IKS 14:e kongress - presentation

Utskriftsvänlig versionSend by email

Tidigt i
maj år 2001 höll IKS sin 14:e kongress. Som för varje organisation i
arbetarrörelsen, är kongressen IKS högsta organ. Detta är ögonblicket
när organisationen utvärderar dess arbete sedan den förra kongressen,
och lägger fram perspektiven för den kommande perioden.

Denna utvärdering
och dessa perspektiv görs inte i ett vakuum. De är helt bestämda av de
villkor under vilka organisationen måste verka och uppfylla sina villkor,
och då först och främst av det allmänna historiska sammanhanget.

Kongressen
måste därför analysera världen som den ser ut idag, vad som står på
spel i de händelser som påverkar det sociala livet på den ekonomiska
nivån (vilket, som marxisterna vet, i slutändan bestämmer alla de andra
aspekterna), borgarklassens politiska liv och därmed konflikterna mellan
de olika fraktionerna, och slutligen tillståndet hos den enda klassen som
är kapabel att omkullkasta den existerande sociala ordningen:
proletariatet.

Genom att
utvärdera den senaste aspekten, situationen för arbetarklassen, är det
upp till kommunisterna att inte bara bedöma det nuvarande tillståndet
och perspektiven för klasskampen - till vilken grad som de arbetande
massorna är medvetna om vad som på spel i dessa strider - men också
tillståndet och aktiviteten hos de existerande kommunistiska styrkorna,
vilka är en del av proletariatet.

Slutligen,
i detta sammanhang, måste kongressen  
utvärdera aktiviteten hos vår egen organisation, och lägga fram
de perspektiv som kan möjliggöra för oss att leva upp till det ansvar
som organisationen har inom arbetarklassen.

Det är
dessa punkter som denna presentation av vår 14:e kongress kommer att ta
upp.

Världen idag

I International
Review
  nr 106 presenterar
vi resolutionen om den internationella situationen som antogs av vår
kongress, vilken är en syntes av rapporten som presenterades till
kongressen och diskussionerna som denna rapport gav upphov till. I det
avseendet kommer vi i denna artikel inte ta upp alla aspekter av den
internationella situationen. Det räcker med att citera avsnitt från början
av resolutionen vilken slår fast vad som står på spel i världen idag:

"Alternativet
som mänskligheten står inför i början på 21:a århundradet är det
samma som den stod inför i början av det 20:e - antingen att mänskligheten
sjunker ned i barbariet eller förnyelsen av samhället genom den
kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på
det oundvikliga dilemmat under den turbulenta perioden 1914-23 kunde
knappast ha kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare skulle
vara tvingade att insistera på samma frågeställningar igen ett århundrade
senare. Sannerligen, även generationen "efter 68" av revolutionärer
- vilka framträdde efter klasskampens återkomst efter den långa
perioden av kontrarevolution som började på 20-talet - 
förväntade sig inte att den förfallande kapitalismen kunde vara
så kapabelt att leva med sina motsättningar som den har visat sig kunna
sedan slutet på 60-talet.

För
borgarklassen, är allt detta ytterligare ett bevis på att kapitalismen
är det sista och nu också enda möjliga form av mänskligt samhälle,
att det kommunistiska projektet aldrig var något mer än en utopisk dröm.
Denna uppfattning, som är en oundgänglig hörnpelare i all borgerlig
ideologi, fick en skenbar bekräftelse genom kollapsen av det
"kommunistiska" blocket 1989-91 (....)" Punkt 1

"Kommande
generationer kommer säkerligen att betrakta borgarklassens
rationaliseringar under detta årtionde med det största förakt. De
kommer säkerligen att betrakta denna period som en med en oöverträffad
blindhet, dumhet med fruktansvärt barbari (...) Mänskligheten idag
konfronterar inte bara möjligheten av ett framtida barbari, ty denna väg
har redan inletts och den för med sig risken att förutsättningarna för
en mänsklig förnyelse gradvis urholkas. Men i motsatts till den härskande
klassens propaganda, är motkrafterna till barbariet - den kommunistiska
revolutionen, som är den logiska slutpunkten på arbetarklassens kamp mot
kapitalistiska utsugning - ingen utopi, men förblir en nödvändighet på
grund av den dödskamp som det nuvarande produktionssättet genomgår, och
är på samma gång en konkret möjlighet eftersom arbetarklassen vare sig
har försvunnit eller blivit besegrad på ett avgörande sätt"

