Debatt med IBRP: De marxistiska och opportunistiska visionerna för att skapa partiet

Utskriftsvänlig versionSend by email

Under de
senaste månaderna har IBRP (1) publicerat artiklar i sin press om behovet
av en omstöpning av de revolutionära krafterna med ett perspektiv av att
skapa ett framtida internationellt kommunistiskt parti. En av dessa
artiklar "Revolutionärer, internationalister inför perspektivet
av krig och proletariatets situation."
(2), är ett dokument som
är framtaget i perioden efter förra årets krig i Kosovo (1999):

"De
senaste krigiska händelserna på Balkan, just därför att de skedde i
Europa, (…) representerar ett avgörande steg framåt i en process som
leder fram till ett generaliserat imperialistiskt krig. (…).

Kriget självt
och det sätt på vilket det blev bemött, utgör grundvalen för en
dekantering och ett urval av revolutionära krafter förmögna att delta i
skapandet av partiet. De kommer att vara avgränsade av de grundläggande
punkter som följer, vilka är oundgängliga för varje politiskt
initiativ som syftar till att stärka den revolutionära fronten mot
kapitalet och dess krig.
"

Efter
denna passage hittar vi "21 grundläggande punkter" (3)
som IBRP definierar som fundamentala.

Det var
just dessa "de senaste krigiska händelserna på Balkan"
som
föranledde vår organisation, att under själva kriget, göra en
appell till de olika revolutionära organisationerna som existerade på en
internationell nivå. I appellen skrev vi:

"Det finns
naturligtvis skillnader som är relaterade till olika sätt att analysera
imperialismen i den nuvarande perioden och relationen mellan klasserna.
Men, utan att underskatta dessa skillnader, menar vi att det som förenar
oss är mycket viktigare och mer avgörande än det som skiljer oss åt
och det var på grundval av detta som vi den 29 mars 1999, appellerade
till alla dessa grupper att göra ett gemensamt initiativ mot
kriget." (4)

Eftersom
denna appell, som gjordes för mer än ett år sedan, talade för helt döva
öron (5), måste vi fråga varför i all världen IBRP först nu kommit
upp med sina "21 villkor" - vilka vi helt är överens med, med
undantag för några reservationer på två punkter (6) - men inte
accepterade vår appell vid den tidpunkten. Svaret finner vi i slutet av
IBRP:s dokument, där det finns en sektion som verkar riktade till IKS
(utan en gång citera oss naturligtvis), som lyder:

"23 år
efter den 1:a internationella konferensen, som Battaglia Communista (7)
tog initiativet till för att starta en första konfrontation mellan
politiska grupper som anslöt sig till de generella klass- och
internationalistiska riktlinjer som försvarades av den kommunistiska vänstern
från andra hälften av 20-talet, är det möjligt - och därför nödvändigt
- att göra en utvärdering av denna konfrontation."

En utvärdering?
Efter 23 år? Och varför bara nu? IBRP förklarar det på följande sätt:
under mer än två årtionden har det skett,

"en
accelerering av dekantationsprocessen i det 'proletära politiska lägret'
uteslutande alla de organisationer som, av en eller annan orsak, har
snavat på frågan om kriget genom att inte komma fram till den oförytterliga
principen om revolutionär defaitism."

Men den
del som är ämnade oss (och för de bordigistiska grupperna) kommer
omedelbart efter föregående stycke:

"Andra
grupperingar inom lägret, även om de inte faller in i det tragiska
misstaget att stödja krigsfronten, (…)
har inte desto mindre avskurit sig från den metod och det perspektiv för
arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära
partiet, oåterkalleliga offer
för ett idealistiskt eller
mekanistiskt ramverk." (vår betoning)

Eftersom
vi anser att dessa anklagelser som IBRP gör mot oss är ogrundade - och
som vi dessutom fruktar tjänar som syfte att dölja en politisk
opportunistisk praktik - kommer vi att utveckla ett svar på dessa
anklagelser genom att visa på vad som utgör den marxistiska strömningen
i arbetarrörelsens attityd i termer av "metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen
till det framtida revolutionära partiet".

Genom att
göra detta kommer vi att konkret undersöka om och i vilken utsträckning
IBRP och de grupper som bildat det har följt denna linje. För att göra
detta kommer vi att betrakta två frågor som nära förbundna med
varandra och som uttrycker de två nivåer på vilka problemet med
organiseringen av revolutionärer idag är ställda:

a)      
hur den framtida internationalen skall se ut

b)      
vilken politik skall tillämpas för konstruktionen av
organisationen och omorganiseringen av revolutionärer

Internationellt
kommunistiskt parti eller international av kommunistiska partier?

Vad
kommer den framtida internationalen att vara? En organisation uppfattad på
ett enhetligt sätt från början, dvs. ett internationellt kommunistiskt
parti, eller en international av kommunistiska partier från olika länder?
På denna punkt är Amadeo Bordigas och den italienska vänsterns tänkande
och kamp en oundgänglig referenspunkt. För Bordiga skulle redan den
Kommunistiska internationalen redan ha varit, som han kallade det, ett
internationellt parti. I enlighet med denna uppfattning gav Bordiga även
upp vissa "taktiska" punkter som han försvarade (abstentionism
(ung. att avstå – i detta fall från att delta i parlamentariska val.
ö.a.), och en omorganisering som skulle utesluta centrister) för att göra
internationalens dominans över de enskilda nationella partierna till en
levande verklighet, för att se till att den Kommunistiska internationalen
var en organisation och inte en federation av partier, att det hade en
politik överallt och inte specifik från land till land.

"Så vi påstår
att den högsta nivån av internationell enighet inte bara har rätten att
etablera den formulering som gäller och som måste gälla för varje land
utan undantag, utan det har också rätten att involvera sig i situationen
i ett enskilt land och kan därför säga att internationalen anser att
det  t.ex. 
i England är nödvändigt att göra, agera på ett givet sätt."

(Amadeo
Bordiga, adress till Livornokongressen, 1921, i La Sinistra Communista nel
cammino della rivoluzione, Sociali editions, 1976)

Bordiga,
i den italienska vänsterns namn, hade i ännu större utsträckning rätt
då han försvarade denna uppfattning gentemot degenereringen av
internationalen själv, när den senares politik blev mer och mer
sammanblandad med den ryska statens intressen och politik:

"Dess
systerpartier måste hjälpa det ryska partiet att lösa sina problem även
om de inte har direkt erfarenhet av regeringens problem. Trots detta kan
de bidra till deras lösning genom föra in en klass- och revolutionär 
-koefficient som härleds direkt ur klasskampens realitet som sker
i deras eget land."

(Vänsterns teser till den 3:e kongressen av Italiens
kommunistparti, Lyon, Januari 1926, publicerad i
Till
försvar av det kommunistiska programmets kontinuitet, "Il Programma
Communista"
edition,
Milan, 1970)

Slutligen
i Bordigas svar till Karl Korsch, framträdde det med ännu större
klarhet vad internationalen måste vara och misslyckats med att vara:

"Jag anser
att en av defekterna hos internationalen idag är att vara ett
'oppositionellt block' lokalt och nationellt. Vi måste reflektera över
detta, det måste förstås utan överdrifter, utan snarare för att
bevara dessa lärdomar. Lenin lät i mycket arbetet bero på en 'spontan'
utveckling, räknande med att omorganisera materiellt och sedan homogent
stöpa de olika grupperna efteråt i den ryska revolutionens glöd. I sin
helhet var det inte en framgång."
(
från Amadeo Bordigas brev till Korsch
publicerat i
Danilo
Montaldi, Korsch and the Italian communists, Savelli
).

Med andra
ord beklagade Bordiga det faktum att Internationalen hade bildats på
grundvalen av 'oppositionsgrupper' till den gamla socialdemokratin,
politiskt motsägelsefulla till varandra och att Lenins förslag att förena
dessa skilda komponenter inte hade någon större framgång.

Det är på
denna uppfattning som den revolutionära organisationen under de
kontrarevolutionära åren, trots den motsatta politiska perioden, alltid
såg sig själva inte bara som internationalister utan också som en
internationell organisation. Och det är ingen tillfällighet att en av de
knep som användes för att attackera den italienska fraktionen inom
Trotskijs Internationella vänsteropposition var just att attackera dem för
att följa en "nationell" politik. (8).

Låt oss
nu titta på vad som är IBRP:s uppfattning i denna fråga:

"IBRP
grundades som den enda möjliga form av organisation och koordination,
halva vägen mellan det isolerade arbetet av avantgardet i olika länder
och närvaron av ett verkligt internationellt parti (…). Nya avantgarden
- frigjorda från gamla scheman som har visat sig oanvändbara för att förklara
samtiden och för att projicera framtiden - tar sig an uppgiften att
konstruera partiet (…). Dessa avantgarden har skyldigheten, som de
uppfyller, att konsolidera sig själva och växa på grundval av en
samling teser, en plattform och ett organisatoriskt ramverk som är i överensstämmelse
med varandra och med byrån, som på detta sätt framträder som en
referenspunkt för den nödvändiga homogeniseringen av det framtida
partiets krafter." (9)

Fram till
denna punkt verkar IBRP:s avhandling av ämnet, förutom att det på en
del ställen är lite för självsäkert, på det hela taget inte motsäga
ovanstående ramverk. Men nästa passage ställer mer än ett problem:

"Referenspunkt
betyder inte en struktur som är självpåtagen. IBRP tänker inte
accelerera den tid det tar för en internationell omorganisering av de
revolutionära krafterna bortom den 'naturliga' tid för den politiska
tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna."
(10)

Detta
betyder att IBRP, eller snarare de två organisationer som den består av,
inte tror att det är möjligt att bygga en internationell organisation
innan bildandet av det internationella partiet. Dessutom gör denna
passage en konstig referens till "den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det
kommunistiska avantgardet i de olika länderna.",
vars innebörd
blir klarare om vi ser vad som är den vision som IBRP syftar till att
avgränsa sig mot, IKS´ och den italienska kommunistiska vänsterns:

"Vi förkastar
principiellt, och på grundval av olika kongressresolutioner, att idén
att skapa nationella sektioner genom att omplantera en på förhand existerande organisation
skulle delas av oss. Man kan inte bygga en nationell sektion av
proletariatets internationella parti genom att inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för
publikationer planerade någon
annanstans och åtminstone utanför de verkliga politiska och sociala
striderna i landet.
"
(vår betoning) (11)

Denna
passage förtjänar uppenbarligen ett omsorgsfullt svar eftersom den innehåller
den strategiska skillnaden mellan IBRP:s politik för internationell
omorganisering och IKS politik. Vår strategi för internationell
omorganisering förlöjligas naturligtvis genom att referera till den som
att "omplantera en på förhand
existerande organisation",
som en skapelse "inom
ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett
publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans"

… för att förleda läsaren till en automatisk avsmak för IKS
strategi.

Men låt
oss vara konkreta och försöka ta upp det hypotetiska fallet. För IBRP,
om låt oss säga en ny grupp av kamrater uppstod i Kanada som närmade
sig internationalistiska ståndpunkter, kan denna grupp dra nytta av
kritiska och kamratliga bidrag, t.o.m. polemik, men den måste växa och
utvecklas från det politiska sammanhanget i sitt eget land, inom "de
verkliga politiska och sociala striderna i landet".

Detta
betyder att för IBRP det nuvarande och lokala sammanhanget för ett givet
land är viktigare än det internationella och historiska ramverk som
byggts upp av arbetarrörelsens erfarenhet.

Vad är,
å andra sidan, den strategi för konstruktion av en organisation på en
internationell nivå som IBRP medvetet försöker presentera i dålig
dager när den talar om "omplantera en på förhand existerande organisation"? Om
det är en eller ett hundra kommande
militanter i ett nytt land, är vår strategi inte att skapa en lokal
grupp som utvecklas lokalt genom "de
verkliga politiska och sociala striderna i landet.",
utan att
omedelbart integrera dessa nya militanter i organisationens
internationella arbete, där en aspekt av detta är det centraliserade
ingripandet i det land där dessa kamrater lever.

Detta är
skälet till, även om våra resurser är små, varför organisationen gör
en ansträngning att omedelbart skapa en lokal publikation som är den nya
grupp av kamraters ansvar. Vi gör det därför att vi anser det vara mest
rättframma och effektivaste sättet att, å ena sidan utvidga vårt
inflytande, å andra sidan direkt fortsätta med att konstruera den
revolutionära organisationen. Vad som är artificiellt med det, vilken
mening det har att tala om att "omplantera
en på förhand existerande organisation",
behöver fortfarande förklaras.

I själva
verket består BC´ (Battaglia Communista) och CWO:s (Communist Workers
Organisation) oförmåga att förstå organisatoriska frågor i en djupare
och mer allmän oförmåga att förstå skillnaden mellan Andra och Tredje
internationalen beroende på förändringen i den historiska perioden:

-         
den andra halvan av 1800-talet var en gynnsam period för kampen för
reformer: kapitalismen var i full expansion och Internationalen under
denna period var en international som bestod av nationella partier som kämpade
inom sina respektive länder med olika program (demokratiska rättigheter
för vissa, den nationella frågan för andra, störtandet av den Ryska
tsarismen, arbetarvänlig "sociallagstiftning" i andra länder,
etc.);

-         
utbrottet av första världskriget uttryckte en uttömning av det
kapitalistiska produktionssättets möjligheter, dess oförmåga att
utvecklas vidare på ett sätt som kunde garantera mänsklighetens
framtid. Med detta öppnades en epok av krig eller revolution upp, där
alternativen mellan kommunism och barbari objektivt är ställt. I detta
sammanhang ställs inte längre problemet i termer av konstruktionen av
individuella nationella partier med specifika lokala uppgifter utan
snarare som en konstruktion av ett
världsparti med ett program
och en fullständig enhet i agerandet för att leda de gemensamma och
samtidiga aktionerna av världsproletariatet mot revolution. (12)

De rester
av federalism som fanns kvar i den Kommunistiska internationalen är
efterlämningar från den tidigare perioden (som t.ex. frågan om
parlamentet) som fortfarande hade ett inflytande på den nya
internationalen ("de döda generationernas tyngd väger tungt på de
levandes hjärnor" som Marx skrev i 
"Louis Napoleon 18:e Brumarie".

Dessutom
kan vi tillägga att genom hela sin historia (även då det var normalt för
Internationalen att en mer federalistisk struktur) kämpade den
marxistiska vänstern ständigt mot federalism. Låt oss återkalla de
mest betydelsefulla episoderna:

-         
Marx och generalrådet för Första internationalen
(Internationella arbetarassociationen) kämpade mot anarkisternas
federalism och deras försök  att
bygga en hemlig organisation inom Internationalen;

-         
I den Andra internationalen, kämpade Rosa Luxemburg för att säkra
att kongressbeslut verkligen tillämpades i de olika partierna;

-         
I Tredje internationalen (KI) var det inte bara vänstern som kämpade
för centralisering; Lenin och Trotskij kämpade själva mot
"partikularism" hos vissa partier som använde det för att dölja
sin opportunistiska politik (t.ex. mot närvaron av frimurare i det
franska partiet).

Vi kan
också tillägga att processen för att bilda ett parti på en
internationell nivå innan dess komponenter i de individuella länderna
ens hade konsoliderats eller skapats, var just processen för
Kommunistiska internationalens bildande. (13) Det är väl känt att det
fanns meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Luxemburg i denna fråga.
Den senare var emot den Tredje internationalens omedelbara bildande - och
hade av detta skäl gett delegaten från Tyskland, Eberlein, i mandat att
rösta emot dess bildande - därför att hon ansåg att tidpunkten inte ännu
var mogen: de flesta kommunistpartier hade ännu inte bildats och därmed
skulle det ryska partiet få en för stor tyngd inom Tredje
internationalen. Tyvärr visade sig hennes oro om den extrema tyngden av
den ryska partiet berättigad med tillbakagången i den revolutionära
perioden och degenereringen av Tredje internationalen. Men vi anser också
att Lenin hade rätt i att inte vänta längre innan man bildade Tredje
internationalen. I själva verket var dess bildande redan för sen i relation till klassens behov, men kommunisterna
kunde inte göra mer eftersom kriget hade avslutats bara för några månader
innan.

Det
skulle vara intressant att få höra från IBRP vad deras uppfattning är
om denna historiska meningsskiljaktighet: anser kanske IBRP att Luxemburg
hade rätt mot Lenin i att vidhålla att tiden inte var mogen för
grundandet av Tredje internationalen?

Detta
federalistiska angreppssätt på en teoretisk nivå avspeglar sig
uppenbarligen i IBRP:s dagliga praktik. Under 13 år, från tidpunkten för
dess grundande fram till 1997, hade de två organisationer som bildade
IBRP två politiskt olika plattformar. De anordnande inga tillfällen för
hela organisationen att mötas (frånsett möten med en individuell
komponent med deltagande med en delegation från den andra, vilket inte
alls är samma sak). Det finns inga indikationer om en debatt mellan dem
som är synbar, inte heller tycks det som om de upplever att de behöver
ha någon, även om det under de 16 långa åren som passerat sedan
bildandet av IBRP har uttryckts slående skillnader i analyser av den pågående
situationen, i utgångspunkterna för deras internationella arbete, mm.

Den
organisatoriska modell som IBRP har mage att lyfta upp i skyn som ”den
enda möjliga form av organisation och koordination”
i den nuvarande
situationen, är i själva verket den opportunistiska organisationsformen par
excellence
(ung. i sin fulländning. ö.a.). Denna organisatoriska
form gör det möjligt för IBRP att dra till sig nya organisationer i sin
krets och tilldela dem etiketten ”Kommunistiska vänstern” utan att
pressa dem alltför mycket om deras ursprung. När IBRP gör lömska
referenser till det faktum att det är nödvändigt att vänta på
mognaden för ”den ’naturliga’ tiden för en politisk tillväxt
av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna
”, uttrycker själva
verket bara en opportunistisk teori av att inte för hårt kritisera dessa
grupper med vilka den är i kontakt för att inte förlora deras förtroende.(14)

Vi har
inte hittat på allt detta, det är en enkel utvärdering av 16 år med
IBRP, som trots all sin triumfatoriska retorik som kommer fram i dess
press om dess politiska bildande, inte har producerat något signifikant
resultat: två grupper bildade IBRP 1984, det finns fortfarande bara två
grupper i det idag. Så det vore kanske nyttigt för BC och CWO att
rekapitulera vad som hände de olika grupper som har närmat sig eller har
anslutit sig till dem för en kort period och varför de inte fortsatt
vara en del av IBRP. Till exempel var har det blivit av SUCM-Komala? Och
de indiska kamraterna i Lal Pataka? Och också de franska kamrater som
faktiskt konstituerade en tredje komponent av IBRP för en kort period?

Som vi
kan se, en opportunistisk politik för reorganisering är inte bara
politiskt fel, den fungerar inte heller.

Politiken för
reorganisering och konstruktion av organisationen


denna punkt kan vi naturligtvis inte undgå att börja med Lenin, det
framstående skaparen av partiet och den främste upphovsmannen till
skapandet av den Kommunistiska internationalen. En av Lenins viktigaste
bidrag var förmodligen den kamp han förde och vann vid Ryska
socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress 1903 om första
paragrafen i stadgarna, för att säkra strikta regler för medlemskap i
partiet:

”Att glömma
bort den skillnad som finns mellan den del som utgör förtruppen och alla
de massor som närmar sig den, att glömma bort den ständiga plikten för
denna förtrupp att lyfta allt bredare skikt till förtruppens nivå,
skulle bara betyda att lura sig själv, att sluta sina ögon inför vår
gigantiska uppgift, att minimera denna uppgift. Och detta är vad man gör
när man tar bort skillnaden mellan de som är anhängare till och de som
går med i partiet, mellan de medvetna och aktiva elementen och de som ger
en hjälpande hand.”
(
Lenin, ’ Ett steg framåt och två steg
tillbaka’
,
1904, översatt från, Selected Works, eds. Riuniti.
)

Lenins
kamp på denna punkt, som ledde till klyvningen av det Ryska
socialdemokratiska arbetarpartiet mellan Bolsjevikerna (majoriteten) och
Mensjevikerna (minoriteten) har ett speciellt historiskt värde därför
att den föregick med flera år den nya modellen för partiet, ett parti
bestående ett strikt urval av kamrater, mer tätt sammanhållna och mer
anpassade till den nya historiska perioden av ’krig eller revolution’,
i jämförelse med den äldre modellen av masspartiet, en bredare och
mindre rigorös vad regler för medlemskap, som var giltiga i den
historiska perioden av kapitalismens expansion.

För det
andra reses problemet om vilken inställning detta parti (eller fraktion
eller politisk grupp, vad det än kan vara) skall ha till andra
existerande proletära organisationer. Med andra ord, hur skall den svara
på de konkreta behov som finns för en reorganisering av de revolutionära
krafterna på det mest effektiva sätt?

Här kan
vi också hänvisa till arbetarrörelsens historiska erfarenhet, till att
börja med debatten inom Internationalen med den Italienska vänstern på
frågan om integrationen av centristerna i bildandet av det kommunistiska
partiet. Bordiga position är mycket klar och hans bidrag var grundläggande
för att få Internationalen att acceptera de 21 villkoren som slår fast
att:

”De
partimedlemmar som i princip förkastar villkoren och de teser som
utvecklas av Kommunistiska Internationalen skall uteslutas från partiet.
Detta är i synnerhet sant för delegaterna till den extraordinära
kongressen.” (15)

1920 var
Bordiga bekymrad över att en del centristiska delar, som inte hade
smutsat ned sina händer alltför mycket 1914, skulle kunna finna det bekvämt
att arbeta i det nya kommunistiska partiet snarare än i de gamla
socialdemokratiska partierna, som hade blivit mycket diskrediterade:

”Idag är det
mycket enkelt att säga att med ett nytt krig kommer inte samma misstag
att göras, det är den heliga alliansen och det nationella försvarets
misstag. Revolution är fortfarande långt borta, kan centristerna hävda,
det är inte ett omedelbart problem. Och de skulle acceptera Kommunistiska
internationalens teser: sovjeternas makt, proletariatets diktatur, den röda
terrorn (…). Högerelement accepterar våra teser men på ett otillräckligt
sätt med några reservationer. Vi kommunister måste kräva att detta
accepterande måste vara totalt och utan gränser både teoretiskt och
praktiskt (…).. Mot reformisterna måste vi kräva oöverkomliga barriärer
(…). Inför programmet handlar det inte om disciplin: antingen
accepterar man det eller så gör man det inte. I det senare fallet lämnar
man partiet.” (
från
Amadeo Bordigas tal om
’Villkor för anslutning
till KI’
,
1920, publicerad i
La Sinistra Communista nel
cammino della revoluzione
,
Sociali editions, 1976
)

Bland
Bordigas och den Italienska västerns bidrag är denna en av nyckelfrågorna.
Det vara på grundval av denna ståndpunkt som Bordiga senare skulle komma
i konflikt med Internationalen när den var på allvarlig tillbakagång, då
han kämpade mot politiken att integrera centrister in de kommunistiska
partierna som en naturlig följd att göra försvaret av den ryska staten
till den centrala frågan över alla andra problem (16).

I
synnerhet är det välkänt att Internationalen försökte tvinga
Italienska kommunistpartiet att integrera den maximalistiska (vänster)
flygeln av det Italienska socialistpartiet, Serrati:s så kallade
’terzini’ (bokstavligt, ’tredjeinternationalister’), som det
Italienska kommunistpartiet hade separerat från 1921 när det bildades.

Men denna
stränghet i förhållande till moderata, centristiska strömningar
betydde aldrig att sekteristiskt stänga dörren, att vägra tala,
diskutera, tvärtom! I själva verket har den Italienska vänstern, från
dess början som en abstentionistisk fraktion (ung. att avstå, i detta
fall anti-parlamentarisk fraktion, ö.a.) i det Italienska
socialistpartiet, alltid arbetat för att vinna över revolutionära
energier som stod kvar vid centristiska ståndpunkter, både för att stärka
sina egna led och för att rädda dessa krafter från klassfienden:

”Även om 
den var organiserad som en självständig fraktion inom det
Italienska socilalistpartiet, med sin egen publikation, försökte den
abstentionistiska fraktionen framförallt att vinna över partiets
majoritet för sitt program. Abstentionisterna trodde också att detta var
möjligt trots den överväldigande segern för den parlamentariska
tendensen representerad av alliansen mellan Lazzari och Serrati.
Fraktionen kunde bara bli ett parti genom att arbeta med hela sin kraft för
att vinna över åtminstone en betydande minoritet. Den
’Bordigistiska’ rörelsen var alltid angelägen om att aldrig ge upp förrän
kampen hade nått ett slut och på grund av detta var den aldrig en sekt,
som dess motståndare anklagar den för att vara.”
(17)

Vi kan därför
sammanfatta genom att nämna de två grundläggande elementen som kännetecknar
den Italienska vänsterns politik (i den bolsjevikiska traditionen):

-         
rigorösa regler for partimedlemskap baserad på ett militant
engagemang (artikel 1 in Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets stadgar)
och klarhet om programmet och i urvalet av militanter;

-         
öppenhet i sin politik om diskussion med
andra politiska strömningar i arbetarrörelsen (se t.ex. den Italienska vänsterns
deltagande i de konferenser som hölls i Frankrike mellan 1928 och 1933,
eller dess omfattande diskussioner med ’Ligue Communiste
Internationaliste de Belgique’
med publicering in sin tidskrift av
artiklar skrivna av militanter i LCIB).

Det är värt
att nämna att det finns en länk mellan den programmatiska och
organisatoriska striktheten hos den Italienska vänstern och dess öppenhet
för diskussion. I linje med vänsterns tradition, utvecklade den en långsiktig
politik byggd på klarhet och politisk solidaritet, förkastande
omedelbara ’framgångar’ byggd på tvetydigheter som grundlade för
framtida nederlag genom att öppna upp dörren till opportunismen (”Otåligheten
är opportunismens moder”
som Trotskij sa). De var inte rädda att
diskutera med andra strömningar därför att de hade förtroende för
soliditeten i sina egna ståndpunkter.


liknande sätt finns det en länk mellan opportunismens förvirring och
tvetydighet och deras ’sekterism’ som i allmänhet riktar sig mot vänstern
och inte mot högern.

Om man är
medveten om en bristande soliditet i sina egna ståndpunkter, är man
uppenbarligen rädd för att mäta dem i förhållande till vänsterns (se
till exempel KI:s politik efter andra kongressen, som öppnade upp mot
centrum men som blev ’sekteristisk’ i förhållande till vänstern,
som till exempel uteslutningen av KAPD; Trotskijs politik, som byråkratiskt
uteslöt den Italienska vänstern från den Internationella oppositionen
for att genomföra en entristisk politik i relation till socialdemokratin
(att gå in i dessa partier, från engelskans ’enter’ – gå in, ö.a.);
PCInt:s politik 1945 och efter att det uteslutit den Franska kommunistiska
vänstern för att glatt gå samman med element av den mest
opportunistiska slag som t.o.m. vägrade att kritisera sina tidigare
misstag.)

Bland
oppositionerna ger oss den Italienska fraktionen en betydande lärdom om
metod och revolutionärt ansvar genom att kämpa för en omorganisering av
revolutionärer, men framförallt genom dess klarhet i termer av sina
politiska ståndpunkter. Den Italienska vänstern har alltid fört fram
behovet av ett programmatiskt dokument mot de politiska manövrer som å
andra sidan har ruinerat Vänsteroppositionen. Om det var tvunget med en
brytning skulle det ske på grundval av en text.

Den
Italienska vänstern gjorde denna metod till sin egen från sin början
under Första världskriget inom Andra internationalen. De följde den
under degenereringen av Kommunistiska internationalen från 1924 till
1928, då de konstituerade sig själva som en fraktion i Pantin.

Trotskij
själv hyllade denna politik i sitt sista brev till fraktionen i December
1932:

”Separeringen
med en ärlig revolutionär grupp som er måste inte nödvändigtvis
följas av fientlighet, av personliga attacker eller förgiftad kritik.”
(vår betoning)

Å andra
sidan hade Trotskijs metod inom oppositionen inget gemensamt med den inom
arbetarrörelsen. Uteslutningen av den Italienska vänstern genomfördes
med samma procedur som användes av den Stalinifierade Kommunistiska
internationalen, utan en klar debatt för att förklara brytningen. Det
var varken den första eller sista gången: Trotskij stödde ofta ’äventyrare’
som lyckades få hans förtroende. Detta i bjärt kontrast till alla
grupper som den Belgiska, Tyska, Spanska vänstern och alla de värdefulla
revolutionära militanter som Rosmer, Nin, Landua och Hennaut, som
eliminerades eller uteslöts en efter en tills den Internationella vänsteroppositionen
blev en ren trotskistisk strömning. (18)

I kraft
av denna hårda kamp för att försvara den marxistiska erfarenhetens
arvegods och med detta dess egen politiska identitet blev den Italienska vänstern
på en internationell nivå den politiska strömning som bäst uttryckte
behovet att ett samanhållet parti, som uteslöt de som var i tvivelsmål
och centristerna men samtidigt utvecklande den en stark förmåga att
etablera en politik av att sammanfoga revolutionära krafter därför att
den var byggd på klarhet i både ståndpunkter och i agerande.

Är IBRP
(och före det PCIint från 43 och framåt) – som åberopar sig på att
vara de verkliga politiska arvtagarna till den Italienska vänstern – i
nivå med sina politiska föregångare?

Är deras
regler för medlemskap lika strikta som Lenin korrekt insisterade på att
de skulle vara? Ärligt talat så tror vi inte det. Hela denna grupps
historia är kantad med episoder av opportunism i organisatoriska frågor
och snarare än att applicera de orienteringar som den hävdar att den
ansluter sig till, är IBRP:s politiska praktik i själva verket mycket närmare
till Kommunistiska internationalen i sin degenerationsfas och till
trotskisterna. Vi kommer att ta upp några historiska exempel som
demonstrerar vad vi säger.

1943-46

1943
bildades det Internationella Kommunistiska Partiet (PCInt – dess
italienska akronym använder vi i denna artikel) i norra Italien. Nyheten
skapade höga förväntningar. Inledningen till det nya partiets
opportunistiska praktik började med den massiva tillströmningen till
PCInt av olika element från partisankampen (19) eller från olika grupper
i södern, en del av dem kom från det Italienska socialistpartiet och
Italienska kommunistpartiet, andra från Trotskismen. Sedan fanns det ett
antal militanter som öppet bröt med det programmatiska och
organisatoriska ramverket som de tidigare 
hade anslutit sig till, för att kasta sig in i kontrarevolutionära
äventyr som t.ex. minoriteten av ’Fraktionen utomlands av Italienska
kommunistpartiet’ (Fraction Abroad of the Italian CP) åkte iväg för
att ’delta’ i kriget i Spanien 36, Vercesi som deltog i 
de ’Anti-fascistiska Koalitionen i Bryssel’ under 1943 (20).

Naturligtvis
insisterade man inte på att dessa militanter, som fyllde det nya partiet,
skulle göra en redovisning av sina tidigare politiska aktiviteter. Och när
vi talar om att ansluta sig till Lenins bokstav och anda, vad kan vi säga
om Bordiga själv, som deltog i partiets aktiviteter fram till 1952 (21),
och bidrog aktivt i att bestämma dess politiska linje och t.o.m. skrev
den politiska plattformen som godkändes av partiet – utan att ens vara
medlem av partiet?

Under
denna period  var det den Franska fraktionen av den kommunistiska vänstern
(FFCL, Internationalisme) som tog upp arvet av vänsterlinjen genom
att rädda och stärka det politiska arvet från den Italienska fraktionen
i exil (Bilan). Och det var Internationalisme som tog upp frågan
med PCInt om problemet med att ha integrerat Vercesi och minoriteten från
Bilan utan att be dem göra en politisk redovisning av deras
tidigare politiska misstag, samt även det faktum att genom bildandet av
partiet i Italien hade de fullständigt struntat i arbetet att göra en
utvärdering  (Bilan
franska betyder att göra en ’balansräkning’ – en utvärdering - 
i termer av aktiviteter, lärdomar, mm, ö.a.) av Italienska
fraktionen i exil (Bilan) av de 10 år som gått.

1945
bildades en Internationell byrå, som förenade PCInt, den Belgiska
fraktionen och den Franska fraktion, ett kopia av FFCL. I själva verket
var detta ’FFCL-nr 2’ uppbyggt på basis av en splittring av två
element som var med i exekutiva kommissionen av FFCL. De hade kontaktats
av Vercesi i Bryssel och var förmodligen övertygade av hans argument, även
om de innan hade stött ståndpunkten att han skulle uteslutas omedelbart
utan diskussion (22). En av de två var mycket oerfaren (Suzanne), medan
den andra kom från det spanska POUM (och som senare dök upp i den
franska gruppen Socialisme ou Barbarie). ’FFCL-nr 2’ ’förstärktes’
när element från minoriteten från Bilan och det gamla Union
Communiste
(Chazé, etc) gick med, element som hade blivit allvarligt
kritiserade av Fraktionen på grund av deras eftergifter till anti-fascism
under kriget i Spanien.

I själva
verket fyllde denna kopia av Fraktionen behovet av att minska Internationalisme’s
trovärdighet. Som vi kan se så upprepar sig historien, i så motto
att PCInt helt enkelt upprepade Vänsteroppositionens manövrer mot den
Italienska fraktionen under 1930, när det bildade den ’Nya italienska
oppositionen’ (NOI), en grupp som bestod av f.d. stalinister som bara två
månader tidigare hade smutsat ned sina händer genom att utesluta Bordiga
från PCI och vars hela politiska funktion bara kunde ha varit att skapa
en provokativ politisk konkurrent till Fraktionen.

Den 28
november 1946 skrev GCF ett brev till PCInt med ett appendix med en lista
av frågor som behövdes diskuteras och som berörde ett antal brister för
vilka olika delar av Italienska kommunistiska vänstern varit ansvariga för
under kriget (Internationalisme no 16). PCInt svarade tvärt på
detta 10 sidor långa brev med följande ord:

Internationella
byråns möte i Paris:

Eftersom ert
brev än en gång uppvisar en kontinuerlig förvrängning av fakta och de
politiska ståndpunkter som tagits både av PCI i Italien, likväl som av
den Belgiska och Franska fraktionen och att ni inte utgör någon
revolutionär, politisk organisation och att er aktivitet är begränsad
till skapa förvirring och smutskasta våra kamrater, har vi enhälligt
uteslutit möjligheten av att acceptera er förfrågan att delta i de
internationella mötena av GCI:s organisationer.”

Det är
verkligen sant att historien upprepar sig själv med på ett farsartat sätt.
GCI blev byråkratiskt uteslutet från Kommunistiska internationalen after
1926, det blev likaså uteslutet från Vänsteroppositionen 1933 (se t.ex.
vår pamflett om den Italienska kommunistiska vänstern). Nu hade turen
kommit till GCI att byråkratiskt utesluta den Franska fraktionen från
sina led för att undvika en politisk konfrontation.

1950-talet

Eklekticism
(ung. att föra samman idéer från olika håll utan hänsyn till
sammanhanget. ö.a.) i termer av ståndpunkter betyder på en
internationell nivå att ”var och en är herre i sitt eget hus”. 1952
bröts PCInt upp i två delar; å ena sidan reducerade Bordigisterna den
Italienska vänsterns oförsonlighet i sina ståndpunkter till en
karikatyr genom att de vägrade att diskutera med några andra. Å den
andra sidan hade vi  ”öppenheten”
hos PCInt (Battaglia Communista): under hösten 1956 bildade BC
tillsammans med GAAP (23), trotskisterna i Gruppi Communisti Rivoluzionari
(GCR) och Azione Communista (24), en Rörelse för den Kommunistiska vänstern,
vars framträdande drag var heterogenitet och förvirring. Bordiga benämnde
ironiskt dessa fyra grupper som ”quadrifoglio” (fyrklövern).

1970-talet

Under de
första månaderna 1976 lanserade Battaglia Communista ”ett förslag
till en början”, som riktade sig till de ”internationella grupperna
av den kommunistiska vänstern”, vilka de inbjöd till:

-         
en internationell konferens för att skaffa sig en uppfattning om
tillståndet hos de grupper som hävdar att de tillhör den
internationella kommunistiska vänstern;

-         
att skapa ett center for kontakter och internationella
diskussioner.

IKS
deltog i konferensen med övertygelse men önskade att de politiska
kriterierna för att delta på konferensen skulle definieras. BC som var
van vid konferenser av ett helt annat slag, var tveksamma till att skapa
striktare regler. De var uppenbarligen rädda att stänga dörren för någon.

Den första
konferensen hölls i Milano i maj 1977 med endast två deltagare, BC och
IKS, men BC motsatte sig varje offentlig deklaration, t.o.m. en som
kritiserade de grupper som var inbjudna som inte hade kommit till
konferensen.

I slutet
av 1978 hölls den andra konferensen i Paris, där slutligen ett antal
andra grupper deltog i arbetet. I slutet av konferensen kom frågan om
kriteria för deltagande upp igen och denna gång föreslog BC striktare
regler:

”Kriterierna
måste göra det möjligt att utesluta rådister från dessa konferenser så
vi måste insistera på erkännandet av historiska behovet av partiet som
ett väsentligt kriteria.”,

till
vilket vi svarade genom att påminna om,

”vårt
insisterande på att det skulle finnas kriteria till den första
konferensen. Vi tror inte att det idag är lämpligt att lägga till
ytterligare kriteria Det beror inte på brist på klarhet, både i fråga
om kriterierna som sådana, som i fackföreningsfrågan eller den
nationella frågan, utan att det är för tidigt. Stor förvirring vilar
fortfarande tungt som helhet över den revolutionära rörelsen i dessa frågor;
och NCI har rätt i att hålla fast vid en dynamisk vision av de politiska
grupper gentemot vilka vi riskerar stänga dörren permanent.”
(25)

Under första
halvan av 1980 hölls den tredje och sista internationella konferensen,
vars atmosfär redan från början gjorde det klart hur det skulle sluta.
Utöver förtjänsterna med själva diskussionen, visade denna konferens på
BC:s vilja att utesluta IKS från framtida konferenser.

I en av
Aesops fabler försöker vargen utan framgång anklaga lammet för att ha
smutsat flodvattnet som han dricker av. Han slutar med att lägga skulden
på lammets far och finner på detta sätt en ursäkt för att slita honom
i stycken. På samma sätt började BC i ökande utsträckning se IKS,
inte som en grupp på samma sida med vilken man kan eventuellt komma fram
till ett klargörande, till fördel för alla kamrater och de nya
grupperna i bildande, utan snarare som en farlig rival i att fånga dessa
kamrater och nya grupper, och fann till slut en utväg för att få
konferensen att godkänna striktare och mer selektiva politiska kriterier
för att accepteras, för att definitivt utesluta IKS. (26)

För att
sammanfatta så går vi från den första konferensen, där det inte bara
saknades några politiska kriterier för deltagande utan även förslaget
att införa sådana tillbakavisades, till den tredje konferensen, där i
slutet av konferensen kriteria, skapade på ett ad-hoc mässigt sätt, fördes
fram för att eliminera IKS, dvs. vänsterkomponenten inom konferensen.
Den tredje konferensen var en repris på uteslutningen av GCF 1945 och
likaså en olycksbådande utsträckning av de föregående episoderna med
uteslutningen av den Italienska kommunistiska vänstern från
kommunistiska internationalen (1926) och från Vänsteroppositionen
(1933).

Det
politiska ansvaret som BC måste ta på sig (och CWO) är i dessa omständigheter
enormt: endast några få månader senare (augusti 1980) bryter
masstrejken ut i Polen och det internationella proletariatet förlorade
varje möjlighet av ett koordinerat ingripande från alla grupper i den
kommunistiska vänstern.

Men det
slutar inte här. Efter en tid uppfann BC och CWO, för att visa att de
inte hade förstört en serie av tre konferenser och fyra år av
internationellt arbete till ingen nytta, en fjärde konferens där det
deltog, inklusive dom själva, en så kallad revolutionär iransk grupp,
som vi t.o.m. hade varnat BC för. Det vara inte förrän efter ett antal
år som IBRP slutligen erkände sitt misstag genom att tillkännage att
denna grupp av iranier verkligen inte var revolutionär …

1990-talet

Då har
vi kommit fram till den senaste fasen under de senaste åren, då vi har
sett en litet men uppmuntrande öppnande upp av en dialog och
konfrontation inom det proletära politiska lägret (27). På ett sätt
den mest intressanta aspekten, var en första integration av ingripande i
situationen som har skett mellan IKS och IBRP (genom sin engelska del,
CWO). Ett ingripande som planerades tillsammans när det inte faktiskt
genomfördes tillsammans i relation t.ex. till konferensen om Trotskij som
hölls i Ryssland, ett offentligt möte om ryska revolutionen 1917
organiserades och hölls gemensamt i London, ett gemensamt försvar mot de
attacker som kom från vissa parasitära formationer, etc, etc.

Vi har
alltid genomfört dessa ingripanden med en tydlig intention att inte
absorbera någon, inte för att skapa en kil inom IBRP mellan BC och CWO
och den likgiltiga frånvaron av BC oroade oss alltid. Till slut när BC
tyckte nog var nog, krävde de att deras partner gav vika för parti –förlåt
– IBRP – linjen. Från detta ögonblick och framåt var allting som
tidigare tycktes resonabelt och normalt for CWO börjat förändrats.
Ingen mer koordinering av arbetet i Ryssland, inga fler gemensamma
offentliga möten, etc, etc. Och än en gång föll ansvaret tungt på
IBRP:s axlar, som på grund av sin butiksägar-opportunism, lät
arbetarklassen konfrontera en av sina svåraste episoder i den nuvarande
historiska perioden, kriget i Kosovo, utan att dess förtrupp var förmöget
att uttrycka en gemensam ståndpunkt.

För att
fullt värdera IBRP:s opportunism i relation till deras förkastande av vår
appell om kriget, är det lärorikt att läsa om en artikel som uppträdde
i novembernumret av Battaglia Communista, ’Missförstånd om
kriget på Balkan’. BC skriver att de har fått ett brev/invitation från
OCI (28) till ett nationellt möte mot kriget som skall hållas i Milano.
BC bedömer,

”innehållet
i brevet som intressant och en välkommen rättelse i förhållande till
den ståndpunkt som OCI antog om gulfkriget, då det stödde det
’Irakiska folket under imperialismens attack’ och var mycket polemisk
i relation till vår s.k. likgiltighet (…) Det saknar en referens till
krisen i ackumulationscykeln (…) och dess väsentliga undersökning av
dess konsekvenser på den Jugoslaviska federationen (…) Men det
verkar inte som det utesluter möjligheten av ett gemensamt initiativ från
de som motsätter sig kriget på en klassgrund.”
(vår betoning)

Som vi
kan se, så var BC för bara fyra år sedan, i en situation som var mindre
allvarlig än vid tidpunkten för kriget i Kosovo, berett förespråka ett
gemensamt initiativ med en grupp som redan då var klart och tydligt
kontrarevolutionärt (29) bara för att tillfredställa dess aktivistiska
böjelser, medan det hade modet att säja nej till IKS därför att …
det har ståndpunkter som skiljer sig för mycket åt. Detta är verkligen
opportunism.

Konklusion

Vi har ägnat
denna artikel till att svara på IBRP:s tes att organisationer som vår
har:

” avskurit
sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till
anslutningen till det framtida revolutionära partiet”.

För att
göra detta har vi betraktat de två nivåer vid vilka de organisatoriska
problemen ställs och i termer av dessa har vi visat att det är IBRP,
inte IKS, som har lämnat traditionen från den Italienska och
internationella kommunistiska vänstern. I själva verket är den
eklektism som vägleder IBRP:s politik för en omorganisering lik den som
Trotskij hade, som han tog upp i samband med att bygga den 4:e
Internationalen. IKS vision å andra sidan är densamma som den Italienska
fraktionen, som alltid kämpade för en omorganisering i klarhet och på
en grundval som skulle göra det möjligt att rädda centristiska element
och de med tveksamheter.

Trots
dess olika ärelystna arvtagare, så finns den verkliga kontinuiteten med
den Italienska fraktionen idag representerad av IKS, en organisation som
åberopar och gör till sin egen alla striderna från 20-talet, 30-talet
och 40-talet.

31
augusti 2000   Ezechiele

Noter 

1.      
IBRP står för Internationella Byrån för det Revolutionära
Partiet och är en internationell organisation som knyter samman två
organisationer, Communist Workers Organisation (CWO) i Storbritannien och
Partito Communista Internazionalista i Italien.

2.      
Publicerad i Battaglia Communista nr 1, January 2000 och i International
Communist
nr 18, vintern 2000.

3.      
Det fanns också 21 villkor för att ansluta sig till Kommunistiska
internationalen!

4.      
”On
the ICC appeal over  the war
in Serbia. The military offensive of the bourgeoisie demands a united
respons by revolutionaries.”

(Om IKS appell om kriget i Serbien. Den militära
offensiven från borgarklassen kräver ett enat svar från revolutionärerna),
International Review nr 98, July 1999.

5.      
Se också ”The marxist method and the ICC’s appeal over the
war in Yugoslavia
” (Den marxistiska metoden och IKS appell om kriget
i Jugoslavien), International Review nr 99, oktober 1999.

6.      
Vi hänvisar till punkt 13 och 16 där det finns skillnader, inte på
grundläggande frågor utan i analysen om den aktuella situationen.

7.      
Redovisning och en kritisk utvärdering av dessa konferenser finns
i olika artiklar i vår International Review och i de aktuella
pamfletterna som kan beställas av oss genom att skriva till våra
adresser.

8.      
Genom hela denna period (1930), fick
Trotskij information från Rosmers brev. Den senare var inte sympatiskt
inställd till den Italienska vänstern och ’blockerade all
diskussion’. Han kritiserade Prometeo, som ville skapa nationella
sektioner innan internationalen och gav exemplet från Marx och Engels
som: ”1847 började den kommunistiska rörelsen med ett
internationellt dokument och med skapandet av Internationalen”.
Denna
argumentation förtjänar att understrykas eftersom den ofta används på
ett felaktigt sätt mot den Italienska fraktionen (se IKS bok om den
Italienska kommunistiska vänstern och kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen
av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen,
1923-33
)

9.      
IBRP: ”Towards the New
International”
(Mot den nya internationalen), Prometeo, nr 1,
serie VI, juni 2000.

10.   
IBRP:
”Towards the New International”

   11.   
IBRP:
”Towards the New International”

12.   
För en allmän orientering i denna fråga
se artikeln: ”On the party and its relationship to the class”
(Om partiet och dess relation till klassen), en text som antagits av IKS
5:e kongress och är publicerad i International Review nr 35.

 

13.   
”Delegaterna [till Kommunistiska internationalens
grundningskongress] … var i huvudsak bolsjeviker medan de som, på ett
eller annat sätt, förklarade sig representera kommunistpartiet i Polen
och i Lettland, Ukraina, Litauen, Vitryssland, Armenien, från den förenade
gruppen för folken i östra Ryssland, utan tvekan kan ses som
representanter för olika sektioner av bolsjevikpartiet (…) de enda som
kom från utlandet var två Schweiziska delegater, Fritz Platten och
Katsher, tysken Eberlein (…), den norske Stange och den svenske
Grimlund, den franske Guilbeaux. Men även i dessa fall kunde deras
giltighet som representanter ställas i fråga. (…) Det återstår därför
endast två delegater som hade ett tveklöst mandat, den svenske Grimlund
och Eberlein …”
(från Pierre Broué, The
Origins of the Communist International, introduction to the 1st Congress
of the Communist International
(den Kommunistiska internationalens
ursprung, introduktion till Kommunistiska internationalens första
kongress), EDI, Paris, 1974, sidan 35.36.)

 

14.   
Detta är den kritik som vi gjorde av BC
nyligen i relation till deras opportunistiska hantering av relationerna
med element av GLP, en politisk formation vars medlemmar, som nyligen
brutit med den autonomistiska rörelsen, kommit till klarhet endast till hälften
samtidigt som de bibehållit en god portion förvirringar som de utgått
från: ”Ett ingripande som långt ifrån gynnade klargörandet för
dessa [element] och deras definitiva ändpunkt i en revolutionär
koherens, istället blockerade denna möjliga utveckling.”
(från ”Grupperna
från Lotta Proletaria: ett ofullständigt försök att nå en revolutionär
koherens”
i Rivoluzione Internationale nr 106)

 

15.   
Text om de 21 villkoren för anslutning
till Kommunistiska internationalen som antogs av den andra kongressen av
Komintern.



16.   
Denna politik ledde till
marginaliseringen av revolutionär energi inom partierna och exponerade
dem tydligare för repression och massakrer, som var fallet i Kina.



17.   
IKS, The Italian Communist Left
1927-1952
(Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)



18.   
Från IKS bok ovan i kapitlet: Relationen
mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen
i Internationalen, 1923-3.



19.   
”Ambiguities on the ’partisans’ in the constitution of the
Internationalist Communist Party in Italy”

(Tvetydigheter om ’partisaner’ i konstituerandet av
Internationalistiska kommunistiska partiet i Italien), Battaglia
Communistas brev och IKS svar. I International Review nr 8.



20.   
Se artikelarna, ”The Origin of the
ICC and the IBRP”
(IKS ursprung och IBRP), i International Review
nr 90 och 91 och ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia
Communista)”
(I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia
Communista)) i International Review nr 95.



21.   
Året för splittringen mellan det
nuvarande Battaglia Communista och den ’bordigistiska’ delen PCInt.



22.   
IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska
kommunistiska vänstern 1927-1952)¸ sid. 191-193.

23.   
Några fd partisaner inklusive Cervetto, Masini och Parodi gick med
i den anarkistiska rörelsen och försökte att konsolidera sig i en
tendens inom den genom konstituerandet av ”Gruppi Anarchici di Azione
Proletaria” (GAAP) i februari 1951 med en publikation kallad L’Impulso.

24.   
AC föddes 1954 som en tendens av PCI bildat av Seniga, Raimondi,
fd partisaner och Fortichiari, en av grundarna av PCd’I i 1921 och som
gick in i PCI efter att han blivit utesluten. Seniga samarbetare med
Pietro Secchia, som under motståndstiden definierade grupper till vänster
om PCI som ”Gestapos marionetter” och uppmanade till fysisk
eliminering av Prometeos militanter. Sammanslagningen av en del av
AC med GAAP kom att bilda gruppen Lotta Communista 1965.

25.   
Dokumentation
från konferensen publicerades i ”Preparatory texts, reports,
correspondence of the Second Conference of the Groups of the Communist
Left”,
Paris, November 1978.



26.   
International
Review
nr
22, 3:e kvartalet 1980, ”Third International Conference of the groups
of the Communist Left (Paris May 1980): Sectarianism, a legacy of the
counter-revolution that must be transcended”
(Tredje internationella
konferensen för grupper i den kommunistiska vänstern (Paris Maj, 1980):
Sekterism ett arv från kontrarevolutionen som måste överkommas).
Se
också dokumenten från tredje konferensen publicerad på franska av IKS i
form av en pamflett och på italienska av BC (som ett specialnummer av Prometeo).
Den franska utgåvan innehåller också vårt politiska uttalande om
konklusionerna av konferensen.

27.   
International
Review
nr 92.
”6th Congress of the Partito Communista Internazionalista. A step
forward for the Communist Left”
(6:e kongressen för Partito
Communista Internazionalista.
Ett steg framåt för den
kommunistiska vänstern).  
International Review nr 93, ”Debates between ’Bordigist groups’. A
significant evolution of the proletarian political miliue”

(Debatt mellan ’Bordigistiska grupper’. En betydelsefull utveckling av
den proletära politiska miljön). International Review nr 95 ”In
the shadow of  Bordigism and
his epigones (Battaglia Communista)”
(I skuggan av Bordigism och
hans lärljungar (Battaglia Communista)).

28.   
OCI,
Organizzazione Communista Internazionalista.


29.   
Det behövdes verkligen ett uppbådande av
BC:s hela opportunism för att försöka, under hösten 1995, knyta till
sig en organisation som under de senaste 5 åren, från kriget i Persiska
viken, gjorde ingenting mindre än att stödja en imperialistisk sida mot
en annan och på detta sätt deltagit i mobiliseringen av proletariatet för
en imperialistisk slakt.
I
denna fråga se artiklar publicerade i Rivoluzione Internazionale, ”The
OCI: Slander is a breeze
”, nr 76, juni 92; ”The delirium of the
OCI”,
nr 69, april 91;”The sharks in the Persian Gulf”,
nr 67, december 1990.

IKS liv: 

Politiska strömningar och länkar: 

Allmänna teoretiska frågor: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: