Dag för dag får hotet om ett krig mot Irak allt klarare konturer. Bush junior planerar att gå längre än hans far gjorde 1991. Inte bara planerar han att tillfoga Irak ytterliggare ett militärt nederlag, utan denna gång är det hela Saddam Husseins regim som är målet. Detta nya krig kommer vid en tidpunkt när krigen är allt mer närvarande internationellt. Ett år efter 11:e september attackerna och deklarationen om ”krig mot terrorismen”, har hotet om krig förvärrats över hela världen, men framförallt i de länder som av USA beskrevs som en del av ”ondskans axel”
Det är uppenbart att störtandet av talibanregimen och kriget mot Al Qaida inte lett någonstans, den breda antiterrorist-koalition som bildades under amerikansk kontroll har fallit sönder. Bakom alla deklarationer om ”internationell solidaritet” under minnesceremonin efter 11 september, har det funnits en öppen kritik mot den amerikanska politiken i Europa och i arabvärlden. I själva Afghanistan har instabiliteten hos den USA stödda regimen tydligt demonstrerats av bombattacken mot marknaden i Kabul den 5 september som ledde till 30 döda och flera hundra skadade och inte minst genom mordförsöket mot den afghanske presidenten Karzani.
Framförallt har vi det senaste året sett en ökning av de militära spänningarna i andra länder. Under sommaren kom det nya varningar om hotet av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan och faran är långt ifrån över än (se International Review nr 110). Situationen i Palestina förvärras hela tiden och nu dyker hotet om ett nytt Gulf-krig upp vid horisonten. Den ”tidsålder av fred” som Bush den äldre lovade oss efter östblockets kollaps 1989 har visat sig var en tid av ökande militärt barbari på en nivå som vi inte sett sedan andra världskriget. Detta är en klar bekräftelse på de förutsägelser och analyser som revolutionärerna gjorde vid denna tidpunkt mot de lugnande talen från den internationella borgarklassens viktigare ledare.
I Internationalistisk Journal nr 2 i vår orienteringstext ”Militarism och sönderfall”, som till och med skrevs före Gulfkriget, ges en analytisk ram för att förstå imperialistisk rivalitet i en kapitalistisk värld i den nya period som öppnades upp av östblockets kollaps och upplösningen av västblocket som följde på detta:
”Sedan början av århundradet har kriget varit den mest avgörande frågan som proletariatet och dess revolutionära minoriteter konfronterat (…) eftersom kriget är den mest koncentrerade formen av den förfallande kapitalismens barbari, något som uttrycker systemets dödskamp och hänger som ett hot över hela mänsklighetens överlevnad. (..) krigets barbari – mycket mer än tidigare – kommer att vara ett permanent och ständigt närvarande element i världssituationen (..) alltmer kommer att inbegripa de utvecklade länderna”.
(punkt 13)
Texten lägger till att:
”Det allmänna sönderfallet av samhället är den slutgiltiga fasen av kapitalismens förfall. Därför består under denna fas de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden: den historiska krisen i den kapitalistiska ekonomin, statskapitalismen och grundläggande fenomen som militarism och imperialism.
Eftersom sönderfallet utgör kulmen på de motsättningar som kapitalismen kastats in i under hela sin förfallsperiod, kan de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden bara förvärras och förstärkas under denna slutgiltiga fas (...)
Detsamma gäller militarismen och imperialismen, som vi sett under 80-talet, den period under vilken sönderfallet har uppstått och utvecklats. Denna verklighet kommer inte att försvinna för att den gamla världsordningen med en uppdelning av världen i två imperialistiska block har försvunnit som ett resultat av östblockets kollaps.
Konstituerandet av imperialistiska block är inte orsaken till militarism och imperialism. Tvärtom är uppkomsten av dessa block endast en extrem konsekvens (...) ett uttryck (...) för att den förfallande kapitalismen faller ned i militarism och krig (...) Den nuvarande upplösningen av de imperialistiska blocken innebär inte heller något som helst ifrågasättande av imperialismens grepp över det samhälleliga livet (...) upplösningen av blocken bara kommer att öppna vägen till en ännu mer barbarisk, förvrängd och kaotisk form av imperialism.”
(punkt 5)
I januari 1991 demonstrerade Gulfkriget att:
”inför tendensen mot generaliserat kaos som är typisk för sönderfallet och som har kraftigt förstärkts av Östblockets kollaps, har kapitalismen inget att val i sina försök att hålla samman sina komponenter än att kränga på tvångströjan av militärt våld. I denna bemärkelse bidrar de metoder som den använder för försöka begränsa det alltmer blodiga kaoset, till skärpningen av det militära barbari som kapitalismen sjunker ned i.”
(Resolution om den internationella situationen punkt 5 i International Review nr 97)
Händelseutvecklingen har bara bekräftat ökningen av detta permanenta barbari i en kapitalistisk värld som domineras av tendensen ”var och en för sig” och den allmänna rivaliteten mellan stora som små imperialistiska stater. Inom denna ram har de nationella härskande klasserna med USA i spetsen, skapat ett klimat av patriotisk hysteri i befolkningen. Men även andra staterna, som också vill betyda något här i världen, har tagit steg för att mobilisera sina arméer och öka sina militära utgifter.
Även om attacken den 11:e september var en ”krigshandling” som Bush uttryckte saken, var det:
”en kapitalistisk krigshandling, ett moment i den permanenta imperialistiska kampen som kännetecknar epoken av kapitalismens förfall”
(Resolutionen om den internationella situation till IKS extraordinära konferens april 2002)
Attacken den 11:e september har gjort det möjligt för USA att ingripa i Afghanistan under förevändningen av ett ”krig mot terrorismen”. USA har etablerat sig som härskaren över Centralasien med baser i Afghanistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och en ställning i Georgien (som nu är under stark press från Ryssland som ett direkt svar på denna amerikanska framryckning). Samtidigt har de mer omfattande globala strategiska mål.
Målsättningen hos den amerikanska borgarklassen är inte bara att kontrollera denna tidigare ryska region, utan att kontrollera hela Mellanöstern och den indiska kontinenten. Genom att inkludera Nordkorea i ”ondskans axel” har man tydligt utmanat Kina och Japan. Allt detta gör det möjligt för USA att utveckla sin strategi av att ringa in de europeiska makterna, och framförallt att blockera alla tyska framstötar (Tyskland är dess mest farliga rival) mot Östeuropa eller Mellanöstern.
Detta är ramen för hotet av krig mot Irak.
Vad har USA mot Saddam Hussein?
Det är uppenbart att Irak inte är något hot idag. Dess arme som 1991 beskrevs som den femte största i världen, decimerades under Gulfkriget, och har förlorat mer än två tredjedelar av sina styrkor sedan dess. De pågående FN-sanktionerna har inte bara hindrat dem från att återupprusta utan till och från att få reservdelar. Så gott som all irakisk militär utrustning är från före Gulfkriget (New York Times 26 augusti, 2002).
Utöver detta har USA sedan Gulfkriget infört en ”flygförbudszon” över norra och södra Irak, vilket hindrar det irakiska flygvapnet från att flyga över halva sitt nationella territorium under förevändningen av att skydda de kurdiska och shiitiska minoriteterna. (1). Icke desto mindre har USA börjat tala om ett ”kärnvapenhot” från Irak. Rapporten från International institute for strategic studies (IIS) har avfärdat detta argument, och endast fört fram faran från ” ett stort lager med kemiska och biologiska vapen”, och detta är nu grunden för ett ”potentiellt irakiskt hot”.
Det är uppenbart att det ”tydliga och närvarande hotet” som Bush åberopar för att rättfärdiga ett angrepp inte är något annat än en propagandamyt. De som öppet kritiserar den amerikanska politiken, för fram ett annat skäl som kan verka självklart, USA vill kontrollera Iraks oljereserver, som är världens näst största kända oljereserver.
Till i exempel Le Monde Diplomatique (oktober 2002) kan vi läsa:
”Lägga beslag på världens näst största oljereserv skulle göra det möjligt för president Bush att helt styra den internationella oljemarknaden. Under ett amerikanskt protektorat skulle Irak snabbt kunna fördubbla sin produktion av råolja, vilket skulle få som en omedelbar följd att oljepriserna sjunker och kanske få igång den amerikanska tillväxten.”
Först av allt är denna tanke att den irakiska oljan skulle göra det möjligt att starta en återhämtning av den amerikanska ekonomin (eller en påstått marxist variant av samma tema att försäkra USA en ”oljeintäkt”) missar att ta med flera konkreta fakta i sin bedömning:
- det dåliga skicket hos den irakiska oljeinfrastrukturen som skulle behöva 5 år av stora investeringar för att öka produktionen till sådana nivåer (2),
- att försäljningen av den irakiska oljan är redan nästan helt under amerikansk kontroll, politiskt genom att exporten kontrolleras av FN: s sanktioner, militärt genom att hela den irakiska oljeindustrin är inom räckhåll för det amerikanska bombflyget, ekonomiskt genom inflytandet från de stora amerikanska oljebolagen.
Tvärtom insisterar vi på att det intresse som alla de stora imperialistiska makterna har av Mellanöstern framförallt är strategiskt. Förvisso föregick detta intresse upptäckten av oljan i regionen. Under 1800-talet var Irak, Iran och Afghanistan scenen för ”the great game” (’det stora spelet’ på svenska, vilket är namnet på en mycket känd stormaktskonflikt om kontroll över regionen mellan Storbritannien, Ryssland och Tyskland, översättarens anmärkning).
Insatserna ökade med byggandet av Suezkanalen som Storbritanniens strategiska väg till Indien. Idag är regionens geopolitiska betydelse lika stor som någonsin, och den har förvisso ökat på grund av oljans strategiska betydelse som en både ekonomiskt och militärt nödvändig råvara. Om USA lyckas med att skaffa sig fullständig kontroll över Europas och Japans oljeförsörjning, kommer de att ha ett väldigt kraftfullt vapen i sin hand. I händelse av en allvarlig internationell kris skulle de inte ens behöva hota med att använda våld för att få dessa länder att underkasta sig dess vilja.
Faktum är att med denna nya styrkeuppvisning riktad mot Irak, avser USA att förstärka sin auktoritet och trovärdighet både i denna region och i världen som helhet. Gulfkriget 1991 syftade framförallt till att tvinga dess gamla västallierade att sluta upp bakom USA, när upplösningen av ”ondskans imperium” (för att använda Reagans benämning på Östeuropa och Sovjetunionen) drev dem att upprätta sitt oberoende och motsätta sig USA: s diktat. Denna operation var en tillfällig framgång, men redan i slutet på sommaren 1991 med utvecklingen av kriget i Jugoslavien var dessa forna allierade snabba att föra fram sina egna intressen (den första att göra så var Tyskland som uppmuntrade Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur Jugoslavien).
Vid denna tidpunkt nöjde sig USA med att jaga ut de irakiska trupperna ur Kuwait och lämnade Saddam Hussein regimen intakt. Det fanns olika skäl till detta. Å den ena sidan ställde Frankrike som villkor för att delta i koalitionen att regimen lämnades intakt. Hade USA svikit detta löfte, hade detta lett till att den militära koalitionen brutits upp, den koalition som var Bush den äldres främsta mål. Utöver det hade alla allierade inklusive USA ett intresse av att behålla Saddam vid makten så att han kunde fortsätta att spela rollen som vakthund mot strävandena till självständighet från kurderna i norr och shiiterna i söder, som hotade destabilisera hela regionen. Det faktum att USA idag är berett att lämna detta försiktiga förhållningssätt och riskera att få såväl ett antal stormakter som arabstater emot sig, och ytterliggare destabilisera regionen är bara ytterliggare ett bevis på hur världssituationen förvärrats sedan 1991. Som vi sa för mer än 10 år sedan är USA tvingat att alltmer demonstrera och använda sin vapenmakt för att hävda sin ledande ställning.
En annan fördel med Irakoperationen – från amerikansk synvinkel – är att den är ett utmärkt redskap för att splittra de europeiska makterna, med framförallt Storbritannien på den ena sidan och framförallt Tyskland och Frankrike på den andra sidan. Storbritannien är USA: s främsta allierade i ett krig mot Irak. Detta är de inte på grund av solidaritet, utan på av grund att britterna alltid räknat med att avsätta Saddam Hussein och genomföra en förändring av den härskande klicken som skulle göra det möjligt för dem hävda sina intressen i sitt gamla protektorat. De brittiska intressena sammanfaller därför tillfälligtvis med de amerikanska från vilka de förväntar sig en gentjänst för sitt militära bidrag.
Frankrike å den andra sidan har alltid emotsatt sig ett militärt ingripande i Irak och har försök behålla sina band med regimen i Bagdad likväl som med Libanon och Syrien, till och med under Gulfkriget. Frankrike har hela tiden uppmanat till ett stopp för FN: s embargo mot Irak. När det gäller Tyskland så har de traditionellt sätt alltid försök hävda sig i Mellanöstern genom Berlin – Bagdad axeln via Balkan och Turkiet.
De brittisk-amerikanska flygangreppen är redan en daglig företeelse över norra och södra Irak, som en generalrepetition för ett fullskaligt krig (3). Vita huset har etablerat de nödvändiga baserna för en militär intervention (50 000 man är redan stationerade i Kuwait). De kan räkna med tillräckligt stöd för att uppväga frånfället av en del allierade från Gulfkriget. Turkiet har redan gått med på placeringen av amerikansk trupp på dess mark i utbyte mot betydande ekonomisk hjälp. Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman och speciellt Qatar (4) kommer att tjäna som strategiska militära baser (5). Jordanien kommer troligen att tillåta att dess territorium används för att neutralisera Iraks västra gräns som ligger närmast Israel.
Icke desto mindre är detta en operation som är mycket farligare än kriget i Afghanistan, eftersom i detta fall så har USA ingen lokal styrka som kan göra det smutsiga arbetet som den norra alliansen gjorde i Afghanistan, och det s.k.Vietnamsyndromet riskerar att återkomma, vilket undveks operationen i Afghanistan som de var kapabla att avsluta med ”noll döda”.
Dessutom, att sätta upp en bred demokratisk opposition som kan ta över efter Saddam Hussein är långtifrån enkelt. En annan svårighet är att det finns mycket mer motstridiga lokala intressen än i Afghanistan. De kurdiska och Shiitiska minoriteterna är inte pålitliga utifrån en amerikansk synvinkel. Kurderna är alldeles för lätt influerade av européerna och Shiiterna står i skuld till iranska intressen. Till detta kan vi lägga Turkiets tveksamhet, givet dess å en sidan känsliga förhållande till den kurdiska frågan (Saddam Hussein utövar fortfarande ett tryck på kurderna i Irak), och å den andra sidan dess dragning mot EU som utövar ett tryck på dem. Den andra faran är att den amerikanska borgarklassen definitivt förstör sitt rykte i arabstaterna som fredsmäklare i Mellanöstern och därigenom försvagar sin ställning i regionen.
Men redan det första hindret som möter USA i dess försök att tvinga på världen dess uppfattning om ”ett alvarligt hot” från Irak, är att den amerikanska borgarklassen inte har något stöd i folkrätten för att rättfärdiga ett militärt angrepp, i motsats till tidigare militära ingripanden. 1991 var till exempel Iraks invasion av Kuwait den rättsliga förevändning man använde, det finns idag inget rättsligt stöd för ett preventivt krig utifrån det nya begreppet ”potentiellt angripare” som USA använder mot Irak. Vad den amerikanska borgarklassen försöker göra är att tvinga igenom nya bestämmelser som skulle kullkasta allt folkrättsligt ramverk inom de internationella relationerna, och om de accepterades skulle de kunna användas för att rättfärdiga alla möjliga militära invasioner, och därmed öppna dörren för ytterliggare kaos.
Detta är en svaghet hos den amerikanska strategin som de andra stormakterna inte tvekat att använda, när det idag säger sig agera på ett folkrättsligt mandat från FN. Det är därför som USA, för att skapa legitimitet för sitt agerande tvingats nedlåta sig till att agera genom FN och följa besluten från dess säkerhetsråd, med alla riskerna för att de misslyckas. Utöver detta var det Saddam Hussein första diplomatiska seger, när han accepterade närvaron av FN:s vapeninspektörer på irakisk mark, eftersom det omedelbart fick tre av de fem permanenta medlemmarna av FN: s säkerhetsråd (Ryssland, Kina och Frankrike) att välkoma Iraks position och deklarera att som en följd av den var ingen militär intervention nödvändig nu, utan man skulle istället ge vapeninspektörerna tid att utföra sitt jobb. Framgången för de amerikanska påtryckningarna, inte bara på Irak utan även på andra stater har alltså så här långt varit begränsade.
Gulfkriget genomfördes folkrättsligt sett inom ramen för FN resolutioner. Kriget i Kosovo utanför för folkrätten inom ramen för NATO. Den militära offensiven i Afghanistan genomfördes som en ensidigt amerikansk operation. Denna ensidiga politik har naturligtvis ökat fientligheten mot USA hos de andra staterna. Denna situation gör det möjligt att se hur anti-amerikanismen har vuxit sedan Gulfkriget 1991, i synnerhet bland de europeiska staterna. Jämfört med då dessa stater 1991 tvingades, om än med tvekan, att stödja Gulfkriget, är de idag inte bara öppet kritiska, utan även direkt motståndare till ett amerikanskt militärt äventyr. I Frankrike framställs till exempel Bush intentioner att angripa Irak som en sjuk fixeringen hos en serietidnings-rambo. I Tyskland, vars diplomatiska gyllene regel under flera decennier har varit att inte stöta sig med USA när det gäller att flytta sina egna imperialistiska positioner, har Schröder direkt brutit mot denna gyllene regel genom att uttrycka kategoriska motstånd mot något som helst tyskt stöd till en ockupation av Irak (6). Även andrarangsmakter som Spanien har kostat på sig att vara öppet kritiska mot USA:s politik mot Irak och i Mellan östern.
Dessa motsättningar speglas i debatterna och meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen.
Skillnader inom den amerikanska borgarklassen existerade redan i början på andra världskriget mellan ”isolationisterna” och ”interventionisterna” på frågan om man skulle ingripa i kriget eller stå utanför. Det isolationistiska lägret var i stort sett begränsat till det republikanska partiet medan demokraterna till en övervägande del var för ett ingripande i kriget. Katastrofen vid Pearl Harbour provocerades medvetet fram av Roosevelt (se ”The machiavellianism of the bourgeoisie” i International Review nr 108 och på svenska ”60 år efter Pearl Harbour” i Internationell Revolution nr 89) och gjorde att de som var för ett ingripande i kriget fick övertaget.
Idag har denna splittring försvunnit. Men motsättningarna inom den amerikanska politiken har gjort att det uppstått nya interna meningsskiljaktigheter som inte längre följer traditionella partilinjer. Inom den amerikanska borgarklassen råder det naturligtvis ingen oenighet om att USA skall upprätthålla sin imperialistiska världsdominans, framförallt på en militär nivå. Det finns däremot skillnader i bedömningen om USA skall acceptera den dynamik som alltmer tvingar dem att agera ensamma eller om de skall försöka bygga vissa allianser, även med tanke på att dessa allianser inte längre kan ha någon långsiktig stabilitet.
Dessa två motpoler framträder tydligt i förhållande till konflikten mellan Israel-Palestina och det föreslagna militära ingripandet mot Irak. Denna motsättning har uttryck sig i svängningar i den amerikanska politiken mellan ett fullständigt stöd för Sharon och därmed implicit ett stöd till hans intention att göra sig av med Arafat, och talet om det oundvikliga i bildandet av en palestinsk stat. Efter 11 september har USA fört en politik som inneburit ett nästan ovillkorligt stöd för Israel. Det står dock klart att den aggressiva politik som Sharon och de mer extrema delarna av den israeliska borgarklassen för leder till en absurd och oändlig spiral av allt blindare våld, men även till en ökande isolering av Israel och indirekt USA (7). Utöver det är många arabstater, även om de inte är några större anhängare Arafat, alltmer irriterade över USA:s stöd till Sharon. Detta skulle kunna leda till att stora delar av den arabiska borgarklassen (Egypten, Saudiarabien och Syrien framförallt) ansluter sig till stormakterna inom EU. Genom att öppet deklarera att de är emot att Arafat avpolletteras och även om de visat sig oförmögna att spela rollen som ”fredsmäklare”, försöker de europeiska stormakterna att utnyttja situationen diplomatiskt.
Meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen har redan kommit till uttryck inom den republikanska administrationen. Försvarsminister Donald Rumsfeld, Vicepresident Dick Cheney och Bush rådgivare Condolezza Rice försvarar uppfattningen att USA skall angripa så snart som möjligt, medan andra prominenta medlemmar av den republikanska apparaten såsom Colin Powell, James Baker och Henry Kissinger (med stöd från vissa affärsmän som oroar sig för att kostnaden för den militära operationen om USA i den nuvarande ekonomiska situationen skulle tvingas stå för kostnaderna själva) har blivit alltmer tveksamma och föredrar att fortsätta med en politik som varierar mellan moroten och piskan.
Även om hökarna, som är för att använda militärt våld och vill se ett snabbt amerikanskt ingripande mot Irak, verkar ha överhanden, så är de problem som detta militära ingripande orsakat sådana att det inte är avgjort hur det går. Detta illustreras av det sensationella uttalandet av Al Gore (demokratisk presidentkandidat som förlorade mot Bush i senaste valet), där han säger att hotet från Irak inte är bevisat och fortsätter med att kritisera Bush internationella strategi på följande sätt:
”Efter den 11:e september fanns det en enorm sympati och stöd för oss över hela världen. Vi har förskingrat detta stöd och ett år senare har det utbyts mot rädsla, osäkerhet och oro, inte för vad terroristerna kommer att göra utan för vad vi kommer att göra!”
(citerat från Le Monde 26 september)
Inte nog med att två kongressledamöter från det demokratiska partiet har meddelat att de kommer att åka till Bagdad för att bedöma riskerna med kriget för civilbefolkningen, och alltså ett antagit samma hållning som vissa av USA:s rivaler som beslutsamt försöker sabotera USA: s initiativ om Irak. Det skall inte råda några missförstånd vad det gäller syftet med detta initiativ från vissa demokratiska kongressledamöter, vars syfte är att avstyra Bush krigsplaner mot Irak. De syftar inte till att begränsa USA:s imperialistiska politik, utan som vi redan konstaterat till att undvika att USA blir isolerat, något vi kan se ske redan idag (8). På grund av denna faktor av isolering ökar motståndet mot det amerikanska världsherraväldet (9).
Faktum är att meningsskiljaktigheterna inom världens starkaste borgarklass endast speglar de grundläggande motsättningar som denna borgarklass står inför:
”USA konfronterar en värld där tendensen mot ’var och för sig själv’ dominerar, där dess tidigare vasaller försöker att så mycket som möjligt dra sig ur världspolisens starka grepp, något som de var tvingade att stå ut med så länge som hotet från det rivaliserande blocket existerade. I denna situation är USA: s enda avgörande sätt att slå fast sin auktoritet, att ta sin tillflykt till det område där man har en förkrossande överlägsenhet jämfört med andra stater: militär styrka. Genom att göra detta, befinner sig USA i en motsägelsefull situation:
- å ena sidan, om man ger upp att använda eller utsträcka användandet av den militära överlägsenheten, kommer detta endast att uppmuntra de länder som motsätter sig dess auktoritet att protestera ännu mer;
- å andra sidan, när man verkligen använder militär råstyrka, till och med, och särskilt när detta tillfälligt tvingar dess opponenter att tygla sina ambitioner till självständighet, leder detta endast till att de senare att ta varje möjlighet till hämnd och försöka komma ur det amerikanska greppet.
Hävdandet av den militära överlägsenheten av en supermakt fungerar på olika sätt beroende på om världen är uppdelad i block som innan 1989, eller om den inte finns några block. I det första fallet, tenderar hävdandet av militär styrka att förstärka vasallernas förtroende för blockledaren och dess förmåga att försvara dem, och är på så sätt en sammanhållande faktor runt blockledaren. I det andra fallet, har den militära kraftuppvisningen av den enda kvarvarande supermakten den motsatta sluteffekten, då den förvärrar tendensen till ’var och en för sig själv’ ännu mer, så länge som det inte finns någon annan stormakt som kan tävla med den på samma nivå. Det är därför som framgången för den nuvarande amerikanska kontraoffensiven inte kan anses vara definitiv, att den har övervunnit den ledarskapskris som USA haft.”
(Resolutionen om den internationella situationen till IKS 12: e kongress. Internationalistisk journal nr 4)
USA:s strävan att återupprätta sitt ledarskap driver det till att starta krig, samtidigt som denna politik gör det omöjligt för USA att på lång sikt uppnå sina mål. I dagens värld leder denna olösliga motsättning oundvikligen till en oändlig spiral av krig.
Utvecklingen av den nuvarande situationen är helt i linje med den militära policy som USA antog i Gulfkriget, sedan i det f.d. Jugoslavien och slutligen i Afghanistan, men med större osäkerhet och högre risker. Agerandet hos världspolisen USA är en aktiv faktor i det ökande militära kaos som driver världen mot ett barbari med alltmer okontrollerbara konsekvenser. Det hotar att destabilisera synnerhet hela Asien, från Mellanöstern till Centralasien, och från den indiska halvön till Sydostasien. Dessa hot visar vilket dödligt hot som hänger över mänskligheten som ett resultat av de militära konfrontationerna mellan stormakterna under kapitalismens sönderfall. Även om ett nytt världskrig inte direkt står på dagordningen, måste det stå klart för arbetarklassen att det enda sättet att hindra kapitalismen från att utplåna mänskligheten är att störta kapitalismen.
Wim 29/9 2002
Noter
1. Detta ger ytterliggare en illustration av den amerikanska borgarklassens machiavellism. 1991 mitt i Gulfkriget uppmanade de shiiterna i söder och kurderna i norr att göra uppror mot Saddam Hussein. I slutet på kriget lämnade amerikanerna helt medvetet och fullständigt cyniskt det republikanska gardet, som är Saddams elittrupper helt intakt, så att det kunde krossa dessa minoriteter. Sedan användes detta av den amerikanska propagandan för att visa den blodtörstiga naturen hos regimen i Irak, och användes för att rättfärdiga inte bara Gulfkriget utan även upprättandet av skyddszonerna som står under direkt amerikansk kontroll, för att som de påstår skydda kurderna.
2. Se Economist 14/9, 2002
3. Under en hel serie med förevändningar, till exempel den 27:e augusti när man upptäckte radarsignaler i en demilitariserad zon, användes som förevändning för en attack på Mossoul flygplatsen.
4. Qatar är redan värd för en stor del av det amerikanska centralkommando som normalt sett är stationerat i Miami.
5. I synnerhet Saudiarabiens tveksamhet till ett shiitiskt deltagande i en framtida demokratisk irakisk regering har tagits med i beräkningen och militärbasen Al Kharg som användes i så hög grad under Gulfkriget och i kriget i Afghanistan har börjat att plockas ner, för att flyttas till en ny bas som håller på att byggas i Al Udeid på Qatars östkust söder om Doha. Den kommer att spela samma strategiska roll för USA som Al Kharg tidigare gjorde.
6. Det är inte utan en stor dos av hyckleri, eftersom flera hundra av de tyska specialisterna på biologiska och kemiska vapen som försåg Irak med dessa, nu är i regionen som ”tekniska rådgivare” till amerikanerna. På samma sätt efter att ha kraftfull tagit ställning mot USA för att vinna valet, åkte Schröder direkt efter valsegern till Tony Blair, för att enligt en brittisk diplomat komma på bättre fot med amerikanerna. Det innebär trots det inte att Tyskland ämnar att följa den amerikanska linjen, utan bara att de tänker återvända till den försiktiga diplomati som fungerat så väl hittills.
7. Utöver det så leder Israels allt större ekonomiska svårigheter till ett växande missnöje inom befolkningen med de enorma uppoffringar som krigsekonomin kräver. Detta leder till splittringar inom politiken av nationell enighet, och illustreras av att Ehoud Baraks tidigare minister Shlomo Ben Ami lämnat parlamentet.
8. Al Gore politiska karriär gör det möjligt för oss att undvika alla såna illusioner om honom, eftersom han 1991 var en del av den minoritet inom det demokratiska partiet som röstade för Gulfkriget.
9. Ytterliggare en illustration på denna växande fientlighet mot USA är den japanske premiärministerns Koizumis besök i Nordkorea nyligen. Detta vänskapliga besök hos en stat som amerikanerna har utpekat som en del av ”ondskans axel” är en direkt utmaning mot USA.
Kommer den härskande klassen verkligen vara kapabel att gå utanför den avgränsade nationella ramen? Kommer den att vara kapabel att överkomma den ekonomiska konkurrensen och dess egna imperialistiska motsättningar? Kommer den att vara förmögen att göra ett slut på det ekonomiska kriget och dessutom på de militära konflikter som många gånger har slitit kontinenten i stycken? Med andra ord, kommer borgarklassen visa sig kapabel att erbjuda början på en lösning av världens uppdelning i konkurrerande nationer, en uppdelning som har varit orsaken till tio miljontals döda och som har blodat ned hela planeten, framförallt sedan början av 1900-talet. Kommer borgarklassen självmant att ge upp den nationalistiska ideologin som är grundvalen för dess egen existens som en klass och källan till all dess ekonomiska, politiska, ideologiska och imperialistiska legitimitet?
Men om svaret på alla dessa frågor är negativt, om Europas förenta stater inte är annat än en hägring, vad är då innebörden konstituerandet och utvecklingen av den Europeiska Unionen? Har den härskande klassen blivit masochistisk till den grad att den i evighet springer efter det omöjliga? Varför skulle den ägna så mycket energi för att bygga ett korthus utan någon egentlig livskraft? Är det enbart för syftet av en illusorisk konkurrens med Amerikas förenta stater? Eller enbart för propaganda?
Vi kan bedöma hopplösheten i ett sådant projekt genom att undersöka villkoren för dess genomförande. Dessa villkor är inte bara fullständigt frånvarande i det nuvarande projektet, de är helt enkelt en utopi i det nuvarande historiska sammanhanget. Precis som existensen av olika nationella borgarklasser är intimt sammanbunden med privat och/eller statlig egendom som historiskt utvecklades inom de nationella ramarna, skulle varje verklig förening på en högre nivå innebära att frånta dessa nationer deras makt. Perspektivet är än mer orealistiskt genom att skapandet av ett verkligt enat Europa på hela kontinenten endast skulle kunna ske genom en process av expropriering av de olika nationella borgarklasserna i varje medlemsland. Detta skulle med nödvändighet vara en våldsam process, som var fallet med de borgerliga revolutionerna mot de feodala regimerna eller krigen för oberoende för nya nationer mot deras förmyndarmakter, för vilka det är omöjligt att ersätta ”regeringarnas politiska vilja” och/eller ”folkliga strävanden att bygga Europa”. Under 1800-talet spelade krig redan en grundläggande roll i processen att bilda nya nationer, för att antigen eliminera internt motstånd från reaktionära delar av samhället, eller för att dra upp nya landgränser på deras grannars bekostnad. Vi kan därför lätt föreställa oss vad processen för att ena Europa skulle kosta. Detta understryker hur idén om en fredlig förening av de olika länderna, hur europeiska de än må vara, antingen är utopisk eller hycklande och vilseledande. För att detta förenande skall vara möjligt krävs det att en social grupp uppstår som är bärare av övernationella intressen och kapabelt till att genomföra en revolutionär process med hjälp av sina egna politiska- (partier, etc.) och våldsmedel (militära styrkor, etc.), att expropriera de borgerliga intressen som är knutna till olika nationella kapital och påtvinga sin makt över de senare.
Utan ge oss in på att i någon större omfattning utveckla den nationella frågan (1), är det uppenbart att alla dessa nationer som har skapats sedan kriget 1914-1918 – omkring 100 st – var resultatet av nationella problem som förblev olösta under 1800-talet och fram till början av 1900-talet. Alla var de dödfödda nationer som visade sig vara oförmögna att slutföra sin borgerliga revolution och börja sin industriella revolution med tillräcklig kraft, och därmed ge upphov till en dynamik som mångfaldigade de konflikter som har skett sedan första världskriget. Endast de länder som bildades under 1800-talet har varit förmögna att nå en tillräcklig grad av sammanhållning, ekonomisk makt och politisk stabilitet. Dagens sex största makter var det redan, om än i en annan rangordning, i början av första världskriget. Även borgerliga historiker kan se dessa fakta, men de kan bara förklaras inom ramen för den historiska materialismen.
För att en nation skall bildas på ett solitt politiskt fundament, måste den grundas på en verklig centralisering av dess borgarklass, och denna centralisering skapas genom en bitter kamp som enar det mot de gamla feodala makterna. Den måste ha en tillräcklig solid ekonomisk grundval för dess industriella revolution för att finna en plats på den världsmarknad som håller på att bildas. Dessa två villkor existerade under kapitalismens uppgångsperiod, som i huvudsak sträckte sig från början av 1700-talet fram till första världskriget. Dessa villkor försvann senare och möjligheten fanns därför inte längre för uppkomsten av nya livskraftiga nationella projekt. Varför skulle det då helt plötsligt idag vara möjligt att genomföra vad som visat sig vara omöjligt under hela 1900-talet? Givet att ingen av de nya nationerna som skapats sedan första världskriget har varit kapabel att samla på sig tillräckliga medel för sin existens, varför skulle uppkomsten av en ny stor makt – som ett Europas förenta stater skulle bli – helt plötsligt vara möjligt?
Den tredje logiska konsekvensen av den Europeiska hypotesen innebär att tendensen mot en förvärrning av de imperialistiska motsättningarna mellan de konkurrerande nationerna i Europa försvagas. Men som Marx påpekade i mitten av 1800-talet (i det Kommunistiska manifestet), är motsättningen mellan varje nationell fraktion av borgarklassen konstant:
”Borgarklassen befinner sig in en ständig kamp. Först med aristokratin; senare med de delar av borgarklassen själv, vars intressen har blivit antagonistiska mot industrins framsteg; och vid alla tidpunkter med borgarklassen i främmande länder.”
Medan konflikten mellan borgarklassen och resterna av feodalismen eller dess efterblivna sektorer i stort sett har överkommits genom den kapitalistiska revolutionen, åtminstone i de viktigaste utvecklade länderna, har tvärtom motsättningarna mellan nationer bara fördjupats under 1900-talet. Varför skulle vi då förvänta oss att se denna process gå i motsatt riktning, när konflikterna mellan olika fraktioner av den härskande klassen blivit alltmer förvärrad under hela kapitalismens förfallsperiod?
I verkligheten är ett av de tydligaste kännetecken för ett produktionssätt som gått in i sin förfallsperiod explosionen av motsättningar mellan fraktioner inom den härskande klassen. Den senare kan inte längre utvinna tillräckligt med mervärde från produktionens sociala relationer som hädanefter blivit förlegat och tenderar därmed att kompensera sig genom att plundra sina rivaler. Detta skedde under förfallet av det feodala produktionssättet (1325-1750) när Hundraårskriget följdes av krigen mellan de stora europeiska absolutistiska monarkierna:
”utan tvekan var våld ett permanent och särskilt karaktärsdrag för den medeltida samhället. Icke desto mindre antog det en ny dimension sekelskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet (…) Krig blev ett inbyggt fenomen, närt av en växande social frustration (…) Generaliseringen av krig var framförallt det yttersta uttrycket för samhällets bristande fungerande fångna i problem som den var oförmögen att bemästra. Och så tog det tillflykten in i krig för att fly från de omedelbara problemen.”
(Guy Bois, La Grande Dépression médiévale)
Denna förfallsperiod i det feodala produktionssättet står i stark kontrast till dess uppgångsperiod (1000-1325):
”Ännu tydligare än under de feodala tiderna erfor perioden mellan ungefärligen 1150 till 1300 perioder av nästan total fred över vida geografiska områden, tack vare detta kunde den ekonomiska och demografiska expansionen bara öka.”
(P Contamine, La Guerre au Moyen âge)
Detsamma gäller under slavsamhällets förfall, med sönderslitandet av det romerska imperiet och mångfaldigandet av ändlösa konflikter mellan Rom och dess provinser.
Det var också fallet då kapitalismen gick in i sin förfallsperiod. För att ge en bild av gapet mellan existensvillkoren under kapitalismens uppgångsperiod och dess förfall kan vi citera från Eric Hobsbawn:s Ytterligheternas tidsålder (2):
”Hur skall vi kunna begripa det korta 1900-talet, det vill säga åren från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott, som vi så här i efterhand kan se utgör en sammanhängande historisk period som nu är till ända? (…) fler människor hade dödats eller tillåtits att dö till följd av mänskliga beslut under det korta 1900-talet än någonsin förut i historien. (…) Inte bara för att det oförnekligen hade varit det blodigaste seklet i historisk tid, både vad gäller skalan, frekvensen och längden av de krig som fyllde det och som bara upphörde för ett kort ögonblick på 1920-talet, utan också på grund av den oförlikneliga skalan av de mänskliga katastrofer det medförde, från de största hungersnöderna i historien till systematiska folkmord. Till skillnad från ’det långa 1800-talet’, som tycktes vara och faktiskt också var en period av nästan oavbrutna materiella, intellektuella och moraliska framsteg, det vill säga förbättringar av det civiliserade livets villkor, har det efter 1914 ägt rum en markant tillbakagång från de värden som då betraktades som normala i den utvecklade världen. (…) Allt detta förändrades 1914. (…)
Kort sagt: 1914 inleddes massakrernas tidsålder. (…) De flesta ickerevolutionära och ickeideologiska krig i historien hade inte utkämpats till det bittra slutet eller till den totala utmattningen. (…) Så varför utkämpades första världskriget av de ledande staterna på ömse sidor som ett nollsummespel, d.v.s. ett krig som bara kunde leda till fullständig seger eller ett fullständigt nederlag? Förklaringen är att detta krig till skillnad från tidigare krig, som normalt hade utkämpats för begränsade och definierade mål, utkämpades för obegränsade mål. (…) Det var ett absurt och självförgörande mål som ruinerade både segrarna och de besegrade. De störtade de besegrade i revolution och försatte segrarna i konkurs och fysisk utmattning. (…) det moderna kriget påverkar alla medborgare och mobiliserar de flesta, att det utkämpas med krigsmateriel som fodrar en omställning av hela ekonomin för sin produktion och som används i ofattbara kvantiteter, att det vållar oerhörd förödelse och fullständigt dominerar och förändrar livet för de länder som deltar i det. Men dessa fenomen gäller bara för 1900-talets krig. (…) Främjade krigen den ekonomiska tillväxten? På sätt och vis gjorde de det helt klart inte.”
(från sidorna 21 – 67)
Kapitalismens inträde i sin period av förfall gör det hädanefter omöjligt med uppkomsten av några verkligt livskraftiga nationer. Den relativa mättnaden av solventa marknader – i relation till det enorma behovet av ackumulation som skapats genom utvecklingen av produktivkrafterna – utgör hjärtat i kapitalismens förfall, förhindrar varje ”fredlig” lösning av dess oöverstigliga motsättningar. Detta är orsaken till varför handelskrigen mellan nationer och utvecklingen av imperialismen bara har ökat sedan dess. I ett sådant sammanhang, är nationer som anlänt sent på världsscenen oförmögna att komma över sin efterblivenhet: tvärtom tenderar gapet till de utvecklade länderna att öka obevekligt.
Europa bildades inte som en nationell enhet innan början av det föregående seklet, i en epok som hursomhelst var gynnsamt för uppkomsten av nya nationer. Detta därför att förutsättningarna för dess enhet inte existerade: och det har blivit omöjligt för dem att uppstå sedan dess. I den nuvarande och sista fasen i förfallet, fasen av sönderfall av det kapitalistiska samhället (3), är inte bara förutsättningarna mer ofördelaktiga för uppkomsten av nya nationer, de tenderar dessutom att utöva ett tryck som leder till en uppbrytning av de existerande men mindre sammanhållna nationerna (Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, etc.) och att förvärra spänningarna även mellan de starkaste och mest stabila länderna (se nedan stycket om Europa i perioden av sönderfall).
Skall vi bli förvånade av denna process av europeiskt enande mitt under kapitalismens förfall? Är det ett tecken på att det kapitalistiska produktionssättet har återupptäckt dess gamla vigör, eller att det motstått dess förfall? Mer generellt kan vi observera liknande fenomen under tidigare samhällens förfall och om detta är fallet vad är dess betydelse?
Det feodala produktionssättets förfall är intressant i detta avseende, i det att det bevittnade bildandet av stora absoluta monarkier som tycktes gå bortom de utspridda förläningarna som var så karakteristik för det feodala produktionssättet. Under 1500-talet gav detta upphov i väst till den absoluta staten. De centraliserade monarkierna representerade ett avgörande brott med den pyramidala och utspridda makten i de feodala sociala formationerna. Denna centralisering av kungamakten gav upphov till en stående armé, nationell beskattning, enhetlig lagstiftning, och början på en enad marknad. Även om alla dessa element tycks vara kännemärken för kapitalismen, eftersom de uppträdde samtidigt med livegenskapens avskaffande, förblev de ändock uttryck för en nedåtgående feodalism.
De olika ”nationella enanden” som skedde på olika nivåer hos de absolutistiska monarkierna gick i själva verket inte utöver medeltidens geo-historiska ramverk , utan uttryckte snarare det faktum att den senare hade blivit för trång för att kunna rymma den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna. De absoluta staterna representerade en form av centralisering av den feodala aristokratin, stärkte dess makt för att motstå det feodala produktionssättets förfall. Centraliseringen av makten är onekligen ett annat kännetecken för varje produktionssätts förfall – i allmänhet genom en förstärkning av staten som representerar den härskande klassens kollektiva intressen – för att mobilisera ett mer solitt försvar mot den förödande krisen under dess historiska förfall.
Vi kan göra en liknelse med bildandet av den Europeiska Unionen och mer generellt med alla de olika regionala överenskommelserna i världen. De är försök att överskrida nationens trånga ram för att möta förvärrandet av den ekonomiska konkurrensen under kapitalismens förfall. Borgarklassen fångas därför mellan å enda sidan det allt ökande behovet att överskrida den nationella ramen för att bättre försvara sina ekonomiska intressen och å andra sidan dess nationella grundvalar för sin makt och egendom. Europeiska Unionen överkommer på intet sätt denna motsättning, utan är ett uttryck för borgarklassens motstånd mot förfallet i sitt eget produktionssätt. När Ludvig XIV bjöd in rikets stormän att komma till hans hov vid Versailles, var det inte för deras nöjes skull utan snarare för att hålla dem under uppsikt och förhindra att de intrigerade i provinserna. I vissa avseenden är de strategiska beräkningarna inom den Europeiska Unionen inte helt olik: Frankrike föredrar att se Tyskland knuten till Europa och den tyska markens uppgående i Euron, hellre än att se Tyskland med fria händer för dess historiska tendens att expandera in i Centraleuropa, där den tyska marken redan är referensvaluta.; Storbritannien, som försökte organisera EFTA i konkurrens med EEC, föredrar nu att gå med i klubben för att påverka och t.o.m. sabotera unionens politik, hellre än att bli isolerad på sin ö; medan Tyskland föredrar att avancera under täckmanteln av den europeiska fiktionen för att utveckla dess verkliga imperialistiska ambitioner som en framtida ledare av ett imperialistiskt block som är kapabelt att utmana USA.
Ursprunget till bildandet av den europeiska gemenskapen finns i utvecklingen av det kalla kriget omedelbart efter andra världskriget (4). Skakad i grunden av den ekonomiska krisen och social oordning, var Europa ett potentiellt byte för den ryska imperialismen och stöddes därför av USA för att utgöra ett bålverk mot varje framstöt av östblocket. Detta uppnåddes tack vare Marshallplanen som lades fram för alla europeiska länder i juni 1947. På samma sätt motsvarade bildandet av europeiska kol- och stålunionen ett behov av att stärka Europa i ett sammanhang av en dramatisk skärpning av spänningarna mellan öst och väst med utbrottet av Koreakriget. Bildandet av EEC 1957 fullbordade denna dynamik av att stärka västblocket på kontinenten. Denna utveckling i Europa, i huvudsak på den ekonomiska och militära nivån med närvaron av NATO-trupper och vapen, visade att Europa, långt ifrån att personifiera en återuppvaknande av freden, även i framtiden var huvudscenen för imperialistiska konflikter, som det varit genom hela kapitalismens historia.
Tvärtemot den härskande klassens propaganda, var den fred som rådde i Europa sedan andra världskriget inte en konsekvens av processen av Europas enande, inte heller av en fred som helt plötsligt brutit ut bland Europas historiska rivaler, utan av sammanträffandet av tre ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Till att börja med, sammanhanget av en ekonomisk återuppbyggnad, kombinerad med efterkrigstidens Keynesianska regleringar, tillät kapitalismen att förlänga sin överlevnad utan att snabbt falla tillbaka i en tredje världskonflikt, vilket hade varit fallet mellan första och andra världskriget, där efter bara 10 år av återuppbyggnad mellan 1919 och 1929 den allvarligaste överproduktionskrisen bröt ut 1929 och som skulle fortsätta ända fram till andra världskrigets utbrott. Sedan ställde det nya kalla kriget två kontinentala imperialistiska block ansikte mot ansikte (NATO och Warszawapakten); USA och Sovjetunionen, deras respektive blockledare, hade för tillfället möjlighet att placera sina direkta konfrontationer till periferin. Detta förhindrade inte att de lokala konflikterna mellan 1945 och 1989 skapade mer offer än alla strider tillsammans under andra världskriget! Slutligen det faktum att proletariatet inte var ideologiskt förberett att gå ut i ett krig efter dess återkomst på den historiska scenen 1968, vilket spärrade vägen för de två imperialistiska blockens krigshets vid just det tillfälle då den öppna fientligheten mellan dem blev mer och mer akut allteftersom den ekonomiska krisen spred sig.
I ett i det stora hela gynnsamt sammanhang har de Europeiska staterna kunnat nå överenskommelser om framförallt ekonomiska frågor: Organisationen för europeisk Ekonomiskt samarbete (OEEC), Europeiska kål- och stålunionen, skapandet av en gemensam jordbrukspolitik, skapandet av en europeisk omsättningsskatt, den gemensamma marknaden, det Europeiska Monetära Systemet (EMS) är alla exempel på detta.
Som en kontrast till detta har politiska missförstånd varit konstant i EG och EU politiken, som började med den tyska frågan omedelbart efter Tysklands nederlag i kriget. Frankrike ville ha ett svagt och avväpnat Tyskland. USA, på grund av kalla krigets krav, påtvingade en återuppbyggnad av ett starkt Tyskland, som återigen kunde beväpna sig, vilket ledde till skapandet av Förbundsrepubliken Tyskland 1949. 1954 förkastade Frankrike ratificeringen av Europeiska försvarssamarbetet (EDC) trots det faktum att EDC-överenskommelsen redan hade undertecknats 1952 av dess fem europeiska partners, under amerikanskt tryck. Storbritannien, som hade vägrat att gå med i EEC som skapades 1957, försökte bygga ett vidare frihandelsområde som skulle inkorporera alla länder i OEEC, vilket skulle inkludera den gemensamma marknaden men därmed frånta dess egenart. När så Frankrike vägrade, skapade britterna tillsammans med andra europeiska länder EFTA (European Free Trade Association) vid en överenskommelse i Stockholm den 20 november 1959. Vid två tillfällen, 1963 och 1967, förkastade Frankrike Storbritanniens kandidatur för EEC, som betraktades som inget annat än en amerikansk trojansk häst. 1967 provocerade återigen Frankrike fram en allvarlig kris som pågick i 6 månader med sin policy av ”tomma stolar”. Detta slutade i en kompromiss som gjorde att det europeiska samarbetet kunde överleva men till priset av att införa regler om enhällighet vid alla viktiga beslut.
När Storbritannien så till slut gick med i EEC i januari 1973, tvekade den inte att sätta käppar i hjulet för gemenskapens arbete vid ett flertal tillfällen, till att börja med en omförhandling av överenskommelsen för inträdet ett år tidigare, modifiering av CAP, en omförhandling av Storbritanniens bidrag till den europeiska budgeten (Margaret Thatchers berömda ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”), vägran att ansluta sig till den gemensamma valutan, etc. Nyligen har oenighet över datum för att börja förhandlingar om Turkiets inträde i EU, avslöjat Europas splittring på nivån av imperialistiska rivaliteter: Frankrike är öppet fientligt till ett land som antingen varit nära knutet till Tyskland eller USA. USA har verkligen utövat ett hårt tryck för att få Turkiet accepterat som en framtida kandidat, antingen direkt genom samtal från presidenten till europeiska ledare, eller indirekt genom brittisk lobbying, med den underliggande mer eller mindre uttalade strategin att ju mer Europa utvidgas desto mindre kapabel kommer den kunna genomföra en politisk integration och framförallt utveckla en gemensam politik och strategi på den internationella arenan.
Den fullständiga frånvaron av varje gemensam utrikespolitik eller om verktygen för denna politik (en integrerad armé), frånvaron av en ordentlig europeisk budget (knappt 1.27% av euroländernas BNP) i nivå med de nationella budgetarna, och den fullständigt oproportionerliga del som jordbruket har i den europeiska budgeten (nästan hälften läggs på en sektor som bara representerar 4-5% av Europas årliga värdetillskott), etc. Allt detta demonstrerar tillräckligt tydligt att de grundläggande kännetecknen för en verklig övernationell stat saknas, och där de existerar inte har någon verklig makt eller autonomi. Den europeiska unionens politiska fungerande är en ren karikatyr av borgarklassens sätt att fungera i en period av förfall: parlamentet har ingen makt, centrum för det politiska livet är monopoliserat av den exekutiva makten, ministerrådet, till den punkt där borgarklassen själv regelbundet oroar sig för ”det demokratiska underskottet”!
Detta är knappast förvånande i så motto att den europeiska politiska strategin redan var bestämd av, och ofrånkomligen konfronterade de gränser som påtvingades av disciplinen inom det USA ledda blocket under det kalla kriget. Denna strategi hade en viss om än liten logik vid den tidpunkten, men hade det i ännu mindre grad efter kollapsen av berlinmuren som markerade försvinnandet av det två blocken. Sedan dess finns det knappast någon utrikespolitisk fråga där Europa lyckats att definiera en gemensam ståndpunkt. Det har delats upp mellan olika eller t.o.m. motsatta ståndpunkter om Mellersta östern, Gulfkriget, konflikten i Jugoslavien och i Kosovo, etc. Detta är på samma sätt sant, om inte i ännu högre grad, vad gäller det föreslagna bildandet av en europeisk armé. Medan vissa (Frankrike och Tyskland till exempel) trycker på för en ökad integration, inklusive ett större oberoende i förhållande till de överlevande militära strukturerna i NATO, vill andra (Storbritannien och Holland till exempel) förbli kvar inom dessa.
Ifall upprättandet av ett Europas förenta stater är en illusion, om en på varje nivå verklig europeisk integration är en hägring, ifall ursprunget till den begränsade europeiska föreningen hade sina rötter i det kalla krigets krav, vad ligger då i betydelsen av den politiska viljan att stärka dessa strukturer idag.
Som vi redan har sett var den Europeiska gemenskapens födelse och förstärkning framförallt ett uttryck för behovet av att möta den sovjetiska expansionismen i Europa. Även om den skapades för det amerikanska blockets imperialistiska behov och även visade sig användbar för USA:s ekonomiska expansion (och också för Japan och de ’nyligen industrialiserade länderna’ (5)), blev den steg för steg en allvarlig ekonomisk konkurrent till USA, även på nivån av högteknologi ( Airbus, Arianespace, etc.). Detta är ett av resultaten av den ekonomiska konkurrensen under det kalla kriget. Ända fram till kollapsen av Berlinmuren var en europeisk integration i allt väsentligt en ekonomisk fråga. Den började som en inre frihandelszon för varor, sedan som en tullunion gentemot andra länder, för att slutligen bli en gemensam marknad för varor, kapital och arbetskraft. Europa krönte denna process genom att upprätta en politik med gemensamma regler i alla avseenden vad det gäller dess integration. Syftet med denna ekonomiska integration var från början att stärka Europas ställning på världsmarknaden. Skapandet av en större marknad innebar en språngbräda som stärkte de europeiska företagen gentemot utländsk konkurrens, i synnerhet gentemot amerikansk och japansk sådan. Skapandet av den Europeiska enhetsakten 1985-86 uppkom utifrån en negativ utvärdering av Europas ekonomiska situation - Europa hade lidit tio år mer av den ekonomiska krisen än USA eller Japan.
Sedan början av 80-talet har kapitalismen kännetecknats av en situation där de två viktigaste och motsatta klasserna i samhället - proletariatet och borgarklassen -konfronterar varandra utan att någon av dem har kunnat genomföra sitt alternativ. Men i ännu mindre grad än i de produktionssätt som förgick det, är det möjligt för det sociala livet under kapitalismen att genomgå ett "stillestånd" eller en "stagnation" . Medan motsättningarna hos den krisdrabbade kapitalismen hela tiden blir allt värre, där borgarklassen är oförmöget att erbjuda det minsta perspektiv för samhället som helhet och där proletariatet är oförmöget att öppet hävda sitt eget perspektiv, kan denna situation bara leda till ett generaliserat sönderfall, där hela samhället förruttnar. Kollapsen av Östblocket 1989 var bara det spektakuläraste uttrycket i en hel rad för det faktum att det kapitalistiska produktionssättet har trätt in i sin slutgiltiga fas av förfall.
Detta gäller också förvärrningen av de politiska konvulsionerna i de perifera länderna som har lett till att stormakterna får det allt svårare att använda sig av dessa för att upprätthålla "ordningen" i dessa regioner, och sålunda tvingar dessa stormakter att ingripa allt mer direkt i militära konfrontationer. Detta var redan synligt på 80-talet med situationen i Libanon men framförallt i Iran. I Iran, i synnerhet, antog händelserna en hittills okänd dimension - ett land som tillhörde ett militärt block, som dessutom var en viktig medlem i en militär allians, och som detta block förlorade kontrollen över utan att det för den skull kom under det andra blockets kontroll.
Detta skedde inte på grund av att Västblocket hade försvagats som helhet, inte heller för att Iran gjorde detta för att förbättra dess ställning som nationellt kapital - tvärtom ledde detta till en ekonomisk och politisk katastrof. Faktum är att utifrån det nationella kapitalets intressen fanns det ingen sådan rationalitet - inte ens en illusorisk sådan - vad det gällde utvecklingen i Iran. Det som illustrerar detta bäst är erövringen av makten av prästerskapet, ett skikt i samhället som aldrig har haft någon kompetens vad det gäller att styra kapitalismens ekonomiska eller politiska frågor. Uppgången för den islamitiska ideologin och dess seger i ett ganska viktigt land är i sig ett tydligt uttryck för sönderfallsfasen, och detta har bara bekräftats efter detta i och med utvecklingen av detta fenomen i en rad länder.
Här ser vi framträdandet av ett fenomen som vittnar om en kvalitativ förändring i de klassiska uttrycken för kapitalismens förfall.
Härskande klasser som historiskt sätt är föråldrade utvecklar alltid en rad mekanismer och strukturer för att konfrontera krafter som underminerar deras makt (växande ekonomiska kriser och militära konflikter, rubbningar i samhällskroppen, sönderfallet av den härskande ideologin, etc.). För borgarklassens del innebär dessa mekanismer statskapitalism, en ökande totalitär kontroll över det civila samhället, underordnandet av borgarklassens olika fraktioner under nationens högre intressen, formerandet av militära allianser för att möta den internationella konkurrensen, etc.
Så länge som borgarklassen kan dominera i balansen mellan klasserna, kan uttryck för sönderfallet - något som är kännetecknande för varje produktionssätt som gått in i sitt förfall - instängda inom vissa ramar, vara godtagbara för systemets överlevnad. Men under sönderfallsfasen, då dessa kännetecken inte bara fortsätter utan också förvärras allt mer av en allt mer generaliserad kris, leder borgarklassens oförmåga att genomföra sin lösning på krisen, eller arbetarklassens oförmåga att etablera sitt eget perspektiv, till att ge fritt spelutrymme för allehanda sociala och politiska krafter som sönderdelar samhället - till en explosion av fenomenet ’var och en för sig’:
"Inslag av sönderfall kan man påträffa i alla samhällen som förfaller: sönderslitandet av den samhälleliga kroppen, förruttnelsen av dess politiska, ekonomiska och ideologiska strukturer, etc. Det samma gäller kapitalismen sedan början av dess förfallsperiod (...) i en historisk situation där arbetarklassen ännu inte är förmöget att utveckla sin egen kamp, och dess enda "realistiska" perspektiv- den kommunistiska revolutionen - men där inte heller den härskande klassen är kapabel till att på något sätt föra fram sitt eget perspektiv, inte ens på kort sikt. Borgarklassens tidigare förmåga att under förfallsperioden begränsa och kontrollera sönderfallsfenomenen kan bara kollapsa under krisens hammarslag".
("Sönderfallet - den förfallande kapitalismens sista fas" i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 62 och 107).
Historien visar att när samhället är fångat i sina egna motsättningar utan att kunna lösa dem, faller det ned i ett kaos, med oupphörliga strider mellan olika krigsherrar. Bilden av sönderfallet är en av ökande kaos och ’var och en för sig’. Ett av de viktigaste kännetecknen för kapitalismens sönderfall består i borgarklassens ökande oförmåga att kontrollera den politiska situationen på en rad områden – t.ex. avseende disciplinen bland dess olika fraktioner, disciplinen vad det gäller dess imperialistiska aptit, etc. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att ge det minsta perspektiv för samhället ger upphov till allt starkare tendenser till ett generaliserat kaos.
Det är i detta sammanhang vi måste förstå nyorienteringen för den europeiska politiken under 90-talet. Den dittills i allt väsentligt ekonomiska orienteringen av den europeiska integrationen fick en allt mer politisk prägel efter Berlinmurens fall. I december 1989, ökade toppmötet i Strasbourg takten för att etablera Euron och bjöd in de Östeuropeiska länderna till förhandlingsbordet. Om detta beslöts att nya medlemmar skulle integreras i framtiden, och de materiella villkoren sattes omedelbart upp, med bildandet av Europabanken för utveckling och återuppbyggnad (EBRD) i maj 1990. Investeringar gjordes på en rad områden, samarbetsprogram, etc. Den i grunden geo-strategiska karaktären av denna utvidgning av Europa gentemot Öst visades i det faktum att de ekonomiska vinsterna från denna operation var obefintliga eller t.o.m. negativa, som t.ex. integreringen av Östtyskland i Förbundsrepubliken Tyskland. Den genomsnittliga Bruttonationalprodukten per invånare i de 10 kandidatländerna är inte ens hälften av de 15 medlemsländerna i EU. Den handelsmässiga integrationen är oerhört ojämlik. Medan 70% av Öst- och Centraleuropas export går till EU, svarar denna region för bara 4% av EU:s export. Länderna i Östeuropa är därför extremt känsliga för den ekonomiska situationen i Västeuropa. Ett annat problem som understryker detta är att det finns ett strukturellt handelsunderskott hos alla de Öst- och Centraleuropeiska länderna och detta gör dem oerhört beroende av inflödet av utländskt kapital. Anställningsgraden har minskat i dessa länder med 20% sedan 1990 och många länder är fortfarande fast i stora ekonomiska svårigheter.
De verkliga skälen för integreringen av de nya kandidaterna i EU måste sökas på andra håll. Det första av dessa skäl är imperialistiskt. Vad som står på spel är en uppdelning av det gamla Östblocket. Det andra skälet beror på konsekvenserna av detta sönderfall - det var avgörande för Europa att upprätta en relativt stabil buffertzon på sin östsida för att stå emot den smitta som det ekonomiska och sociala kaoset ledde till när Östblocket föll samman.
Från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att de viktigaste nya kandidatmedlemmarna är de som var minst fattiga ekonomiskt sätt och de som geografiskt sätt ligger närmast Västeuropa (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien) medan de tre baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) har radikalt minskat Rysslands tillträde till Östersjön. Faktum är att den europeiska politiken gentemot Östeuropa är ett resultat av bägge dessa imperialistiska mål.
Å ena sidan utmanar Europa, med Tyskland i spetsen, USA om vem som skall kontrollera kvarlevorna av Östblocket. Den Europeiska unionens syfte är att få så många som möjligt av de öst- och centraleuropeiska länderna inom sin sfär, även Ryssland om möjligt, ett Ryssland som trots att det idag är starkt länkat till USA har Tyskland som sin största handelspartner.
Å andra sidan är också Frankrike intresserat av att Europas expansion gentemot öst genomförs av EU och inte av ett självständigt Tyskland som håller på att återupptäcka sina reflexer från mellankrigsåren. För sin del är Tyskland berett att acceptera denna strategi eftersom den genom detta på ett dolt sätt kan flytta fram sina imperialistiska anspråk, och inte på ett öppet sätt behöver åta sig den ledande rollen i ett nytt imperialistiskt block som utmanar USA.
Sönderfallsfasen och sammanbrottet för de imperialistiska blocken ger oss sammanhanget för att förstå skapandet av Euron. Dess grundande består av fyra grundpelare:
1) Den första är geo-strategisk och imperialistisk. Borgarklassen i Frankrike och Tyskland har ett intresse av att förhindra att den fransk-tyska alliansen bryts sönder under trycket av olika motsatta imperialistiska intressen. Å ena sidan, fruktar Frankrike ett förenat Tyskland med Östeuropa som expansionsfält, något som Frankrike inte har någon motsvarighet till. Men Frankrike har lyckats undvika att den östeuropeiska valutan blir Deutschmark, vilket skulle ha tenderat till att utesluta Frankrike ekonomiskt från denna region. Å andra sidan, har tysklands politik sedan 1989 varit att med Europa som täckmantel flytta fram sina positioner i syfte att dölja sina egna imperialistiska intressen. Tyskland har därför allt intresse av att associera Frankrike och de andra andrarangs nationerna i Europa i att delta i Tysklands expansionistiska politik. Det har blivit en banalitet att höra medlemmar från den tyska borgarklassen hävda att "Tyskland har på ett ekonomiskt plan lyckats med vad Hitler ville åstadkomma med kriget"!
2) Det andra är behovet att motstå krisens destruktiva krafter som kraftigt förstärks av fenomen som är specifika för kapitalismens sönderfall. Genom att skapa Euron, gör Europa slut på den spekulativa destabiliseringen som den har lidit av ett flertal tillfällen tidigare (spekulationerna mot Liran, det brittiska Pundet som tvingades ut ur EMS). Redan 1979, var skapandet av EMS (European Monetary System) ett försök att skapa en valutakorg som skulle vara stabilare i förhållande till dollarn och yenen och sålunda ge Europa ett skydd mot den monetära anarkin vilken idag ödelägger framförallt länder i kapitalismens periferi. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med krisen 1929, vars konsekvenser framförallt drabbade först USA och sedan de europeiska länderna. Även om rötterna till överproduktionskrisen, både på 30-talet och idag, finns i de utvecklade kapitalistiska länderna, har dessa länder i den nuvarande krisen lyckats, fram tills nu, med att skjuta de värsta effekterna av krisens på länderna i periferin. Medan spänningarna på den inter-imperialistiska nivån allt mer undflyr all form av disciplin, är borgarklassen på den ekonomiska nivån fortfarande förmögna till ett minimum av samarbete, i synnerhet vad det gäller själva kärnan för dess klassherravälde: utvinnandet av mervärde.
I motsatts till 30-talet, har borgarklassen på den ekonomiska nivån kunnat koordinera sina ansträngningar att lindra de upprepade kraschlandningarna som marknaden gör och begränsa de värsta effekterna för krisen och sönderfallet.
3) Den tredje pelaren är både ekonomisk och imperialistisk. Borgarklassen i alla europeiska länder vill ha ett starkt Europa som kan konfrontera den internationella, speciellt den amerikanska och japanska, konkurrensen. Detta behov upplevs desto starkare då de europeiska länderna har ambitionen att få länderna i Östeuropa, inklusive Ryssland, under dess inflytelsesfär. Detta skulle bli mycket svårare ifall Östeuropas ekonomier vore ’dollariserade’.
4) Det fjärde skälet är rent tekniskt. Elimineringen av växelkurskostnader inom Euroland och den osäkerhet som är kopplad till flytande växelkurser (inklusive kostnader som inbegriper att man skyddar sig mot valutaförluster). Eftersom största delen av de europeiska ländernas handel sker med andra europeiska länder, betyder överlevnaden för de olika staternas nationella valutor ökade produktionskostnader i förhållande till USA eller Japan. En enda valuta är i detta avseende en naturlig förlängning. Det finns färre och färre ekonomiska argument för att behålla de nationella valutorna i en marknad där skatter och kommersiella regler till stor del har blivit förenade.
Bildad som en avancerad utpost för det amerikanska imperialistiska blocket i Europa, blev EEC ( EU:s föregångare på 50, 60 och 70-talen) allt mer en stor ekonomisk enhet som konkurrerade med USA. Men den förblev dominerad politiskt av USA under hela kalla krigets period ända till Berlin murens fall. Med upplösningen av de bägge imperialistiska blocken 1989, befann sig Europa återigen i centrum för olika stridande intressen. Sedan dess har, paradoxalt nog, intressena och de geo-strategiska intressena hos olika imperialistiska makter inte gått i en riktning av att splittra upp Europa, tvärtom, utan en större integration i Europa!
På den ekonomiska nivån, stödjer alla de europeiska staterna projektet med att bygga en stor förenad marknad som kan konkurrera med den amerikanska och japanska. Vad det gäller försvaret av deras imperialistiska intressen, har vi sett hur var och en av de tre europeiska stormakterna spelar sitt eget spel i förhållande till de två andra europeiska stormakterna. Och slutligen, amerikanarna själva uppmuntrar Europas utvidgning, fullt medveten om att ju mer Europa integrerar heterogena och motsägande imperialistiska orienteringar, desto mer kommer Europa att vara oförmöget att spela någon som helst roll på den internationella arenan.
När vi tar en närmare titt, får vi inte bli vilseleda av fortsättningen på den europeiska integrationen idag. Varje komponent i denna process äger bara rum om det sker i konsekvens med dess tillfälliga imperialistiska intressen och kalkyler. Det konsensus som har uttryckts för en utvidgning av EU är strukturellt sett svag, eftersom den är grundad på en heterogen och motsägelsefull bas vilken kan svikta ifall att styrkebalansen på den internationella scenen förändras. Ingen av grunderna för Europas existens idag rättfärdigar en ståndpunkt som hävdar att det redan utgör ett imperialistiskt block som utmanar USA. Vilka är skälen som leder oss till denna slutsats?
1) I motsatts till ekonomiskt samarbete som är grundat på kontrakt mellan självständiga stater, som Europa är idag, är ett imperialistiskt block en tvångströja som tvingas på en grupp av stater av ett ledande land som är militärt överlägset. Detta accepteras av dessa stater på grund av deras gemensamma vilja att motstå ett gemensamt hot eller att krossa en militärallians som de konfronterar. De imperialistiska blocken under kalla kriget uppstod inte efter långa förhandlingar och överenskommelser, vilket var fallet med EU. De två blocken under kalla kriget var ett resultat av styrkebalansen som etablerades i världen efter Tysklands nederlag. Västblocket uppstod därför att Västeuropa och Japan var ockuperat av USA medan Östblocket uppstod tack vare att Röda Armén ockuperade Östeuropa. På samma sätt kollapsade inte Östblocket på grund av förändringar i dess ekonomiska intressen eller på grund av dess kommersiella allianser, utan för att ledaren för detta block, vilken stod för sammanhållningen genom väpnad styrka, inte längre kunde upprätthålla sin auktoritet med kanoner och tanks vilket det hade gjort under Ungernrevolten 1956, eller i Tjeckoslovakien 1968. Västblocket dog helt enkelt för att dess gemensamma fiende hade försvunnit, och med detta det cement som höll ihop Västblocket. Ett imperialistiskt block är alltid ett resonemangsäktenskap, aldrig ett utav kärlek. Som Winston Churchill en gång skrev, militära allianser är inte ett resultat av kärlek men utav rädsla, rädslan för en gemensam fiende.
2) Mer fundamentalt: historiskt sätt har Europa aldrig formerat ett homogent block utan har alltid slitits sönder av kolliderande imperialistiska intressen. Europa och Nordamerika är de två centra för världskapitalismen, och USA som är den ledande makten i Nordamerika, var bäst skickat på grund av sin kontinentala dimension, dess läge som ligger på tryggt avstånd från dess potentiella fiender i Europa och Asien, och dess ekonomiska styrka, att bli den ledande makten i världen. Som vi skrev 1999:
"Europas ekonomiska och strategiska situation däremot, har dömt det till att det vara viktigaste fokalpunkten för de imperialistiska spänningarna under kapitalismens förfall. Europa var det huvudsakliga slagfältet i bägge världskrigen, och kontinenten var delad av "järnridån" under det kalla kriget. Europa har aldrig utgjort en enhet, och den kommer aldrig bli det under kapitalismen.
På grund av dess historiska roll som födelseplats för den moderna kapitalismen, och dess geografiska situation som ett slags semi-halvö till Asien som ligger norr om Afrika, har Europa under 1900-talet blivit nyckeln för den imperialistiska kampen om världsherravälde. Samtidigt är Europa militärt sett mycket svårt att behärska. Storbritannien, även på den tiden då det ’härskade på haven’ hade stora svårigheter att hålla Europa i schack, och kunde bara göra det genom ett komplicerat system av ’styrkebalans’. Så också för Tyskland under Hitler. Även 1941 var dess dominans över Europa mer skenbar än verklig, så länge som Storbritannien, Ryssland och Nordafrika var i fiendens händer. Till och med USA, under det kalla krigets värsta kriser, lyckades aldrig med att dominera mer än hälften av kontinenten.
Ironiskt nog blir USA:s position i Europa, efter dess ’seger’ över Sovjetunionen, avsevärt försvagad i och med att ’det onda imperiet’ försvann. Även om världens enda supermakt fortfarande har en avsevärd militär närvaro på den gamla kontinenten, är Europa inte en underutvecklad region som kan hållas i schack med några marinkårsbataljoner: fyra av de ledande industriländerna i G8 är europeiska (...) men om Europa idag är i fokus för de imperialistiska spänningarna, beror detta på att de viktigaste europeiska makterna själva - inbördes - har kolliderande militära intressen. Vi skall heller inte glömma att bägge världskrigen började som krig mellan europeiska makter - vilket också krigen på Balkan gjorde på 90-talet "
(International Review nr 98, "Report on imperialist conflicts" for the ICCs 13th Congress).
3) Marxismen har redan visat att inter-imperialistiska konflikter inte nödvändigtvis är identiska med ekonomiska intressen. Medan de bägge världskrigen verkligen utgjorde en konflikt mellan två poler som bägge hävdade en ekonomisk hegemoni, var detta inte längre fallet under kalla kriget då Västblocket samlade alla de ekonomiska stormakterna gentemot det ekonomiskt sätt svaga Östblocket, vars styrka helt och hållet bestod i att Sovjetunionen var en kärnvapenmakt. Euroland är en perfekt illustration på faktumet att imperialistiska och strategiska intressen inte är identiska med nationalstaternas handelspolitiska intressen. Frankrike och Tyskland, som har varit lokomotiven i EU, har varit i krig med varandra tre gånger på 150 år, medan Storbritannien sedan Napoleons dagar alltid har försökt att vidmakthålla splittringen på den europeiska kontinenten:
"Ta Nederländernas ekonomi t.ex., den är starkt beroende av världsekonomin i allmänhet och den tyska ekonomin i synnerhet. Detta är skälet till varför detta land är ett av de starkaste försvararna i Europa av den tyska politiken angående en gemensam valuta. Men på den imperialistiska nivån gäller det motsatta, där den holländska borgarklassen, just på grund av sin geografiska närhet till Tyskland, motsätter sig intressena hos sin mäktige granne så mycket den kan och är en av USA:s lojalaste allierade på den europeiska kontinenten. Ifall Euron skulle utgöra den viktigaste grundpelaren för ett framtida tyskt imperialistiskt block, då skulle Haag vara den förste att motsätta sig detta. Att Nederländerna, Frankrike och andra länder som är rädda för den återuppvaknande tyska imperialismen ändå stödjer Euron, är på grund av att denna valuta inte hotar deras nationella säkerhet, det vill säga deras militära suveränitet". (ibid.)
Givet de imperialistiska rivaliteterna mellan de europeiska länderna, men också det faktum att Europa idag är själva hjärtat för de inter-imperialistiska spänningarna på planeten, är det knappast troligt att enbart de ekonomiska intressena skulle svetsa samman de europeiska staterna. Detta är ännu mer uppenbart då Europa är integrerat på en ekonomisk nivå, men det är långt ifrån fallet på den politiska nivån, och inte alls vad det gäller dess militära politik eller utrikespolitik. Hur skulle vi på något sätt kunna förmoda att Europa redan skulle vara ett imperialistiskt block som kan utmana USA utan att de har någon av de viktigaste attributen för ett imperialistiskt block: en armé eller en imperialistisk strategi. Fakta demonstrerar dagligen att ett förenat Europa är en utopi. Detta visas i synnerhet av en oenighet bland dess medlemsstater och oförmåga att gemensamt hantera internationella konflikter ens när dessa sker alldeles inpå knutarna som var fallet i Jugoslavien.
Fritz ( från International Review 112, 1:a kvartalet 2003)
Noter
1. Se vår pamflett Nation eller Klass
2. Ytterligheternas tidsålder av Eric Hobsbawn, Rabén Prisma, 1997.
3. Se våra teser om Sönderfallet – den sönderfallande kapitalismens sista fas. Internationalistisk Journal nr 1.
4. Se ”The impossibility of European Unity”, i International Review nr 73.
5. Se ”The Asian dragons run out of steam” International Review nr 89
Det är inte första gången som kapitalismen rättfärdigar sin marsch mot kriget genom att lyfta fram idén om ett ’krig mellan civilisationer’. 1914 tvingades arbetare marschera mot kriget för att försvara den moderna ’civilisationen’ mot det ryska tyranniet eller det tyska Kaiserväldet, 1939 skulle man försvara demokratin mot de nya mörkermän som representerades av nazisterna; från 1945 till 1989 skulle man kämpa för demokratin mot kommunismen, eller för de ’socialistiska’ länderna mot de imperialistiska. Idag handlar refrängen om ’den västliga livsstilen’ mot ’islamsk fanatism’ eller ”islam” mot ’korsfarare och judar’
Alla dessa slagord är stridsrop för imperialistiska krig; med andra ord, för militär kamp mellan tävlande borgerliga fraktioner under kapitalismens förfallsepok. Artikeln som följer är ett bidrag till att försöka avmystifiera idén att militant islamism är något som står utanför, och till och med emot, den borgerliga civilisationen. Vi ska tvärtom istället visa att den endast kan förstås som en produkt: ett koncentrerat uttryck för samma civilisations historiska förfall.
En kommande artikel kommer att ta upp det marxistiska förhållningssättet till frågan om att bekämpa religiös ideologi inom proletariatet.
Marx såg religionen som ”självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv”. Religionen är sålunda
”ett förvrängt världsmedvetande…det mänskliga väsendets fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon sann verklighet.”(1)
Emellertid är den inte bara ett falsk medvetande, utan ett (förvrängt och förlorat) svar på ett verkligt förtryck.
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” (ibid).
I kontrast till de 1700-talsfilosofer som förkastade religionen som enbart ett bländverk av bedragare, så insisterade Marx på nödvändigheten att exponera de verkliga, materiella rötterna till religionen i de givna, ekonomiska produktionsförhållandena. Han var säker på att mänskligheten till sist skulle kunna lyckas att befria sig från allt falskt medvetande, och uppnå sin fulla potential i ett klasslöst världskommunistiskt samhälle.
I själva verket underströk Marx hur religionen redan till dels hade underminerats på grund av kapitalismens ekonomiska utveckling. I Den Tyska Ideologin, till exempel, slår Marx fast att den kapitalistiska industrialiseringen framgångsrikt hade reducerat religionen till en genomskinlig lögn. För att befria sig, skulle det vara nödvändigt för proletariatet att skaka av sig illusionerna om religionen och alla liknande hinder till sitt eget självförverkligande; men religionens dimmor hade redan snabbt skingrats av kapitalismen själv. Faktum var, att Marx trodde att kapitalismen själv underminerade religionen till en sådan grad att han ibland även sade att religionen var en fråga som var död för proletariatet.
Senare noterade marxister att så snart kapitalismen hade upphört att vara en revolutionerande kraft i samhället, kring 1871, tenderade borgarklassen att åter vända sig tillbaka mot idealism och religion. I deras text Socialismens ABC (en utförlig bearbetning av 1919 års program för det Ryska Kommunistiska Partiet), förklarar Bucharin och Preobrazhensky förhållandet mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den gamla feodala tsaristiska staten. Under tsarerna, förklarade man, var det huvudsakliga innehållet i ”undervisningen” religionen:
”upprätthållandet av den religiösa fanatismen, bevarandet av dumhet och okunskap, ansågs vara frågor av yttersta vikt för staten”
(ibid sid 250).
Kyrkan och staten var
”tvingade att göra gemensam sak mot de arbetande massorna, och deras allians kom att stärka dess dominans över arbetarna”
(ibid sid 249).
Borgarklassens uppkomst i Ryssland medförde, att denna nykomling slutligen hamnade i konflikt med den feodala adeln – vilket inbegrep kyrkan, eftersom borgarklassen ville komma åt de betydande inkomster som kyrkan tog hand om från arbetarna:
”den verkliga grunden för detta krav var att borgarklassen önskade ta över de inkomster som staten tog hand om genom kyrkan”
(ibid).
Liksom den tidiga borgarklassen i Västeuropa, förde den uppåtstigande ryska borgarklassen sin kamp för separation mellan kyrka och stat med största allvar. Men ingenstans kom denna kamp att föras till sin logiska slutpunkt, och i vart fall – särskilt i Frankrike, där konflikten var särskilt bitter –var borgarklassen till slut tvungen att nå en kompromiss med kyrkan: om de senare nu agerade som stöttepelare för kapitalismen, kunde man bli en del av borgarklassen och ta hand om dess religiösa aktiviteter. Bucharin och Preobrazhensky tillskriver detta det faktum att:
”överallt kom kampen som arbetarklassen utkämpade mot kapitalisterna att bli allt mer intensiv … Kapitalisterna ansåg därför att det skulle vara mer fördelaktigt att göra upp med kyrkan, att köpa dess böner beträffande kampen mot socialismen, att använda dess inflytande över de okultiverade massorna, för att i deras själar vidmakthålla känslan av att slaviskt underkasta sig den utsugande staten”.
Borgarklassen i Västeuropa slöt därför fred med det religiösa etablissemanget, samtidigt som man privat fortsatte att vara materialister av olika slag, i varje fall en viss tid. Som Bucharin och Preobrazhensky formulerade det, så låg nyckeln till denna motsättning ”i utsugarnas fickor”. I sin text från 1938, Lenin som filosof, förklarar den tyske vänsterkommunisten Anton Pannekoek varför den uppåtstigande borgarklassens ’naturvetenskapliga materialism’ hade mycket kort förväntad livslängd:
”Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter. Sedan dess har bourgeoisien åter ägnat sig åt allehanda former av religiös besvärjelse och vidskepelse. Sak samma med de borgerliga naturforskarna: de upptäckte nu de materialistiska lärornas svagheter och höll tal om ’naturkunskapens gränser’ och om den olösliga ’världsgåtan’”.(2)
Även om denna tendens redan kunde ses sporadiskt under kapitalismens uppgångsperiod, blev den regel när kapitalismens förfallsperiod inträdde. På grund av att man nått gränsen för sin förmåga att expandera, har kapitalismen under sin förfallsperiod i grunden varit oförmögen att skapa en värld helt till sin avbild: den har lämnat hela regioner efterblivna och outvecklade. Denna ekonomiska och sociala efterblivenhet utgör grunden till att religionen fortfarande har en sådan betydelse i dessa områden.
Bolsjevikerna själva kom att ställas inför detta problem, när man i sitt program från 1919 noterade det faktum att man var tvungen att i detta dokument inkludera en del som specifikt tog upp frågan om religion, och att detta var ”ett uttryck för efterblivenheten i de ryska materiella och kulturella förutsättningarna”.
Borgarklassens förlitande på idealism och religion är särskilt tydlig under kapitalismens förfallsepok, när den borgerliga optimismen har avslöjats: vi kan se detta tydligt i fallet nazismen, som visar en tendens mot djupgående irrationalitet. I slutstadiet av kapitalismens förfall – det kapitalistiska sönderfallet – är dessa tendenser än större, där till och med vissa medlemmar av borgarklassen (som miljardären Osama Bin Laden) uppenbarligen tror på de obskyra och reaktionära trosläror man uttrycker. Som Bucharin och Preobrazhensky så riktigt påpekar:
”om borgarklassen börjar tro på gud och ett liv efter detta, så innebär detta endast att man har insett att jordelivet börjar gå mot sitt slut!”
De blomstrande irrationalistiska rörelserna bland massorna i de mest utarmade regionerna är ett allt mer akut fenomen under kapitalismens sönderfallsepok. Bristen på en framtid för systemet blir allt mer tydlig, och det samhälleliga livet under kapitalismen i de svagare perifera länderna tenderar att upplösas helt. Över hela världen, liksom tidigare i slutfasen av alla tidigare produktionssätt, har vi sett uppkomsten av sekter, apokalyptiska självmordskulter, och olika sorters ’fundamentalism’. ’Islamismen’ är ett mycket tydligt uttryck för denna allmänna tendens. Men innan vi kartlägger dess nuvarande uppkomst, behöver vi se tillbaka på islams historiska ursprung som världsreligion.
Vid tiden för islams uppkomst, under 600-talet, i den västarabiska Hejaz-regionen, var Islam, mycket kortfattat, ett resultat av en syntes av judendom, bysantinsk och assyrisk kristendom, och forna persiska religioner liksom lokala monoteistiska religioner, som Hanifiyya-religionen. Denna rika blandning anpassades till behoven för ett samhälle som befann sig i en oerhörd social, ekonomisk och politisk förändring. Hejazregionen, som dominerades av staden Mecka, var en viktig knutpunkt för handelsvägarna i Mellanöstern vid denna period. Arabien som helhet stod mellan det stora Persiska (Sassanid) och det Bysantinska (östromerska) imperiet. Den härskande klassen i Mecka i detta samhälle uppmuntrade besökande handelsmän att placera ut avgudabilder av deras personliga, hedniska gudar i Kaba, en lokal religiös helgedom, och att utöva sin religion där, när man befann sig på besök. Förmögna invånare i Mecka gjorde bekväma vinster på denna avgudadyrkan.
Under cirka 100 års tid, var Mecka ett blomstrande samhälle som styrdes av en stamaristokrati, som använde slavarbetare, livaktig långväga handel och inkomster från templet i Kaba. Dock befann sig detta samhälle vid den tid Mohammed nådde vuxen ålder i en allt mer fördjupad kris. Samhället började skakas i sina grundvalar av oändliga krig mellan rivaliserande stammar.
Alldeles utanför Mecka och regionens andra stad Yathrib (dagens Medina) bodde de vilda, oberoende och kärva beduiniska nomadstammarna, som till en början hade dragit fördel av de förmögna städerna i regionen: de hade kunnat låna pengar från rika stadsbor och kunde därmed öka sin levnadsstandard. Till slut var de emellertid allt mer oförmögna att betala tillbaka sina lån – en situation som kom att få explosiva konsekvenser. Upplösningen av stamsamhällena började nu ta fart på riktigt, både i städerna och i oaserna i öknen, allt eftersom beduinerna
”såldes som slavar eller på andra sätt reducerades till en beroendeställning…stamgränserna hade överskridits” (3).
För att förtydliga:
”Ofrånkomligen ägde det rum intellektuella och moraliska förändringar tillsammans med denna ekonomiska och samhälleliga transformation. Klipska män kunde göra sig en rikedom. De traditionella dygderna för öknens söner (beduinerna) var inte längre den säkra vägen till framgång. Girighet, och ett sinne för tur, var mycket mer användbart. De rika blev stolta och övermodiga, och framhävde sin framgång som en personlig sak – inte längre en angelägenhet för hela stammen. Blodsbanden blev svagare, och gav upphov till andra relationer som baserades på gemensamma intressen”
(ibid)
Vidare:
”Omoralen triumferade i hemmen. De rika och mäktiga förtryckte de fattiga. De urgamla lagarna för stamsolidariteten bröts dagligen. De svaga och föräldralösa såldes till slaveri. Den gamla, oskrivna koden för anständighet och moral trampades i smutsen. Folket visste inte längre vilka gudar man skulle dyrka”
(ibid).
I ett samhälle där religionen var det enda möjliga sättet att rationalisera den dagliga existensen, var den sista förklaringen mycket viktig – något som påvisade att samhället befann sig i en allvarlig social kris. Islam betecknar denna period i Arabien som jahliyya, okunnighetens tidevarv, under vilket man påstår att det inte fanns några gränser för utsvävningar, grymhet, obegränsad polygami och barnamord utförda av kvinnor.
Arabien vid denna tidpunkt slets sönder utav rivaliteter, både mellan sina egna krigförande stammar och konflikter och ambitioner hos närbelägna civilisationer.
Andra, mer globala faktorer spelade också in. Man kände till i Arabien att de mäktiga Persiska och Romerska imperierna befann sig i allvarlig kris både internt och externt, och att de skulle kunna falla samman; många i Arabien ”trodde att detta förebådade världens undergång” (ibid sid 65). Stora delar av den civiliserade världen befann sig på randen till kaos.
Engels analyserade Islams uppkomst som
”en beduinisk reaktion mot de välbärgade men degenererade”
stadsborna,
”som vid denna tidpunkt även hade blivit mycket dekadenta i sin religion, där man blandade en korrupt naturdyrkan med judendom och kristendom”(4).
Den eftertänksamme Mohammed, som föddes i Mecka 570 e Kr, men som kom att uppfostras i öknen av beduinerna, och grundligen kom att influeras av de olika världsbilder som Arabien – särskilt Heyaz – genomsyrades av, kom att bli den ideala bäraren av lösningen för den kris för de sociala relationerna som hans stad och region ställdes inför. Han var ”mannen av rörelsen”, när hans predikningar började 610.
Hela Arabien var moget för en förändring; dess tillstånd krävde en Pan-arabisk stat, som kunde överkomma stammarnas separatism, och ställa samhället på en ny ekonomisk och därmed social och politisk grundval. Islam visade sig vara det perfekta medlet för att uppnå detta. Muhammed sade till araberna att det växande kaoset i deras samhälle var ett resultat av att man vände sig bort från Guds lagar (Shari´a). De var tvungna att underkasta sig dessa lagar för att undgå en evig fördömelse. Den nya religionen fördömde grymheten och det interna käbblet mellan stammarna, och utropade alla muslimer inte bara till bröder, utan också att man och kvinna hade en skyldighet att förenas.
Islam (bokstavligen: underkastelse inför Gud) deklarerade att Gud (Allah) krävde detta. Islam förbjöd också utsvävningar (alkohol, svordomar och spel förbjöds); grymhet förbjöds (slavägare uppmuntrades att befria sina slavar, till exempel); polygamin begränsades till fyra fruar per manlig troende (där alla måste behandlas likvärdigt i alla avseenden – vilket ledde till att vissa påstod att sedvänjan i verkligheten förbjöds); män och kvinnor gavs distinkta sociala roller, men kvinnorna tilläts att arbeta och att välja sin egen make; och mord förbjöds strängeligen, inbegripet barnamord.
Islam lärde också araberna att det inte var nog att bedja och undvika synder; underkastelse inför Gud innebar att alla tillvarons sfärer måsta underkastas Guds vilja – det vill säga att det fanns ett islamskt ramverk för allt, inkluderande ekonomin och politiken i ett samhälle.
Under de villkor som förelåg under denna tid är det inte förvånande att den nya religionen snabbt attraherade massor av anhängare, så snart de första försöken från den härskande klassen i Mecka att fysiskt eliminera den hade misslyckats. Det var det perfekta instrumentet för att störta det arabiska samhället, och andra närliggande samhällen. Men denna muslimska ”gyllene era” kunde inte existera hur länge som helst. Muhammeds efterföljare, kaliferna – utvalda att regera i den muslimska världen tack vare deras trohet gentemot Muhammeds budskap – ersattes slutligen av allt mer korrupta dynastiledare, vars huvudsakliga skäl till att härska var ärftligt. Denna transformering var fullständig i och med att kalifatet erövrades av Umayyad-dynastin (680-750 e Kr). Det är dock klart att Islams uppkomst representerade en rörelse framåt i den historiska utvecklingen, och det är från detta som man härleder sin ursprungliga styrka och djupet i sina visioner. Och även om den islamska civilisationen under medeltiden ofrånkomligen misslyckades med att leva upp till Muhammeds ideal, utgjorde man ett ramverk för många imponerande framsteg inom medicinen, matematiken och andra grenar av det mänskliga vetandet. Även om den orientaliska despotism, som var dess grundval, slutligen kom att uppnå den sterila återvändsgränd som detta produktionssätt dömdes till, var den vid sin höjdpunkt något som gjorde att den västeuropeiska feodalismen framstod som råbarkad och dunkel i jämförelse; det klassiska exemplet på detta är den stora skillnad i kultur som fanns mellan Rickard Lejonhjärta och Saladin under korstågsepoken. Vi kan tillägga, att det finns en än större skillnad mellan höjdpunkten i den islamska kulturen och den okunnighetsdyrkan som fundamentalismen representerar idag.(5)
Men om marxister kan se en progressiv sida hos islam vid dess tillblivelse, hur har man då analyserat dess roll under perioden av den proletära revolutionen, då alla religioner har blivit ett reaktionärt hinder för mänsklighetens frigörelse? En kort tillbakablick över bolsjevikernas politik i detta avseende är lärorik.
Mindre än en månad efter segern för oktoberrevolutionen 1917, sände bolsjevikerna ut en proklamation ”Till alla arbetande muslimer i Ryssland och Östern”, som deklarerade att man var på samma sida som
”de arbetande muslimerna… vars moskéer och bönehus har blivit förstörda, vars tro och sedvänjor har blivit trampade på av tsarerna och Rysslands förtryckare”.
Bolsjevikerna lovade högtidligt:
”Er tro och era vanor, era nationella och kulturella institutioner är för alltid fria och fridlysta. Ni ska veta, att era rättigheter, liksom alla folks i Ryssland, befinner sig under Revolutionens och dess organs mäktiga skydd, Arbetar-, Soldat- och Bondesovjeten”.
En sådan politik markerade en tydlig förändring gentemot den tsaristiska politiken, som hade försökt att kraftfullt och systematiskt (ofta med våldsamma metoder) assimilera den muslimska befolkningen, från erövrandet av Centralasien från 1500-talet och framåt. Det är inte överraskande, att detta ledde till att den muslimska befolkningen i dessa länder höll sig fast vid det sitt islamska arv. Frånsett några anmärkningsvärda undantag, deltog inte de centralasiatiska muslimerna aktivt i Oktoberrevolutionen, vilken till största delen var en rysk affär.
”De muslimska nationella organisationerna förblev åskådare, likgiltiga för bolsjevikernas sak”(6).
Den prominenta ’muslimska kommunisten’, Sultan Galiev, slog fast några år efter revolutionen:
”När man gör en balansräkning över Oktoberrevolutionen och tatarernas deltagande i denna, måste vi medge att de arbetande massorna och de arvlösa tatarerna inte tog del i denna”.(7)
Bolsjevikernas inställning till de centralasiatiska muslimerna formades av både inre och yttre krafter. Å ena sidan måste det nya systemet komma till rätta med situationen i den överväldigande muslimska delen i det gamla tsaristiska imperiet. Bolsjevikerna var övertygade om att dessa centralasiatiska länder var både ekonomiskt och strategiskt viktiga för de revolutionära Rysslands överlevnad. När några muslimska nationalister revolterade mot den nya regeringen i Moskva, var svaret från myndigheterna i de flesta fall att ta till de mest brutala åtgärder. Ett uppror i Turkestan, exempelvis, resulterade i att staden Kokand blev skövlad av Tasjkentsovjetens militära enheter. Lenin sände dit en särskild kommission i november 1919, för att, med Lenins ord ”återställa korrekta relationer mellan sovjetregimen och Turkestans folk”.(8)
Ett exempel på detta förhållningssätt gentemot de muslimska områdena var bildandet av Zhendotel (Avdelningen för Arbetande Kvinnor och Bondekvinnor) för att arbeta bland muslimska kvinnor i sovjetiska Centralasien. Zhendotel fokuserade särskilt på problemet med religionen i denna extremt ekonomiskt efterblivna region. Under den första perioden var Zhendotel anmärkningsvärt tålmodiga och känsliga för de delikata problem som man försökte hantera. Kvinnliga organisatörer i Zhendotel bar till och med paranja (en extrem form av slöja, som helt dolde huvud och ansikte) under diskussionsmöten med muslimska kvinnor.
Även om vissa ”muslimskt nationalistiska” organisationer fick ett uppsving under inbördeskriget 1918-20, som kom de flesta att motsträvigt ”acceptera” den bolsjevikiska regimen som den mindre onda, ur deras synpunkt, efter att ha lidit nederlag mot Denikens kontrarevolutionära vita styrkor. Flera av dessa ”muslimska nationalister” gick med i kommunistpartier, och de var inte så få, som snart lade beslag på viktiga regeringsposter. Ändå var det vändigt få som föreföll ha blivit övertygade om marxismens giltighet. Den beryktade tataren Sultan Galiev var bolsjevikernas representant för det Centrala muslimska kommisariatet som bildades 1918, en medlem av det Inre kollegiet för Folkkommissariatet för nationaliteter (Narkomnats), chefredaktör för tidskriften Zhizn’Natsional’nostey , professor vid Universitetet för österns folk, och ledde vänsterflygeln av de ”muslimska nationalisterna”.
Även denna ledande figur bland de som rekryterades från de ”muslimska nationalisterna”, var som bäst en ”nationalkommunist” som han senare kom att själv deklarera i den tatariska nyhetstidningen Qoyash (Solen) 1918, när han förklarade sitt inträde i bolsjevikpartiet 1917:
”Jag kom till bolsjevismen, tvingad av den kärlek till mitt folk som väger så tungt i mitt hjärta” (Sultan Galiev…. Op cit)
Å andra sidan förstod bolsjevikerna, att deras revolution behövde förenas med arbetarrevolutioner i andra länder, om den skulle överleva. Nederlagen för revolutionerna i de utvecklade länderna i Västeuropa (särskilt Tyskland) gjorde att man i ökande omfattning ställde hoppet till en möjlighet av en ”revolutionär nationalistisk” våg i öster. Man insåg att denna inte skulle bli en proletär revolution, men allt eftersom världsrevolutionen gick tillbaka, och den ryska revolutionen kom att isoleras, svängde bolsjevikerna allt mer mot den opportunistiska uppfattningen, att den kunde komma att förbereda vägen för den proletära revolutionen. För tillfället såg man därför ”frågan om Östern” – nationell befrielsekamp i Mellanöstern och Asien – som ett sätt att bli av med den brittiska imperialismens järngrepp över Sovjetryssland.
Detta kom att utgöra ramen i vilken bolsjevikerna ledde Komintern till att utveckla sin inställning gentemot de pan-islamska rörelserna. Vid den andra kongressen 1920, signalerade Komintern att man började ge vika för det fruktansvärda tryck som de kontrarevolutionära krafterna utgjorde, både inom och utanför Ryssland. Man gjorde opportunistiska eftergifter hela tiden, med det fåfänga hoppet att lindra den kapitalistiska världens fientlighet mot det sovjetiska samhället. Kommunister beordrades att organisera sig i borgerliga fackföreningar, att gå med i de öppet pro-imperialistiska socialist- och arbetarpartierna och stödja de så kallade ”nationella befrielserörelserna” i de underutvecklade länderna. ”Teser om den nationella och koloniala frågan”, som var den text som rättfärdigade stödet för de ”nationella befrielserörelserna”, presenterades av Lenin för denna kongress och antogs med bara tre röster nedlagda.
Trots detta drog man en skiljelinje vid den andra kongressen mot att samarbeta med Islamister. Lenins ”Teser” deklarerade:
”Det är nödvändigt att kämpa mot de pan-islamska och pan-asiatiska rörelserna och liknande tendenser, vilka försöker att kombinera befrielsekampen mot den europeiska och amerikanska imperialismen med ett stärkande av makten hos den turkiska och japanska imperialismen, hos adeln, de stora jordägarna (khanerna), prästerskapet (mullorna) etc”.(9)
Även om han röstade för resolutionen, ansåg Sneevliet, som representerade Holländska ostindien (dagens Indonesien), att en radikal mass-islamistisk organisation existerade i Holländska ostindien. Sneevliet påstod att Sarekat Islam (Islamska Förbundet) hade ”antagit en klasskaraktär”, genom att ha antagit ett antikapitalistiskt program. Dessa ”kommunistiska hajjis” (benämning på de som hade vallfärdat till Mecka), var nödvändiga för den kommunistiska revolutionen, underströk han.(10) Detta var endast en fortsättning på den politik som fördes av den gamla Indonesiska socialdemokratiska förbundet (IDSV) som senare kom att bilda merparten av det Indonesiska kommunistpartiet (PKI) som bildades i maj 1920. Indonesiska marxister hade en någon tvivelaktig relation till radikala islamister, redan från början, vilket IKS har påpekat tidigare:
”Indonesiska medlemmar av ISDV, som Samoen, var samtidigt medlemmar, och även ledare för den islamska rörelsen. Under kriget (det första världskriget), rekryterade ISDV ett ansenligt antal indonesier från Sarekat Islam, som hade runt 20.000 medlemmar… Denna politik föregick, i en embryonal form, den politik som antogs i Kina efter 1921 – med stöd av Sneevliet och Komintern – utav folkfrontspolitik, till de grad att man slog ihop de nationalistiska och kommunistiska organisationerna (Koumintang och det kinesiska kommunistpartiet)…Det är anmärkningsvärt, att Sneevliet inom Komintern, representerade PKI och Sarekat Islams ’vänsterflygel’. Denna allians med den klassiska infödda islamska borgarklassen kom att pågå fram till 1923”.(11)
Den första tillämpningen av ”Teser om den nationella och koloniala frågan” var den så kallade Bakukongressen (i Azerbadjan) för Österns folk, som hölls i september 1920, mer eller mindre direkt efter konklusionen av Kominterns andra kongress. Åtminstone en fjärdedel av delegaterna vid konferensen var inte kommunister, inbegripet öppet antikommunistiska, borgerliga nationalister och panislamister. Under Zinovievs ordförandeskap uppmanade man flera gånger till ett ”heligt krig” (Zinovievs formulering) mot utländska och inhemska förtryckare, för arbetar- och bonderegeringar i hela Mellanöstern och Asien, som ett sätt att försvaga imperialismen, särskilt den brittiska imperialismen.
Bolsjevikernas schema var att bilda en ”obrytbar allians” med dessa disparata element, med det huvudsakliga syftet var att släppa på den imperialistiska inringningen av Sovjetryssland. Den opportunistiska kärnan i denna politik visades tydligt av Zinoviev vid öppningssessionen av kongressen, när han beskrev konferensens delegater, och de rörelser och stater de representerade, som Rysslands ”andra svärd”, som Ryssland ”närmade sig som bröder, som kamrater i kampen”(12). Detta var den första ”anti-imperialistiska” (det vill säga klassamarbets-) konferens någonsin, som hölls i kommunismens namn.
Den amerikanske pionjärkommunisten John Reed, som deltog i kongressen, blev illamående av dess anföranden.
Angelica Balabanova minns i boken ”My Life as a Rebel” att: ”Jack talade bittert om den demagogi och den uppvisning som hade karakteriserat Bakukongressen och det sätt på vilket ursprungsbefolkningen och delegaterna från Fjärran österns länder hade blivit behandlade”. (13)
En Appell från det Holländska kommunistpartiet till folken från öst representerade i Baku publicerades i den franska upplagan av Kominterns kongressprotokoll och distribuerades sannolikt till delegaterna. Denna slog fast att ”tusentals indonesier” hade ”samlats för en gemensam kamp mot de Holländska förtryckarna” genom den panislamska Sarekat Islam, och denna appell var säker på att denna panislamistiska organisation ställde upp i hyllningarna av kongressen.
Vid kongressen frammanade bolsjevikpartiets Karl Radek öppet bilden av det forna Ottomanska imperiets segrande sultanarmé genom att deklarera:
”Vi uppmanar er, kamrater (sic), att ta upp de krigiska känslor som en gång inspirerat folken i öst, när dessa folk, ledda av sina stora erövrare, avancerade mot Europa”.(14)
Inom tre månader efter Bakukongressen, som hade hälsat den turkiske nationalisten Kemal Pasha (Ataturk), hade den senare mördat hela ledningen för det turkiska kommunistpartiet.
Vid sin fjärde kongress 1922, hade Komintern reviderat sitt program ännu mer. Genom att introducera ”Teser om östfrågan”, som enhälligt antogs på kongressen, deklarerade den holländska delegaten van Ravensteyn att
”självständigheten för Östern som helhet, Asiens självständighet, de muslimska folkens självständighet (…) innebär i sig själv slutet för den västliga imperialismen”.
Tidigare vid samma kongress hade Malaka, delegat från Holländska Ostindien, upprepat att kommunister där arbetat i nära samarbete med Sarekat Islam, ända tills de två grupperna började bråka 1921. Malaka deklarerade att den fientlighet mot panislam som hade uttryckts i de teser som antogs vid den Andra Kongressen hade skadat kommunisternas ståndpunkter. I sitt stöd för ett nära samarbete med panislamistiska rörelser argumenterade delegaten från Tunisien, att i motsats till det engelska och franska kommunistpartiet, som inte var aktiva vad gäller kolonialfrågan, så förenade åtminstone panislamisterna alla muslimer mot deras förtryckare.(15)
Den opportunistiska utvecklingen i bolsjevikpartiet och Komintern i den koloniala frågan hade huvudsakligen baserats på en idé om att finna allierade mot den imperialistiska omringningen av Sovjetryssland. Vänsteristiska apologeter för denna politik framhåller att detta gjorde att Sovjetunionen överlevde; men, som de italienska vänsterkommunisterna noterade under 30-talet, var priset man betalade för denna överlevnad en förvandling av sovjetmaktens funktionen, från att vara en bastion för världsrevolutionen hade man nu blivit en bricka i det imperialistiska spelet. Allianserna med den koloniala bourgeoisien hade hjälpt till att dra med Sovjetryssland i detta spel, på bekostnad av de utsugna och förtryckta i denna region, vilket fiaskot för Kominterns politik i Kina 1925-27 illustrerade så tydligt.
Att man övergav den marxistiska rigören i frågan om islam var därför en del i denna opportunistiska utveckling. Den har också tjänat som ett teoretiskt rättfärdigande för den öppet kontrarevolutionära attityden hos den moderna vänsterismen, som gång på gång för fram att Khomeinis och Bin Ladens gelikar på något sätt bekämpar imperialismen (även om man kanske gör det med fel metoder och idéer).
Man kan notera, att bolsjevikernas försök att smickra den muslimska nationalismen även kunde kombineras med en falsk radikalism som försökte får bort religionen genom demagogiska kampanjer. Detta var särskilt tydligt för stalinismen under dess ”vänstervridning” i slutet av 1920-talet.
Under denna period kastades Zhendotels tålamod och känslighet ut genom fönstret, när man började driva hysteriska kampanjer för skilsmässor och mot bruket att bära slöja. 1927 beskriver en trotskistisk källa att:
”massmöten hölls, där tusentals upprörda deltagare skrek ’ned med paranjan!’, slet av sig sina slöjor, dränkte dem i paraffin och brände upp dem… Skyddade av soldater drev gäng av fattiga kvinnor runt på gatorna och slet av slöjorna från mer välbärgade kvinnor, samtidigt som man letade gömda matförråd och pekade ut de som fortfarande upprätthöll traditionella sedvänjor, som nu hade blivit kriminaliserade… Den påföljande dagen fick man betala priset för dessa otåliga, sekteristiska aktioner i blod, när hundratals obeslöjade kvinnor massakrerades av sina anförvanter, och denna reaktion, som underblåstes av det muslimska prästerskapet, som tolkade in att jordbävningar som ägde rum samtidigt utgjorde Allahs straff för kvinnornas slöjavtagning, växte i styrka. Spillrorna av Basmachi-rebellerna organiserade sig på nytt i Tash Kuran (hemliga kontrarevolutionära grupper) som växte i omfattning som ett resultat av deras krav att bevara Narkh (lokala sedvänjor och värden).”(16)
Detta var långt ifrån de ursprungliga metoder som Oktoberrevolutionen använt, liksom Bakukongressens svammel om det ’Heliga kriget’. Bolsjevikernas stora styrka 1917 hade varit övertygelsen om att man måste bekämpa främmande ideologier genom att utveckla klassmedvetandet och klassorganisationerna inom proletariatet. Detta förblir den enda basen för att motverka inflytandet från religionen eller andra reaktionära ideologier.
Från resonemanget ovan kan vi se att frågan om det ”politiska islam” inte är en ny fråga för proletariatet. Faktum är, att flera av de ”moderna” islamistiska grupperna kan spåras tillbaka till det Muslimska brödraskapet (Ikhwan al-Muslimuun) som bildades i Egypten 1928, och som sedan har expanderat till mer än 70 länder. Ikhwans grundläggare Hassan al-Banna proklamerade nödvändigheten av att muslimer ”återvände” till den ”raka vägen” i den ortodoxa Sunnigrenen av Islam, som ett motgift mot både korruptionen som växt fram sedan ’Umayyad-kaliferna’ och som en väg mot ”befrielse” av den islamska världen från västvärldens dominans. Denna kamp skulle göra det möjligt att etablera en ”autentisk” islamsk stat, som ensam kunde motstå väst.
Ikhwan påstår att man följer i fotspåren på Ahmad ibn Taymiyyah (1260-1327) som vände sig emot helleniserade islamska tänkare som försökte reducera Islam och islamskt statsstyre till en funktion av det mänskliga förnuftet. Ibn Taymiyyah ansåg att en islamsk härskare hade en uppgift att påtvinga sina undersåtar Guds lagar, om det skulle vara nödvändigt. Ibn Taymiyyahs islam påstod sig vara mycket ren, avskalad från alla moderna utväxter. Ikhwan byggde på den puritanska Salafiyyah (renings-) rörelsen från 600- till 800-talet, som också försökte genomföra ibn Taymiyyahs idéer.
I praktiken, däremot, var nyckeln till Ikhwans framgångar dess extrema taktiska flexibilitet, då man varit beredd att samarbeta med vilken institution som helst (parlament eller fackföreningar) eller vilken rörelse som helst (stalinister, liberaler) som skulle hjälpa till med dess projekt att ”åter-islamisera” samhället. Al-Bann gjorde det däremot helt klart, att den islamska stat som hans rörelse ville skapa skulle förbjuda alla politiska organisationer. Sayyid Quth, som efterträdde al-Banna som ledare 1948 (17) förkastade både ”socialistisk och kapitalistisk avgudadyrkan” – dvs. att man ställde politiska frågor framför guds lagar. Han förklarade vidare:
”det är nödvändigt att bryta med logiken och sedvänjorna i det omkringliggande samhället, för att konstruera en prototyp av det framtida islamska samhället med de ”sanna troende”, sedan, vid ett lämpligt tillfälle, att ta strid med det (nya) jahiliyya”.
1948 hade rörelsen växt enormt, och samlade mellan 300.000 och 600.000 anhängare endast i Egypten. Utsatta för en hård repression från statens sida i slutet av 1948/början av 1949, lyckades rörelsen överleva och återuppbyggdes. Man allierade sig kortvarigt med Nassers Fria officersrörelse, som genomförde en lyckad statskupp i juli 1952. När Nasser kom till makten fängslade han stora delar av Ikhwan och förklarade rörelsen olaglig. Även om man tekniskt var olagliga , tilläts rörelsen att framgångsrikt stötta parlamentet och kontrollera ett antal islamska icke-regeringsbundna organisationer. Man har åtnjutit stort stöd bland de fattiga massorna i städerna genom att utföra ett socialt arbete som inte regeringen kunna erbjuda.
Ikhwans framgångar är en ständig referenspunkt för mer nyligen bildade ”fundamentalistiska” grupper – där många har bildats genom splittringar från dem, och påstår att man har tonat ned deras retorik och aktioner när man har fått stöd från massorna och platser i parlamentet. Grupper som inspirerats av Ikhwan existerar i hela den ”islamska världen” – inte bara i Mellanöstern, utan också i Indonesien och Filippinerna, och i andra läner, där muslimer inte utgör en majoritet av befolkningen.
I stort sett påminner dessa grupper mer om Ikhwan när det bildades i början (en våldsam terroristorganisation) än de jämförelsevis ”moderata” krafter det har utvecklats till. Och, hur som helst, dessa grupper kan idag endast existera genom ett materiellt stöd från den ena eller andra staten som manipulerar dem för deras egna utrikespolitiska syften. På detta sätt var bildandet av HAMAS (den Islamska Motståndsrörelsen) på Gazaremsan ekonomiskt understött av Israel, som hoppades att man skulle utgöra en motvikt mot PLO. Men både HAMAS och den islamska Jihad-organisationen (som de senaste åren uppenbarligen har slagits ihop med al-Qa’ida) har samarbetat med PLO och andra palestinska nationalistorganisationer – vilka själva, i sin tur, har blivit manipulerade av främmande makter så som Syrien eller tidigare Sovjetunionen.
Den algeriska islamiströrelsen GIA (den Beväpnade Islamska Gruppen) har mer eller mindre öppet finansierats av USA, som ett försök att försvaga de franska utmaningarn mot den enda kvarvarande supermakten. I Indonesien under den senaste perioden har islamistiska grupper blivit manipulerade av militära politiska fraktioner för att växelvis hjälpa till att installera vid makten, alternativt detronisera landets president. Och de mest ökända av alla, Afghanistans talibaner, skapades i Pakistan av USA, som framgångsrikt hetsade dem mot sina tidigare islamistiska allierade, de splittrade mujahedeen-fraktionerna, som drog ned Afghanistan i ett obeskrivligt kaos. USA stödde aktivt Osama Bin Ladens aktiviteter mot den ryska imperialismen genom att erbjuda en plattform för den grupp som nu är känd som al-Qa’ida. Ironiskt nog, är islamismen till stor del en skapelse av det som man uppger sig bekämpa mest av allt: det hatade USA.
Ytterligare varianter av denna ursprungsmodell kan vi se hos de grupper som utgörs av medlemmar av Shiasekten inom Islam. Den mest folkrika shiitiska staten, Iran, har varit ursprunget till denna variant, som inbegriper grupper i många länder, mest tydligt i Libanon och Irak. Iran har beskrivits som ”fundamentalismen vid makten” men detta är missvisande, eftersom regimen kom till makten mer av misstag än på grund av aktioner från någon ”islamistisk” grupp. Visst förekom det under Khomeiniregimens första år framgångsrika försök att bygga upp ett förtroende för staten genom massmobiliseringar till stöd för ett omöjligt ”återvändande” till förhållandena i 600-talets Arabien. Men det är viktigt att förstå, att Irans mullor (prästerskapet) endast kom till makten på grund av det iranska proletariatets enorma politiska svagheter. Irans oljearbetare, exempelvis, hade strejkat i totalt 6 månader i landets viktiga oljeindustri för att få ett slut på shahens regim. Som den enda ”oppositions”-kraft som var politiskt klar över sina mål, och hade förmågan att agera legalt, kom mullorna att ta kontrollen över de förvirrade mobiliseringarna mot shahregimen. Det är dock värt att notera att Khomeinis anhängare endast kunde ta makten efter att grundläggande ha förvrängt den shiitiska doktrinen att all världslig auktoritet skall förkastas av troende shiiter, efter den tolfte religiöse shiitledarens försvinnande för flera hundra år sedan (18).
När man erövrat makten i februari 1979, använde mullorna varje möjlighet att utvidga sitt inflytande till andra länder, genom att utbilda, beväpna och stödja flera shiitiska islamska grupper utanför landet, som Hizbollahmilisen (Guds Parti) i Libanon, som alltid har stött Khomeini. Denna grupp har blivit belönad genom ett starkt materiellt bistånd från Iran sedan 1979 och framåt, liksom av Syrien, Irans allierade.
Afghanistan ger exempel på ytterligare varianter – mer än en grupp för var och en av landets stora etniska grupper. Trots dessa afghanska gruppers övertygelse om en förenad islamsk (i själva verken ”islamistisk”) stat, har alla haft stora svårigheter att förenas under lång tid – särskilt när man har lyckats eliminera gemensamma motståndare. Fruktansvärda inre stridigheter, som följde på den pro-ryska regimens kollaps 1992, övertygade den amerikanska imperialismen om att upphöra med sitt stöd, och skapa en ny, mer enhetlig kraft, talibanerna, som man hoppades skulle utgöra en mer stabil proamerikansk regim. Inte en enda av Afghani