(Punkt 2)

Faktum är
att en stor del av diskussionerna angående var och en av rapporterna till
kongressen handlade om att förkasta borgarklassens lögner som de varje
dag basunerar ut, lögner som är till för att både ge nytt mod hos
borgarklassen samt att de utsugna massornas ögon rättfärdiga
kapitalismens överlevnad. Detta eftersom det enda syftet med revolutionärers
analyser och diskussioner angående den situation de konfronterar, är att
skärpa så mycket som möjligt proletariatets vapen i kampen mot
kapitalismen. Arbetarrörelsen har sedan länge förstått att
proletariatets främsta styrka, förutom dess organisationer, är dess
medvetande: ett medvetande som är grundat på ett grundlig förståelse
av den värld de måste förändra och den fiende de måste besegra.

Grundligheten
i det sätt som revolutionärer analyserar en fråga är helt och hållet
en integrerad del av dess kamp. Detta har varit ett ständigt kännetecken
för arbetarrörelsen i mer än 150 år, men idag är denna betydelse ännu
viktigare. I ett samhälle som befunnit sig i förfall sedan första världskriget
och som idag håller på att förruttna, är den härskande klassen oförmöget
att skapa det minsta rationella eller sammanhängande socialt tänkande,
än mindre att skapa något djupsinnigt tänkande. Det enda den kan skapa
är olika ideologiska fiffigheter, där den ena är mer ytlig än den
andra, men som trots det presenteras som "Verkliga sanningar"
(som, "kapitalismens definitiva seger över kommunismen",
"demokratins "eviga värden", "globalisering",
etc.), och de har inte ens den minsta originalitet eftersom dessa påstådda
"nyheter" inte är något annat uppiffade plattityder.

Men hur
tomt än borgerligt "tänkande" kan vara idag, tack vare
massmediernas eviga ideologiska bombardemang kan borgarklassen fylla
arbetarnas hjärnor och kolonisera deras tänkande med denna propaganda. På
detta sätt är kommunisternas ansträngningar att gå till botten med
olika frågor inte bara ett sätt att förstå världen så långt som möjligt,
den är också ett verkligt motgift till förstörandet av tänkande -
vilket är ett uttryck för det sönderfall som dagens samhället befinner
sig i. Det är varför vår organisation beslöt att ett verkligt kännetecken
för rapporterna till kongressen skulle innehålla inte bara de tre grundläggande
aspekterna för världssituationen idag - den ekonomiska krisen,
imperialistiska konflikter och styrkeförhållandet mellan arbetarklassen
och borgarklassen och i och med det perspektiven för proletär kamp - men
också på vilket sätt som arbetarrörelsen ställde dessa frågor
tidigare.

Vid detta
sekelskifte är ett sådant förhållningssätt ännu nödvändigare med
tanke på att 20 hundratalets sista årtionde övertog en hel rad
"gåvor" som situationen fram till dess hade skapat.

Vid
slutet av 1989 kollapsade östblocket som ett korthus. Detta ledde inte
bara till att de imperialistiska allianserna som uppstod i och med
Jaltaavtalet 1945 upplöstes, det ledde också till en omfattande
tillbakagång för arbetarklassen när den konfronterades med de enorma
kampanjerna angående " kommunismens död". Denna typ av omvälvningar
kräver att revolutionärernas analyser verkligen går i takt med tiden,
vilket också organisationen har kunnat göra i förhållande till
situationen. Icke desto mindre anser vi det är viktigt att gå tillbaka
till och peka på vilka konsekvenser som de oerhört betydelsefulla händelserna
hade 1989, i synnerhet två aspekter:

- hur
imperialistiska motsättningar uttrycker sig efter det att världen inte längre
är uppdelad i två imperialistiska block, så som den var efter andra världskriget;

- frågan
om den historiska kursen. Hur ställs denna fråga i en period, genom att
blocken inte längre existerar, när ett nytt världskrig inte längre står
på dagordningen.

Klarhet
vad det gäller dessa frågor är än mer betydelsefullt om vi betänker
att de har skapat en betydande förvirring bland dagens organisationer i
den kommunistiska vänstern. Kongressrapporten och resolutionerna syftade
därför till att svara på dessa förvirringar, förvirringar som i själva
verket är eftergifter till den härskande klassens ideologiska teman. I
synnerhet syftar dessa dokument till att:

- förkasta
idén om att det finns någon slags ekonomisk "rationalitet" som
ligger bakom krigen som bryter ut i den nuvarande situationen (Punkt 9 i
resolutionen).

- insistera på
att

"den
historiska kursen gentemot massiva klasskonfrontationer, som öppnades upp
med den internationella  vågen
av klasskamp 1968-72, inte har kastats över ända. Arbetarklassen har
visat sig vara ett hinder mot ett världskrig. Även om faran kvarstår av
att sönderfallets försåtliga effekter kan successivt överväldiga
arbetarklassen utan att kapitalismen måste ge arbetarklassen ett avgörande
nederlag, representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder
mot kapitalismens drift gentemot det fullständiga militära barbariet.
Dessutom har arbetarklassen fortfarande förmågan att motstå effekterna
av det sociala sönderfallet genom att utveckla dess klasskamp och som en
konsekvens av detta stärka sin självkänsla och solidaritet. Detta kan
erbjuda ett verkligt alternativ till atomisering, till självdestruktivt våld
och förtvivlan som är så typiskt för detta system"

(Punkt 13)

Denna
vilja att i detalj undersöka, och eventuellt kritisera, analyserna av den
nuvarande historiska situationen som finns inom den proletära politiska
miljön, är en del av våran organisations ständiga ansträngning att
definiera och klargöra ansvaret hos de revolutionära grupperna idag -
ett ansvar som naturligtvis är mycket mer omfattande än att bara
analysera situationen.

De revolutionära
gruppernas ansvar

Kongressens
rapporter, resolutioner och diskussioner lyfte fram att det i idag
existerar en utveckling av ett underjordiskt medvetande inom
arbetarklassen, efter ett årtionden av stora svårigheter.

”Det
underjordiska mognandet av klassmedvetandet, i ett sammanhang där den
historiska kursen fortfarande är öppen mot klasskonfrontationer,
uttrycker en process av reflektion som – även om den fortfarande
omfattar en minoritet – påverkar större delar av arbetarklassen och
som går djupare än under perioden som följde på 1989. De synliga
uttrycken för denna mognad inkluderar:

en numerisk
tillväxt i de viktigaste organisationerna i den proletära miljön och av
miljön av sympatisörer och kontakter;

ett växande
inflytande av den kommunistiska vänstern i den politiska gråzonen,
inklusive delar av den anarkistiska miljön;

en växande
potential för bildandet och utvecklandet av proletära
diskussionscirklar;

vissa
experiment i bildandet av minoriteter av kampvilliga arbetare som börjar
ställa frågan om motståndet mot kapitalets attacker, men också om lärdomarna
från kampen före 1989;

en del
arbetarkamp – även om dessa för tillfället förblir undantagen
snarare än regeln – där arbetarklassens egen aktivitet och misstroende
mot fackföreningarna börjar att finna ett uttryck.”

(Resolution
om IKS aktiviteter)

Denna
situation lägger ett nya ansvar på de grupper som härleder till
ursprung från den kommunistiska vänstern. En viktig del av
kongressarbetet var därför ägnat till att undersöka utvecklingen av
dessa grupper. Detta underströk deras svårigheter att leva upp till sitt
ansvar.

Å ena
sidan betyder upphörandet av publikationen Daad en Gedachte i
Holland att det inte längre finns något organiserat uttryck för den
”rådistiska” strömningen i den Tysk-Holländska delen av den
kommunistiska vänstern.

Å andra
sidan förblir grupper som kommer från den Italienska vänstern (de olika
grupperna i den  ”bordigistiska”
traditionen, där var och en kallar sig det Internationella kommunistiska
partiet, liksom Internationella byrån för det revolutionära partiet (IBRP))
instängda i sig själva, eller drar sig alltmer tillbaka i sekterism, som
vi redan har pekat ut för två år sedan efter deras vägran att anta en
gemensam ståndpunkt mot kriget i Kosovo (Se International Review
nr 98).

Men ändå
är det viktigt att de nya elementen som söker sig till den kommunistiska
vänstern hittar tillbaka till denna vänstern i dess helhet: en tradition
som var intimt förknippad med den största noggrannhet vad gäller dess
politiska ståndpunkter och i deras attityd av öppenhet i diskussionen
med andra grupper i den kommunistiska vänstern. Detta är en förutsättning
för att dessa organisationer skall spela en verklig del i den begynnande
processen av en ny utveckling av medvetandet i proletariatet.

Därför
innehåller vår resolution om den internationella situationen det
speciella ansvar som vår egen organisation har inom dagens revolutionära
strömning som helhet:

”Det
ansvar som ligger på arbetarklassens axlar är enormt: inget mindre än mänskligheten
framtid ligger i dess händer. Detta i sin tur lägger är ett kollosalt
ansvar på den revolutionära minoriteten, vars väsentliga uppgift i den
kommande perioden kommer att vara:

att ingripa
arbetarklassens dagliga kamp och insistera på behovet av solidaritet och
den största möjliga uppslutningen av arbetare i varje rörelse för att
motstå kapitalismens attacker;

att förklara,
med alla till buds stående medel (press, flygblad, möten, mm) och på
ett sätt som både är tillgängligt och djupgående, varför
kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ’lösningar’ –
speciellt de som prackas på oss av vänstern och den extrema vänstern
– är ett bedrägeri och förklara vad det verkliga proletära
alternativet är;

att stödja
de radikala minoriteternas ansträngningar – kampgrupper på
arbetsplatsen, diskussionscirklar, etc. – för att dra lärdomar från
tidigare erfarenheter, för att förbereda för de kommande striderna och
samtidigt förnya länken med proletariatets historiska traditioner;

- att
ingripa inom den proletära politiska miljön, som går in i en period av
en betydande tillväxt och insistera på att miljön agerar som en verklig
referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla de nya
elementen som närmar sig den..

Den
historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer bidrar också
ramen för bildandet av det världsomspännande kommunistiska partiet, med
det är ingen garanti att detta kommer att frambringa det. Utan en
ansvarsfull och noggrann förberedelse av dagens revolutionärer, kommer
partiet att vara dödfött och de massiva klasskonflikterna som är framför
oss kommer inte att ta de viktiga stegen från revolt till revolution.”
(Punkt 15)

Kongressen
ansåg att vår organisation kan göra en positiv värdering av dess förmåga
att svara upp till sitt ansvar under de senaste två åren. Men kongressen
slog också fast att IKS, något som den har gemensamt med resten av
arbetarklassen, är utsatt för en skadligt påverkan från ett samhälle
som alltmer faller sönder och i konsekvens därmed måste vara vaksam mot
olika uttryck för denna påverkan. Denna vaksamhet måste gälla i lika
stor utsträckning när det gäller utarbetandet av dess politiska
analyser och politiska ståndpunkter som ifråga om dess organisatoriska
liv. Mer än någonsin är kampen för att bygga en kommunistisk
organisation - ett vitalt verktyg för proletariatets revolutionära kamp
– en ständig och daglig kamp.

 

Not

(1)
Extrakt från rapporten om den ekonomiska krisen finns publicerad i
International Review 106. Extrakt från and rapporter kommer att
publiceras i följande nummer.

IKS liv: