassens ekonomiska och politiska liv, anslutningen av exploaterade
och förtryckta till de gängstrukturer som har blivit veritabla
instrument för imperialistiska krig; i anslutning till detta spridningen
av extremt bakåtsträvande ideologier som sprider etniskt och religiöst
hat och ’banaliseringen’ av folkmord efter de etniska massakrerna i
Rwanda, Östtimor, Bosnien eller Borneo.

-         
Genom kollapsen för infrastrukturen för transporter och bostäder
som gjort att allt större mängder av människor faller offer för alla möjliga
olika sorters olyckor och katastrofer (tågolyckor, översvämningar,
jordbävningar). Intimt förknippat med detta är krisen för jordbruket
som har lett till utbrott av epidemier som ytterligare intensifierar
krisen som gav upphov till dem..

-         
Mer generellt, på nivån av jordens ekosystem samlas alltmer bevis
för växthuseffekten (stigande havstemperaturer, smältande islager, våldsamma
svängningar i väderleken) när det upprepade misslyckandena för de
internationella klimatkonferenserna visar att de kapitalistiska
nationalstaterna är fullständigt oförmögna att någonting åt det.

Kapitalismen
idag målar upp en allt klarare bild av hur fallet ned i barbari kommer
att se ut: en civilisation som helt faller sönder, söndersliten av
stormar, torka, epidemier, svält och en oåterkallelig förgiftning av
luft, vatten och natur; ett samhälle som förvandlats till ett slakthus,
dödliga inre konflikter och krig som lämnar hela länder och till och
med hela kontinenter i ruiner; krig som ytterligare förstör miljön och
som bara kan bli alltmer vanliga och förödande genom den desperata kamp
av nationer, regioner och lokala krigsherrar för att få sin del av de
alltmer krympande förnödenheterna och resurserna; en mardrömslik värld
där de sista återstående utposterna av välstånd sätter upp en järnridå
för att stänga ute de flyende massorna som flyr från krig och
katastrofer. Kort sagt en värld där förfallet har gått så långt att
det inte skulle finnas någon återvändo och där den kapitalistiska
civilisationen slutligen sjunkit ned i kvicksanden i ett hål som den grävt
själv. Denna undergång är inte så långt från det som sker idag;
barbariet tar en materiell skepnad framför våra ögon. Den enda frågan
som återstår är om socialismen, den proletära revolutionen fortfarande
är ett levande alternativ.

Arbetarklassen
bär fortfarande nyckeln till framtiden i sin hand

11. Under
hela 70 och 80 talet utgjorde arbetarklassens försvarskamp mot
kapitalismens återuppståndna historiska kris en barriär mot utbrottet
av ett tredje världskrig – den enda verkliga barriären, eftersom
kapitalismen redan hade bildat de imperialistiska block som skulle utkämpa
kriget, och den ekonomiska krisen redan tvingade systemet till denna ”lösning”.
Men, på grund av ett antal sammanhängande orsaker, vissa historiska,
vissa mer omedelbara, så befann sig arbetarklassen i en situation där
det var extremt svårt att ta steget över från en passiv existens till
ett öppet bekräftande av sitt eget politiska perspektiv (tyngden av
tidigare årtionden av kontrarevolution, som hade minskat dess
organiserade politiska uttryck, det långa och utdragna förloppet hos den
ekonomiska krisen som gjorde det svårt att inse den katastrofala
situation som systemet stod inför, osv.)

Oförmågan
hos de två stora klasserna i samhället att genomdriva sin lösning på
krisen gav upphov till sönderfallet som fenomen, och detta i sin tur
accelererades av ett av dess första uttryck, kollapsen av Östblocket,
som markerade den förfallande kapitalismens insteg i en ny fas av sin
utveckling, där sönderfallet kom att bli det centrala och definierande kännetecknet.
I denna nya fas kom arbetarklassens kamp, som under tre på varandra följande
vågor av klasskamp på internationell skala hade visat tydliga tecken
till framsteg i medvetande och självorganisering, att falla ned i en djup
tillbakagång, både vad gällde kampvilja och klassmedvetande.

Sönderfallet
kom att innebära både materiella och ideologiska svårigheter för
arbetarklassen:

-         
på den ekonomiska och sociala nivån, så kom sönderfallets
materiella effekter att tendera att underminera arbetarklassens känsla av
identitet – traditionella industriella arbetarklasskoncentrationer har
brutits upp mer och mer, det sociala livet har blivit allt mer atomiserat
(vilket ytterligare förstärker tendensen mot gangsterism som ett falskt
"gemenskaps”-alternativ), och långtidsarbetslösheten, särskilt
bland ungdomen, förstärker denna atomisering och förstör länkarna
till traditionen av kollektiv kamp;

-         
dessa objektiva processer görs i sin tur mer effektiva av den härskande
klassens oavbrutna ideologiska kampanjer, som propagerar för nihilism,
individualism, rasism, ockultism och religiös fundamentalism, vilka alla
försöker dölja verkligheten i ett samhälle vars grundläggande
uppdelning förblir klasskillnader; dessa kampanjer kröntes med den hjärntvätt
som ackompanjerade Östblockets kollaps, och har fortsatt sedan dess:
kommunismen har misslyckats, marxismen är vederlagd, klasskampen har
avslutats. Detta tema har i sin tur blåsts upp av alla ideologier om
”nymodighet” som även ”förklarar” hur kapitalismen har överlevt
sina tidigare klassmotsättningar (”den nya ekonomin”,
”globaliseringen”, ”arbetarklassens försvinnande”, etc)

Arbetarklassen
idag konfronteras därför idag med en alvarlig förlust av förtroende
inte bara för sin kapacitet att förändra samhället, utan också för
sin förmåga att försvara sig i den dagliga kampen. Detta har gjort att
fackföreningarna, som under 80 talet mer och mer hade avslöjats som
instrument för den borgerliga ordningen, nu har förnyat sitt grepp över
arbetarkampen; på samma gång har detta ökat kapitalismens förmåga att
splittra arbetarklassens försök att försvara sina specifika intressen i
ett lapptäcke av ”folkliga” och ”medborgerliga” rörelser för
att ”öka demokratin”.

12. De
verkliga svårigheter som konfronterar arbetarklassen idag utnyttjas
givetvis av den härskande klassen för att intensifiera budskapet om att
klasskampen är död. Detta budskap tas upp av många, som inte är blinda
för den barbariska framtid som kapitalismen innebär för oss, men som
inte tror att arbetarklassen är den revolutionära förändringens
subjekt. Man försöker därför finna någon ”ny” rörelse som kan
skapa en bättre värld (detta är särskilt fallet för många människor
som engagerar sig ”antikapitalistiska” mobiliseringar). Kommunister
vet dock, att om arbetarklassens kamp verkligen skulle vara död, så
finns inget hinder för kapitalismens drift att förgöra mänskligheten.
Men vi kan också garantera, att detta hinder inte har tagits bort, att
den internationella arbetarklassen ännu inte har sagt sitt sista ord.
Detta förtroende för arbetarklassen är inte någon slags religiös tro.
Det baseras på:

-         
en historisk vision av arbetarklassen, som inte är någon
omedelbar, fotografisk snapshotbild, utan som förstår den verkliga länken
mellan historiska, nutida och framtida strider för arbetarklassen och
dess organisationer;

-         
en analys, särskilt av det sista årtiondet, som gör det möjligt
för oss att fastställa, att trots alla svårigheter som arbetarklassen
har gått igenom, så har man inte lidit ett nederlag av världshistoriska
proportioner, vilket man gjorde i slutet av den första revolutionära vågen.

13.
Beviset för denna slutsats härleds av:

-         
det faktum, att trots klara svårigheter under det senaste årtiondet
(isolering och uppsplittring av kampen, och därmed, frånvaron av
klasskamp på samhällsnivån i stort), så har arbetarklassen i de stora
industrikoncentrationerna fortfarande visat prov på en avsevärd
kampvilja, och man har vägrat att acceptera de åtstramningsplaner som
kapitalismen har försökt att genomföra. Denna kampvilja har tvingats
till en långsam, plågsam, men verklig utveckling, som svar på den
nedmontering som genomförs av arbetarklassens levnadsvillkor och
arbetsvillkor;

-         
tecknen på en underjordisk utveckling av medvetandet inom
arbetarklassen. I motsats till de idealistiska visioner som ser
medvetandet som något som tillförs arbetarklassen utifrån, eller
mekanistiska teorier som ser medvetandet som något som endast utvecklas i
den omedelbara, synliga kampen, så har kommunister alltid varit noga
medvetna om att masstrejker eller revolutioner inte ploppar upp från
ingenstans, utan uppstår ur de ”underjordiska” processer som byggs
upp under långa tidsperioder, och som ofta bara kan skönjas i plötsliga
utbrott av kamp eller i uppkomsten av kämpande minoriteter inom klassen.

Under den senaste perioden har
det stått särskilt klart att en sådan minoritet håller på att
utvecklas, vilket både tar sig formen av en viktig ökning av den
politiska övergångszonen mellan borgarklass och proletariat, och av
utvecklingen av en liten men viktig minoritet som relaterar sig till den
proletära politiska miljön. Det är särskilt signifikant, att många av
dessa ”sökande” element inte bara kommer från de som varit
politiserade under lång tid, utan från en ny generation människor som börjar
ställa sig frågor om kapitalismen för första gången;

-         
bevis för den ”negativa” press som arbetarklassen fortfarande
utövar på den härskande klassen. Detta uttrycker sig bland annat i
borgarklassens tvekan att i full skala släppa lös alla de
imperialistiska konflikterna mellan de stora makterna, för att på så sätt
mobilisera arbetarna i dessa länder i militära äventyr. Det uttrycker
sig också i den härskande klassens vilja att inte avslöja den verkliga
nivån på den ekonomiska krisen, i dess strävan att undvika plötsliga
ekonomiska djupdykningar som skulle kunna provocera fram en reaktion från
arbetarklassens sida. Det uttrycker sig också i den enorma kraft och
energi som man lägger ned på ideologiska kampanjer riktade mot
arbetarklassen, inte minste de kampanjer som vill hävda att
arbetarklassen är en förbrukad kraft i samhället.

Kommunister
kan därför fortsätta att hävda, att den historiska utvecklingen mot ökande
klasskonfrontationer, som öppnades av det internationella klasskampsvågen
1968-72, inte ifrågasatts. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder för
utvecklandet av ett världskrig. Samtidigt som risken ökar att den mer försåtliga
processen av sönderfall stegvis kan övermäktiga arbetarklassen utan att
kapitalismen behöver påtvinga den ett massivt nederlag, så
representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder för att
kapitalismens tendens till ett militärt barbari ska utvecklas fullt ut.
Mer än så: man har fortfarande kvar förmågan att motsätta sig
effekterna effekterna av samhällets sönderfall, genom utvecklingen av
sin kamp och det därmed påföljande stärkandet av sin känsla av
identitet och solidaritet, vilket kan erbjuda ett verkligt alternativ till
den atomisering, det självdestruktiva våld och den förtvivlan, som är
typisk för detta ruttnande system.

14. På
denna svåra väg mot att arbetarklassen återupptäcker sin kampanda, och
återupptäcker tidigare traditioner och erfarenhet av kamp, så stöter
arbetarklassen på borgarklassens antiproletära strategi:

a)      
Först, användandet av vänsterpartier i regeringen, då dessa i
allmänhet är bättre än höger på att:

-         
presentera de uppenbara tecknen på kapitalismens nedåtgående
spiral som resultat utav enskilda sektorer av kapitalismen (egoistiska,
oansvariga företag etc)

-         
säga, att det enda alternativet därför är den demokratiska
staten, till försvar för alla medborgares intressen;

-         
presentera utvecklingen av krig och militarism som ett resultat att
krigsansträngningar från ”hökar” i särskilda delar av kapitalismen
(Sharon, Busk etc), något som kan motverkas med ”internationella
lagar” som baseras på ”mänskliga rättigheter”;

-         
sprida attackerna på arbetarklassens levnadsvillkor, framför allt
i de stora industriländerna, för att försöka uppskjuta och försvaga
arbetarnas kampförmåga, att skapa splittring inom arbetarklassens led,
mellan ”privilegierade” sektorer (arbetare med fast anställning,
arbetare i västvärlden, etc), och underpriviligierade (arbetare med
tillfälliga arbeten, invandrare);

-         
maskera dessa attacker så att de framstår som steg mot ett mer rättvist
samhälle.

b)      
i samklang med detta, så syftar vänsterns och den radikala fackföreningsrörelsens
aktiviteter till att neutralisera arbetarklassens misstänksamhet mot
center-vänsterpartierna och mobilisera dem för ett radikalt försvar för
den borgerliga demokratin. Utvecklingen av Socialist Alliance i
Storbritannien är ett tydligt exempel på detta.

c)       
Sist men inte minst, så har vi antiglobaliseringsrörelsens
aktivitet, som frekvent presenteras i media som den enda möjliga formen för
antikapitalism. Dessa rörelsers ideologi, när det inte är ett uttryck
småborgerlighetens bristande framtidsperspektiv (ett försvar av småskalig
produktion, en desperat våldskult som förstärker känslan av
desperation etc) är bara en mer radikal version av vad som framförs av
dess större syskon i den så kallade ”traditionella” vänstern: ett försvar
av det nationella kapitalet gentemot dess rivaler.

Dessa
ideologier syftar till att blockera utvecklingen av nya ”sökande”
element i befolkningen, och arbetarklassen i synnerhet. Som vi har sett, så
står dessa ideologier inte i motsättning till den mer allmänna
propagandan om kommunismens död – som kommer att fortsätta med oförminskad
kraft – utan är ett viktigt komplement till denna.

15. Det
ansvar, som arbetarklassen står inför, är oerhört; inget mindre än mänsklighetens
öde ligger i dess händer. Detta innebär i sin tur ett enormt ansvar för
den revolutionära minoriteten, vars huvudsakliga uppgifter den kommande
perioden kommer att vara:

-         
att ingripa i den dagliga klasskampen, och insistera på nödvändigheten
av solidaritet, och att så många arbetare som möjligt går med i kampen
för att motsätta sig kapitalismens attacker;

-         
att förklara, med alla möjliga medel (tidningar, flygblad, möten
etc), och på ett sätt som är djupgående och förståeligt, varför
kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ”lösningar” – särskilt
de som framförs av vänstern och extremvänstern – är en lögn, och
visa på vad det verkliga proletära alternativet är;

-         
att vara behjälpliga i de försök av radikala minoriteter –
kampgrupper på en arbetsplats, diskussionscirklar etc – att dra lärdomar
av sina senaste erfarenheter, förbereda sig för nya, kommande strider,
och på samma gång förnya kopplingen till arbetarklassens historiska
traditioner;

-         
att ingripa i den proletära politiska miljön, som står på
randen till en period av betydelsefull tillväxt, och insistera på att
miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett
klargörande för alla element som närmar sig denna.

Den
historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer ger också ramen
för bildandet av ett kommunistiskt parti på världsskala, Dagens proletära
miljö utgör grunden för det framtida partiet, men det finns ingen
garanti att man faktiskt kommer att göra det. Utan rigorösa och
ansvarsfulla förberedelser av dagens revolutionärer, så kommer partiet
att vara dödfött, och de massiva klasskonflikter vi kommer att bevittna,
kommer inte att kunna ta avgörande steget från revolt till revolution.

Maj 2001

IKS liv: